Den stora folkfesten

Oh, brother.
Nashville pulserar.
Jag trampar ut i ankomsthallen på BNA – som Nashville International av oklara skäl kallas – vid halv tio på förmiddagen och känner det omedelbart i den mjuka förmiddagsvärmen:
Febern.
Ivern.
Ruset.
Man kunde tro att Jimmie Rodgers, Hank Williams, Patsy Cline, Mother Maybelle Carter, Gram Parsons, Tammy Wynette, Johnny Cash och George Jones alla återuppstått – och utlovat en gemensam show under en cook-out på Martin’s BBQ.
Men nej.

Det är hockey som satt den gudfruktiga gamla sydstatsmetropolen i brand.
Hockey!
För 25 år sedan kunde de inte skilja på en puck och en vattensäng i de här trakterna, men i början av maj 2017 är Predators – mitt uppe i sitt bästa playoff-framträdande någonsin och just nu en enda seger från den första konferensfinalen i klubbens historia – hetare än både steel-guitars, Stetson-hattar, ormskinnsboots och baby back ribs.
Jag vet inte om jag överhuvudtaget upplevt en hel bygd här borta försatt i samma slags Stanley Cup-trans.
Ja, kanske i Tampa finalåret 2015 – men där hade de redan upplevt ett hockeyklimax vid det laget. Här är drömmen om det omöjliga nyare och känslosvallet därför så mycket mer intensivt.
Det är väldigt, väldigt häftigt att få uppleva live
• • •
Precis som väntat fick Rangers koleriska supporterskara åter formidabelt tuppjuck på Badtofflan efter den tappade ledningen i slutminuterna igår.
NHL-fans är onekligen lite drama queens ibland…
Jag håller med om det var ett flagrant misstag att ännu en gång ha Marc Staal på isen i ett så avgörande läge, men really – sett till helheten var det spelarna som förlorade Game 5, inte coachen.
Som en irriterad Zuccarello fräser i New York Post idag.
– Ingen i vårt lag kan gå härifrån och säga att han spelade tillräckligt bra. Vi borde ha vunnit den här matchen, men sköt oss själva i foten.
There you go.
• • •
När klockan hemma på Manhattan ringde vid fem i morse kändes idén med hela den här utflykten emellertid mindre begåvad.
– Avgå gubbjävel, kan det rentav hände att jag muttrade åt mig själv.
Men redan ute på LaGuardia kändes det bättre, för där rådde skön stiltje innan stora söndagsrushen, och på planet ner fick tanken på att jag snart skulle sitta i Bridgestone Arena igen fäste och hjärtat började slå i hetsig eufori.
• • •
Budskapet från pingvinerna efter den lilla snytingen i DC:s Chinatown igår kväll är otvetydigt.
Ja, det var en besvikelse att det inte gick att stänga serien på en gång – men vi minns fjolåret.
Då blev det också förlust i Game 5 i Washington och sedan åkte de hem till Pittsburgh och vann där i Game 6 istället.
Sant.
Men det känns annorlunda den här gången.
Regerande mästarna är inte lika mördande bra och Caps inte lika mycket mjukglass i anden.
Så jag är övertygad om att det blir en Game 7 också.
Hur det går i den låter jag dock vara osagt.
• • •
Jag anländer så tidigt att hotellrummet inte är klart ännu, så det är bara att slänga in väskan och be att få återkomma ikväll – för naturligtvis är jag redan dressed for Stanley Cup, det vill säga i kostym – och istället gå ut i solen på nedre Broadway.
Där är stämningen lite…duven.

Det går liksom att ana att det bara är några timmar sedan nattens sista Brad Paisley-dängor klingade ut och de mest ihärdiga rumlarna ramlade hemåt.
Men samtidigt mullrar det, den tidiga timmen till trots, av förväntningar inför det som väntar denna heliga eftermiddag.
Barerna och honky tonksen börjar långsamt fyllas av fans i gyllene Preds-jerseys och när en trubadur pluggar i gitarren på The Brewhouse och säger något om Mike Fisher rullar jublet ut genom de öppna panoramafönstren.
Det här kommer verkligen bli nåt…
• • •
– Vi måste sluta ses på det här sättet, är det plötsligt någon som ropar när jag efter en ljuvlig brunch på Sun Diner vägg i vägg med Johnny Cash-museet kommer stövlande mot media-entrén.
Kenny Albert, den förträfflige kommentatorn, är förstås här och tycks lika glad som förvånad över att få se en bekant från New York.
– Har du varit här tidigare i slutspelet i år? Det är helt otroligt högljutt, lovar han.
Jo, jag har börjat förstå det.
• • •
Precis utanför huvudentrén vid just Broadway har de byggt upp en hel liten nöjespark och det är i och för sig inte så ovanligt, det gjorde de till och med i Newark på den tiden Devils uppträdde i Stanley Cup.
Vad som däremot är unikt är att fansen här får ge sig på en bil målad i motståndarlagets färger med sparkar och slägga.


Det är ett mycket populärt nöje – förmodligen för att människor här till vardags är så försynta och artiga och aldrig skulle komma på tanken att vandalisera ens en nyckelring.
Men är det folkfest så är det.
• • •
Den höga volymen i hemmahallen berättade även Mattias Ekholm om på telefon häromdagen.
– Fem minuter innan matchstart hör vi fansen ända ner i omklädningsrummet. Så man är minst sagt taggad när man kommer ut på isen.
Jag får lite gåshud av den lilla storyn.
Tänk det hemma på Garden.

Där hör hemmalaget inget mer än ventilationen i omklädningsrummet fem minuter före matchstart.
• • •
Bara så Svenska Fans-Viberg och The CEO of Everything Sibner – mina vapendragare under några rätt så oförglömliga dagar här i februari – får se.

Jo, Robert’s Western World finns kvar…
• • •
Brage tog fjärde raka idag.
Jag vill bara ha det fört till protokollet.
• • •
Till och med Blues-spelarna är lite tagna av den makalösa atmosfären i Bridgestone.
Eller var i alla fall under de inledande två matcherna.
– Det var ju första gången vi spelade slutspelsmatcher i Nashville och vi visste väl inte riktigt hur högljutt det skulle vara. Men nu är vi mer förberedda på vad som väntar och kommer kunna hantera det bättre, sa Patrik Berglund när han mötte media på flygplatsen i St. Louis innan flighten hit igår eftermiddag
• • •
Under förstarundan mot Chicago gjorde Predators medial braksuccé genom att dela ut små presentpåsar på pressläktaren.
Det har de dock slutat med nu, konstaterar jag lätt stött.
Fan, jag som hade sett fram emot en Jack Daniel’s-flarra…
• • •
Walk tall och tyck att du förtjänar it all och allt det där.
Sure.
Men samtidigt är det viktigt att undvika att bli offer för högmod också.
Det är risken med hypen som brusar i Nashville.
Jag hör lokala radiopratare skrävla om att Blues inte har en chans om Preds bara kommer med sitt A-game och det är inget annat än respektlöst.
St. Louis Blues är ett högklassigt hockeylag som man verkligen inte skakar av sig hur som helst.
Det gör de som ska försöka slå ut dem idag bäst i att ha klart för sig.
• • •
Det allra bästa med den här matchen – bortsett från en massa annat! – är att den börjar redan 14.00, lokal tid.
Det innebär att det kommer finnas gott om tid för avslappningsövningar på Broadway ikväll – även om de ställer till med långt övertidsdrama här också.
Ibland blir allt så bra…
• • •
Flipper, Eky, Arvy och Ironhook från Gävle är förstås de stora svenska stjärnorna i Nashville just nu.
Men inte de enda.
Jill Johnson är faktiskt här och spelar in en ny säsong på sin berömda veranda.
Hoppas någon – till exempelvis legendariske fotografen Tony Johansson, som ingår i produktionen – upplyst henne om att hon måste se en slutspelsmatch i Bridgestone.
• • •
Självfallet.

Här hänger handdukarna – gula! – på sätena redan från början.
Så gör de i riktiga hallar när det är slutspel.
• • •
Alex Steen har rest med Blues hit, men den bistre Mike Yeo vägrar avslöja om han spelar.
Hoppas.
Ju fler svenskar, desto…ja, ni vet hur den här bloggen ser på världen.
• • •
I takt med att tempen stigit kring rovdjuren har kvaliteten på de som sjunger nationalsången innan matcherna i ladan bara blivit högre och högre.
Vem som får äran idag är inte känt ännu, men jag hoppas på min gamla kompis Dolly.
• • •
Well, Steen är med på värmningen i alla fall.

Det var han å andra sidan i Scottrade Center senast också.
• • •
Barry Melrose i USA Today:
– En Stanley Cup-final i Nashville skulle antagligen bli den bästa vi någonsin upplevt.
Inga små ord, men titta inte på mig för att få medhåll om att han har fel i det antagandet.
• • •
De var gudar mot Blackhawks och driver med sig hela laget även i den här serien, men faktum är att JOFA-kedjan – Flipper, Ryan Johansen och kärnkraftsreaktorn från Kågedalen, Arvy – ”bara” producerat tre poäng mot Blues.
Kan de bryta genom vallen och få mer uträttat ikväll håller jag nästan med de där radiopratarna.

Då är det i princip kört för bluesmännen.
• • •
Hemmafansen är förstås i förkrossande majoritet, men några som håller på Bulan har faktiskt letat sig hit.

Vackert, är det inte?
• • •
I’m watching the sun go down this evening
And soon it will wake this town that’s made of dreams.
But before it does a new star will be shining
And that’s the way it is on the Nashville scene.

Så sjunger Hank Williams Jr om sin hemstad och det känns som väldigt lämpliga rader att sätta punkt med när Predators nu ska spela den största matchen i Bridgestone genom tiderna.
Det är dags att tända nya stjärnor och infria gamla drömmar.