Do or die i Washington

Mike Sullivan, den besjälade och uttrycksfulle Pittsburgh Penguins-coachen, säger det själv.
– You live for Game 7.
Ja!
Exakt så!
För mig går livet ut på att rada upp magiska, förtrollande upplevelser.
Kickar.
Adrenalinrusher.
Ögonblick när det känns som att verkligheten intensifieras och för några timmar får skarpare konturer.
Och det finns därvidlag inget i världen som överträffar en Game 7 i Stanley Cup-slutspelet.
Aldrig känner jag mig så levande, så fullständigt absorberad i ett pulserande lyckorusigt NU, som när en hockeyduell på liv och död når sitt ultimata klimax, när de allra bästa i världens mest fantastiska sport spränger sig till den yttersta gränsen och livslånga drömmar slår in eller krossas.
Så indeed, mina vänner.
När Washington Capitals och Pittsburgh Penguins ikväll ställs öga mot öga i en sista, oeftergivlig och säkerligen oförglömlig uppgörelse om vem som ska storma vidare mot regnbågens fot och vem som försvinner in i sommarens stora tomhet kan jag utan att harkla mig det minsta säga:
Det är för det här jag lever.
• • •
Vet inte om ni såg, men herr bloggare blev kvar så länge på Garden igår natt att jag fick göra det återkommande live-inslaget åt Aftonbladets morgon-tv vid 00.30 på de öde läktarna.
Såg ut så här, det.
Notera den salta slipsen.
Vid det laget – inte mer än två och en halv timme efter att Erik och Henke hade gett varann en innerlig kram under the handshake och likt Elvis sedan left the building – höll en styrka a’ säkert 60-70 man redan på att montera ner rinken och förbereda för smältning av isen.
Lite vemodigt, men också en nyttig påminnelse om att The Show Must Go On.
Alltid.
• • •
Now, kvällens showdown i nationens huvudstad är inte vilken Game 7 som helst heller – som om det nu skulle finnas några sådana.
Capitals har varit inblandade i såna här draman förr, to say the least – inte minst mot Pittsburgh.
Men ingen riktigt som den här ändå.
Till att börja med känns den osedvanligt definitiv – till och med för att vara Washington under Ovetjkin-eran.
This is it – for real.
Antingen slår de ut Pittsburgh och går vidare från andrarundan ikväll – eller så gör de det aldrig.
Men den har också en annan, betydligt mer positiv känsla än alla andra tidigare do-or-die-akter jag sett dem gå upp i under det här omtumlande decenniet.
Då har de utan undantag tagit sig till sig till dessa diaboliska avgöranden genom att tappa till synes solida ledningar och/eller spelat presterat sämre än förväntat.
Nu har de tvärtom hämtat in ett 1-3-underläge och i de två närmast föregående matcherna inte bara spelat bra utan uppträtt med något så för vårens drabbningar sällsynt som pondus, självförtroende och till och med goddamned killer-instinkt.
Så istället för sedvanlig ångest och rädsla och förvissning om att allt går åt helvete igen andas Washington hopp och glädje och förväntansfullt pirr.
Verkligen annorlunda.
Svårt att vänja sig vid, nästan.
Men refreshing.
• • •
Efter graveyard-skiftet på Garden – jag kom inte ut på åttonde avenyn förrän vid halv två – var det några törstiga kollegor från north of the border som tyckte att vi skulle sätta punkt för Rangers-Ottawa-serien med några sängfösare.
Mycket lockande, men Biffen är en duktig mama’s boy och åkte raka vägen hem, drack bara en liten bourbon, sov bara som hastigast och var efter mindre än sju timmar tillbaka på samma adress för att hoppa på Acela-tåget på Penn Station, belägen i Gardens källare (jo, faktiskt – man kan verkligen säga så).
Trött?
Inte lika bedövande som jag varit om jag fallit för de kanadensiska locktonerna.
Men visst.
Trött.
Dock:
Det kommer inte kännas för såna här kvällar går adrenalinpumpen i spinn och trots att det borde vara omöjligt vet jag att jag kommer känna mig mer klarvaken än på hela året när de släpper pucken.
• • •
Men hey.
Pittsburgh Penguins är i stan också.
De såg lite slitna ut senast, absolut, men de är fortfarande regerande mästare, har truppen fullspäckad av superbegåvningar och matchvinnare och de vet väldigt mycket om hur man hanterar den ibland helt chockerande magnituden i såna här matcher.
Så de Caps-fans – för att inte tala om spelare – som inbillar sig att det på något vis är klart, eller blir lätt…oh boy, de riskerar att få känna sig som Hillary Clinton gjorde när hon insåg att hon skulle bli tvingad att ringa Donald Trump och gratulera till valsegern.
• • •
Inga kändisar att rapportera från Acela-tåget den här gången heller, tyvärr.
Inte ens Don Brennan från Ottawa Sun var med.
Det skulle han varit, enligt planer som lades upp under gårdagskvällen, men det visade sig att han av misstag hoppat på ett mjölktåg en timme tidigare
Så det var bara jag och några byråkrater som satt och fäpplade med sin portföljer.
Men kaffet var gott.
• • •
Enligt Bäckis är det en ny attityd som tagit Caps tillbaka in i de här serien.
En mer avslappnad.
Mindre gravallvarlig.
Ja, nästan rebellisk.
– Vi känner att vi inte har nånting alls att förlora. Ser man till vad media skriver kan det ju inte bli värre än det redan varit med alla serier vi förlorat, så vi försöker bara spela så bra vi kan och ha kul och så får vi se vad som händer, sa han på telefon från Pittsburgh efter sjätte matchen.
Ja, ibland är ju det grejen – även i övriga livet.
Man bara säger ”fuck it all” och så får the chips liksom landa where they may.
Funkar förvånansvärt ofta bättre än det egentligen borde.
• • •
Det är verkligen en klassisk Stanley Cup-dag i Washington också.
Solen bränner från klarblå himmel, fukten är tät och jag hinner som alltid bli besvärande varm och svettig under promenaden genom den veritabla dimman av exotiska dofter i Chinatown.
Det är precis som det ska vara.
• • •
Det är många som säger märgfulla saker om det som ska äga rum ikväll.
– Game 7…då har man chansen att skriva sin egen legacy, konstaterar till exempel Bengan Hörnqvist.
Ah.
Så sant.
Den här matcherna röjer personligheter, skiljer mjukostar från lejon och definierar hela öden.
• • •
Jag har sett fler slutspelsmatcher här än jag kan minnas, men aldrig varit med om att de behövt bygga en auxiliary-box för media.
Det har de ikväll.
Det säger något om matchens dignitet.
Jag har förstås hamnat i den auxiliary-boxen och det är ganska långt ifrån optimalt – det känns som att jag kommer stå väldigt mycket för det är bara så jag kan se hela rinken – men förstås inte mer än rätt för jag har ju följt andra serier och ska inte kunna komma hit och bara ta för mig av det göttaste på någon annans bekostnad.
Det innebär inte att jag inte kan vara lite bitter…
• • •
Det trodde man ju, men tydligen har TJ Oshie aldrig spelat en Game 7 tidigare.
– Men jag har hört om dem hela mitt liv. De är mytiska. Och det är Game 7 man drömmer om att avgöra när man är liten knatte och börjar med den här sporten, säger han.
Just så.
• • •
Jag får ibland för mig att ni inte riktigt tror på att Verizon Center ligger i Chinatown, men titta här nu.

Ser ni, det står till och med Verizon Center med kinesiska tecken.
• • •
Detta är ju ljuvligt nog inte enda monstermatchen ikväll.
Vi har tvärtom en dubbelgiv Game 7-klassiker, med det slutgiltiga avgörandet mellan Anaheim och Edmonton i Honda Center som Late Night cherry on the cake.
Där gissar jag att det fladdrar ännu mer i nerverna än här, för satan i gatan – Ducks har ju faktiskt åkt ut ur i Game 7 fyra år i rad, i just Honda Center.
Men en jag känner – vi kan kalla honom Lönta – träffade de tre svenskarna på träningen igår och berättar att de var hur coola som helst och pratade ledigt om helt andra saker än hockey (Lönta har den effekten på folk…)
Kanske har de anammat samma fuck you-attityd som Bäckis & co.
Men alldeles oavsett – vem fan kan sia om hur det går där?
Den serien har ju varit lika oförutsägbar som ett John Coltrane-solo och vi gör bäst i att vara redo för vad som helst.
• • •
Jag, mitt elände, fick för mig att jag eventuellt kunde ordna en biljett åt Sportbladet-legendaren Robbie Lauler, som under ett år ju tjänstgör som hemmaman åt SVT:s Washington-korre Carina Bergfeldt, till matchen ikväll.
Men den som jag trodde skulle vara i stånd att hjälpa till med det är inte här så jag fick upp kollegans förväntningar på en kul kväll i onödan.
Dålig Biff.
Men det måste vi ordna om det blir en fortsättning här.
Man vill ju att fotbollskonnässörerna ska få veta hur helvetiskt underhållande en hockeymatch kan vara…
• • •
Nashville Predators har en scout på plats här i vår taskiga lilla auxiliary-box.
De tänker sig helt enkelt att de ska möta ett av de här lagen såsmåningom…
• • •
Naturligtvis ser det ut så här i betongbunkern ett par timmar innan puckdrop.

Det hänger handdukar på alla säten, som ni kanske ser.
Här vet de hur man bygger upp Stanley Cup-stämning.
• • •
Just ja.
Det hade jag glömt.
Justin Williams spelar den här matchen.
Och vad kallas han?
Mister Game 7.
Det är ingen vågad gissning att han kommer att ha med utgången att göra.
• • •
De som var här i femte matchen beskriver stämningen i tredje perioden, när Caps initierade det ryck som fortfarande präglar serien, som ”insane”.
Det tvivlar jag inte en sekund på.
Här kan bli ett öronbedövande väsen under playoff-kvällar – det vet ni som följt bloggen länge – och nu, när det känns som att drömmen finns inom räckhåll, får till och med Bridgestone Arena konkurrens om ”högsta vansinnesvolymen”, I’m sure.
• • •
En annan som är med heter Sidney Crosby.
Carl Hagelin sa förra året att han aldrig träffat en så utpräglad vinnare och grejen med riktiga vinnare är att de når sina allra högsta toppar i de allra största ögonblicken.
Så yeah, han kommer nog ha med utgången att göra han också.
• • •
Så.
Here we are.
Snart släpper de pucken och hockeysäsongen 2016-2017 når sitt – hittills – mest episka klimax.

Game 7 i Washington.
Do or die.
Allt eller inget.
You live for this.