Stanley Cup Playoffs 2017

Dopamin.
Endorfin.

Adrenalin.

Det är den sortens signalsubstanser och hormoner som sköljer genom kroppen nu – och blandas till en skummande, bubblande, kolsyrebrusande cocktail av eufori i hjärtat.
För vid min gud:
Stanley Cup-slutspelet börjar ju idag, onsdagen den tolfte april i herrens år 2017.
Och det finns inget roligare än Stanley Cup Playoffs, inget häftigare, inget mer exalterande, inget mer kittlande, inget mer medryckande, inget som får pulsen att rusa lika extatiskt.
Överhuvudtaget.
I hela världen.
Och bäst av allt:
It ain’t no tomtebloss som brinner av under en sketen helg.
I två månader ska vi ha det så här nu, i två månader – fram till mitten av juni – kommer vi få se när världens bästa hockeyspelare pressar sig till det allra yttersta i varenda byte, i två månader är match efter match efter match laddad med drama och nerv och kokande känslor.
Så grattis till mig, grattis till er, grattis till alla som välsignats med insikten om att universums bästa underhållning stavas Stanley Cup.
Nu jävlar åker vi!
• • •
Till vad jag kan tänka mig är allmän förvåning inleder jag årets resa hemma i korresoffan.
Live-debut äger rum först i morgon – i Washington DC:s Chinatown.
Den serien, mellan Washington och Toronto, känns ju på förhand som första omgångens verkliga happening.
Rangers?
Jag hakar på när de kommer hem till Manhattan på söndag,
Sen får vi se.

Det är först efter ett par matcher vi vet vilka serier som blir verkligt oförglömliga och måste följas på plats.
Samtidigt har jag i mental mening navigerat mot soffan i flera veckar nu, jag ville verkligen ha det så här ikväll.
Inget slår såklart live-upplevelsen – jag kan redan förnimma hur overkligt underbart det kommer kännas när Verizon förenas i ett enda magnifikt vrål precis innan första nedsläpp i morgon – men man, eller i alla fall jag, kommer ni playoff-feelingen på ett annat sätt med en inledande bonanza vid tv:n.
Så här är jag ikväll – och jag hoppas jag får sällskap av bloggens hela armada av lysande kommentatorer.
• • •
Nånstans för länge sedan läste jag en intervju med Niklas Sundström, kanske var det i Nyströms fina bok ”Drömmar och tacklingar”, som fastnade, för i den sa han att det visserligen var skillnad på grundserie och slutspel även hemma i Sverige, men långtifrån lika stor som i Nordamerika,
– Här är det ju fan som att man plötsligt håller på med en annan sport
Jag minns att jag tänkte att det måste vara en överdrift, så kan det ju bara inte vara.
Men Susse visste förstås vad han talade om.
Som det heter i den lilla allegorin jag tjatat ut i snart tio års tid men bara måste plocka fram igen när vi nu ska ut i den virvlande dansen igen:
Slutspelet är grundseriens elaka storebror som precis blivit släppt ur fängelse och är ute och letar efter trubbel igen.
Det ÄR så.
Hockey må vara hockey, men matcherna spelas från och med nu med huggtänderna fullt blottade.
Det finns finns ingen tid där ute längre, inget utrymme och ingen nåd; alla satsar plötsligt hundra i varenda närkamp, i varenda skär, i varenda skott.
Rookies och andra ungblood som gör sina första slutspelsmatcher har förstås hört talas om det och tror att de är beredda, men det är först när det stått öga mot öga med monstret de verkligen förstår hur det känns.
– Jag var lite chockad…det tog mig några matcher att komma över hur mycket svårare allt plötsligt var, sa Dylan Larkin i Detroit förra veckan, apropå hur han trodde det skulle går för McDavid och Matthews de kommande veckorna och månaderna.
Så in the name of Susse:
Buckle-up, alla.
Den arga storebrodern is coming for us all…
• • •
Vad roligt att så många signat upp och deltar i bloggens liga – rattad av vår egen förträffliga Chall! – i bracket challenge på nhl.com.
Senast jag tittade var vi 124 medlemmar (innan det återigen visade sig att NHL inte kan driva en hemsida, för bracket-challenge gick ju under eftermiddagen bara att komma in på då och då…vilket skämt!).
Om jag vinner – vilket vore högst otroligt, jag är en bedrövlig tippare – blir det tioårsfest för bloggen på lämplig lokal i Stockholm i sommar, jag lovar.
• • •
Det är inte som att ligan börjar med en liten mjukstart heller.
Fem av de åtta serierna brakar igång redan ikväll.
Sen undrar vänner jag talar med varför jag verkar ”snudd på övertänd”.
Snudd på?
• • •
Det är ju påsk så jag var i går på Scandinavian House och snokade efter must, men de hade skandalöst nog ingen.
Så jag får hålla tillgodo med kulturlös Cola i afton
Viktigast av allt, dock:
Jag har en stor, färsk burk Maxwell House Original Roast Medium – Good to the last drop, som det heter i reklamen – på köksbänken.
Det är framförallt det som krävs för att ta sig genom en playoff-mangling.
• • •
Grejen med just förstarundan är ju också att det är nu potentialen för riktigt crazy shit är som störst.
När vi trängt djupare in i valsen har spelarna lugnat ner sig lite och tar ut varandra i mer dragkampsartade slag, men nu är många av dem så exalterade att de är på väg att hoppa ur grillorna och i princip kan vad fan som helst hända.
Så igen:
Buckle-up.
Den arge storebrodern svingar rostig järnkätting ovanför huvudet…
• • •
Jag har också kvällen till ära plockat fram favoriten bland kaffekopparna.
Kolla bara.

Om någon undrar är det tidningskorgen som syns till vänster om TV:n, för som allmän old school-karaktär prenumererar jag förstås fortfarande på tre dagstidningar och måste ha någonstans att lägga dem när de är utlästa.
Till höger syns ena benet på drinkvagnen och More Cowbell-koppen står på ett uppslag i The Hockey News färska Playoff Preview-nummer!
• • •
Pratade med ers majestät Lundqvist på telefon i måndags och inte för att jag är psykolog men efter tolv år inbillar jag mig att jag kan läsa honom någotsånär och han lät som han brukar låta när han gör sig redo för de verkligt stora insatserna.
Avslappnad men samlad, fokuserad utan att förefalla överspänd, lugn och fin…
Rangers-fansen får hoppas att iakttagelsen är värd nåt.
För som så många gånger tidigare är det honom det hänger på om Rangers ska ha någon chans i Bell Centre – en hall där de, bortsett från konferensfinalen för tre år sedan, inte trivs bättre än kycklingar trivs på grillen.
Habs är, tror jag, bättre än 2014 och Rangers lite sämre, framförallt defensivt, så hemmalaget har överhanden när de alldeles strax släpper pucken i ligans mäktigaste hall.
• • •
Det har blivit vår, för att inte säga sommar, i New York sedan vi hörde senast och det är ju härligt i största allmänhet.
Ett litet, årligen återkommande problem bara:

De har inte hunnit ställa om husets centrala ventilationssystem från värme till a/c ännu, varför det är en svettig biff som sitter och flämtar i korresoffan tills solen gått ner om nån halvtimme.
• • •
”Just det…det också!”.
Jag kommer då och då på mig med insikten att det ju för fan kan bli övertidsdraman i slutspelet – och att de kan pågå till soluppgången, om det skulle vara så.
Bara den möjligheten får att mig att gå på händer över vardagsrumsparketten.
Stopp, vänta, en rättelse:
Om jag KUNDE skulle jag gå på händer över vardagsrumsparketten.
• • •
Även om de självfallet kan snacka bort det efteråt är det extremt viktigt för alla som börjar hemma att de verkligen vinner den inledande matchen, men något säger mig att det är alldeles extra avgörande för Ottawa ikväll.
Om de inte rår på björnarna hemma i ett vrålande upphetsat Canadien Tire Center, då kan den serien bli väldans kort.
Dessbättre kan Erik spela – det är förstås ännu mer avgörande – men Bruce Garriochs rapporter från dagens morning skate var lite oroande.
Den småländske backstjärnan gick på och av isen, pratade mycket med the medical staff och ägande avsevärd tid åt att testa nånting i foten.
Är han inte hundra…goodbye asså.
• • •
Applåd för den i Islanders-ledningen som tog beslutet att satsa på Doug Weight som riktig coach.
Han gjorde ett förträffligt intryck under senvintern och förtjänar verkligen chansen.
Huruvida beslutet i Texas att återanställa Ken Hitchcock också bör bejublas vet jag inte.
Det känns mest…nostalgiskt faktiskt.
Hos Vancouver, Florida, LA och Vegas är det fortfarande vakanser och i de flesta fall förstår jag inte varför – det är väl för tusan bara att ringa Gerad Gallant och ge honom jobbet?
• • •
Inga regelrätta derbyn avgörs i förstarundan, men duellen mellan Penguins och Blue Jackets har ändå den känslan.
Låter kanske konstigt, de hör ju hemma i varsin delstat, men det tar faktiskt mindre än tre timmar att köra mellan Pittsburgh och Columbus, så there you go.
Det kommer dessutom vara ett blodigt krig av klockren derby-sort.
En något pikant detalj är det faktum att coacherna – Mike Sullivan och Tårtan – till vardags är bästa vänner.
Nu är de på varsin sida i ett hatiskt battle.
Jag fattar inte riktigt hur vänskap överlever sånt. Om jag skulle vara inblandad i en så emotionell strid och ha Bullen eller Alle eller Virtanen eller Popflickan eller Eken som motståndare…fan vad jobbigt det vore.
• • •
Det är egentligen en julsång, men det låtsas jag inte om när jag pumpar ”Most Wonderful Time of The Year” med Sinatra om och om igen, för det är ju DETTA som är the most wonderful time of the year.
• • •
Vissa Wild-fans verkar närmast förnärmade över att jag har fräckheten att tro att Blues ska slå deras hjältar, men alltså, jag tippar inte med hjärtat, jag har inget emot Wild. Alls. Om jag har fel – om de kan komma upp på samma nivå som i höstas igen – är det alldeles fine.
Det är lite för dom som för Senators dock.
Dom gör fan bäst i att vinna den inledande holmgången i X:et.
• • •
Får mail från NHL om att Empire State Building ikväll kommer att ”shine its world-famous tower lights in a color rotation representing all 16 Playoff teams”.

Jag har Empire State Building, i all sin prakt, rakt utanför skrivbordsfönstret så påminn mig om att jag ska plåta och posta en bild så ni får se detta.
• • •
Exakt hur stämningen just nu är i Edmonton, när stan gör sig redo för första playoff-matchen på ett decennium, går inte riktigt att föreställa sig.
Det måste vara som att själva luften kan självantända när som helst.
Ni vet vad jag tror:

I den unga Oilers-uppställningen finns sån unik talang att det inte spelar någon roll att de aldrig haft med den ondskefulle storebrodern att göra tidigare.

De kommer att ha honom i en choke-hold inom ett par perioder.
• • •
Om vi har några nytillkomna läsare en sån här kväll är det nog bäst att jag påpekar att jag inte uppdaterar kontinuerligt under matchernas gång – jag kommer med långa utläggningar när det är paus.
Men häng med i kommentatorsspåret, där är det oavbruten real time-action.
• • •
Dopaminet och endorfinerna pumpar på i ett allt vildare flöde och nu får jag försöka sätta punkt snart, för det här är redan det längsta korresoffan-introt genom tiderna.
Så:
Boys and girls, ladies and gentlemen – Stanley Cup-slutspelet 2017 börjar alldeles, alldeles strax.
Enjoy!
And hey:
Don’t forget the cannoli!