Gudstjänst i Verizon, del 7 – The End

WASHINGTON – TORONTO 3-4 (Slut, OT-PERIOD 2)
• • •
Som en uppspelt, småskrattande Lill-Nyllet säger när han nyduschad och i i vit skjorta kommer ut till sin landsman bloggaren trekvart efter det episka avgörandet:
– Det är ju helt sjukt vilka avgörande mål Kapanen gör hela tiden.
Ja, den här gången hade devisen ”expect the unexpected” ingen bäring alls.
Kasperi Kapanen är född till att vara sudden death-hjälte.
• • •
I fjärde pausen börjar den här varningen blinka på jumbotronen.

Nog är det lite B att de stänger tunnelbanan i den amerikanska nationens huvudstad vid midnatt.
Så är det ju inte ens i Stockholm.
Men the locals kunde andas ut, Kapanen såg till de hann med sista tricken hem…
• • •
Vilken förstarunda vi har ändå.
Match efter match efter match går ju till övertid – och nu verkar vi ännu ett drama på lut i Honda Center.
• • •
Lill-Nyllet beskriver känslan när sudden-pucken gick in som det största han varit med om.
So far, ja.
Det unga Leafs-laget är redan skitbra på slutspelshockey och kommer bärga episka segrar de kommande åren.
• • •
Meh, nu tar Hamilton ännu en idiot-utvisning i slutminuterna.
Vad är det för fel på pojken?
• • •
Ingen behöver fundera på om Roman Polak kommer att spela mer i årets slutspel.
Det kommer han inte, är det lätt att konstatera när man ser honom köras ut från Verizon i rullstol.
Stackars sate.
• • •
Visst, Ducks avgör med Hamilton i utvisningsbåset.
En för laget, Dougie?.
• • •
Det tåg jag ursprungligen hade tänkt ta går om exakt fem timmar.
Men nä, jag måste skriva Anaheim också, så det blir inget med det. Jag skippar morgonvärmningen på Garden och går direkt till skarpt läge vid framkomst.
Då hörs vi igen.