Den stora folkfesten, del 5 – The End

NASHVILLE – ST. LOUIS 3-1 (Slut)
• • •
Heliga Guds moder…
Ljudvolymen sista minuten, efter Järnkroks killer i tom kasse, hör till det mest öronbedövande jag upplevt.
Inte ens på de mest sjövilda konserter jag under 20 år bevakade som musikrecensent lät det lika mycket.
– Nej, det var rätt fantastiskt. Det har aldrig varit högre här inne i alla fall, säger Arvy.
Så här en dryg timme efteråt känns det bara som….jag vill uppelva det igen!
• • •
Jag är ledsen, men lökigt nog ingår NBC:s sportkanal inte i programutbudet på hotell-tV.n här i hockeystaden Nashville (hm).
Så det absurda som just nu händer i Rogers Place följer jag blott på en dassig ful-stream som lägger av med jämna mellanrum.
Så kan vi inte ha det; så fort jag är klar med detta ska jag söka mig till en sportbar och se den där bataljen på riktigt.
• • •
Naturligtvis gjorde samtliga Nashville-svenskar avtryck i protokollet.
Ekholm slog den där EK65-mackan till Josi, Flipper och Arvy hade båda assist på Johansens grymma kasse och Järnkrok hamrade in spiken i den tomma kassen.
Detta ÄR det blågula Stanley Cup-slutspelet.
• • •
Men hur är det som pågår i Edmonton ens möjligt?
5 fucking 0!??!
Oilers saknar ju både Sekera och Kleffy Klefbom.
Ännu en gång, dock:
 Det spelar ingen roll vad som än händer de här kidsen; om de åker på 07-smockor, tappar tremålsledningar under slutminuterna eller om de drabbades av förödande skador.
De kommer bara igen – om och om och om igen.
Otroligt imponerande.
• • •
Det är förstås stojigt och uppspelt i Preds lilla omklädningsrum, ett par högljudda ”Fuck, yeah!” fortplantar sig rentaav ut i korridoren med vi murvlar står och väntar på att bli insläppta
Men de nyblivna konferensfinalisterna lugnar ner sig snabbt.
– Ja, det här är roligt, men vi har ju bara kommit halvvägs. Mer återstår, säger Flipper med en axelryckning.
Den sortens uttalanden borde glädje de som vill Nashvilles väl och ve, för that’s the spirit.
Blir man FÖR glad över att ha tagit sig till konferensfinal tar man sig sällan längre.
• • •
5-0.
Efter 20.
Jag kommer inte över det.
Det är ju helt wacko.
• • •
Fansen, däremot, har inga skäl att hålla tillbaka någon eufori när den största hockeyframgången i stans historia är ett faktum.
Klockan är bara strax efter sex när jag passerar på väg mot hotellet, men Broadway har redan börjat gunga och rulla.

Det blir en lång söndagkväll…
• • •
Bluesmännen byter om snabbare än jag nånsin sett hockeyspelare byta om tidigare och försvinner snabbt till spelarbussen för vidare transport till BNA och flight tillbaka till Missouri.
Blickarna är tomma, sorgsna, vilsna…
Det finns nästan inget sorgligare NHL-proffs som just blivit utslagna ur Stanley Cup-slutspelet.
Usch.
• • •
Eky skrockar när jag kommer dragande med mina Erik Karlsson-liknelser.
– Nja, så bra är jag väl inte….
Jo, just i den situationen – absolut.
• • •
Alex Steen bröt foten redan i första matchen mot Minnesota, avslöjas efter slutsignalen.
Ändå har han spelat vidare.
Tills skadan förvärrades av pucken han fick på samma fot i Game 4.
Då var han tvungen att kapitulera.
I en match.
Idag var han alltså tillbaka igen.
Då pumpar hjärtat passionerat – för lagkompisarna, för klubben, för hockeyn.
• • •
Nu ska jag byta om och gå ut och försöka hitta en bar så jag kan se de avslutande perioderna i Rogers Place.
Tack för idag.
Det känns som att det kommer komma fler rapporter med dateline Nashville framöver…