Stanley Cup-söndag i korresoffan, del 6

TORONTO – WASHINGTON 0-0 (Period 1)
• • •
Som coach Babcock tydligen sa några timmar innan det brakade loss i ACC
– Om du inte älskar det här idag, om du inte njuter av det, då har du inte i hockey att göra.
Exakt.
De infernaliska på-liv-och-död-showdowns som tar vid när så här jämna dueller ska avgöras kan vara obehagligt spännande, ångestframkallande, upprörande och i skarpa lägen så gastkramande att man mår illa.
Men framförallt är de – just därför – underbara.
This is it, liksom – själva poängen med alltihop. Anledningen att bry sig och bli engagerad och älska.
• • •
Intressant start idag.
I de två första hemmamatcherna öppnade ju Young Guns-löven skakigt och nervöst – och lämnades sårade i ett moln av damm av skoningslösa Caps-stjärnor.
Nu är det inte tvärtom, men de är i sanning med när lavinen går och leder på poäng efter första 20.
• • • 
Fint eko på amerikanska nationalsången.
Not.
Vad hände?
Trump skulle rasa och kalla det ett försök att underminera det amerikanska laget…
Sad!
• • •
Sorry, Hek – ”randa” är tidningsslang för ”skriva”.
• • •
Den kanadensiska nationalsången, däremot… woah! Allsång direkt från himlen.
• • •
Jag har varit på Game 7 i Washington förr och har inget emot att få återvända och känns på den overkligt elektriska atmosfären i Chinatown såna gånger.
• • •
Sorry, jag satt under sista fem minuterna i telefon med en småländsk superstjärna som ska spela mot Rangers i andra Stanley Cup-omgången senare i veckan, så det blir lite kortfattat och forcerat här.
Och get this:
Grabbfan har spelat de sex matcherna mot Boston med två stressfrakturer i en häl.
– Jag har haft jävligt ont, meddelar han.
Och ändå har han varit så lysande.
Sjukt.