Från skogsbackarna till klimax

För tio månader sedan, när högsommaren stod i brand och vännerna flockades i det förföriska skymningsljuset på uteserveringar och med klirrande glas i händerna lystrade till rungande skrattsalvor, stångade de sig ensamma uppför branta skogsbackar, släpande på bildäck som hängde i rep knutna runt midjan.
Det smakade blod i munnen, brände i lungorna, gjorde så ont i benen att det egentligen inte gick att uthärda.
Men de fortsatte.
Bet ihop, pressade sig ytterligare ett par meter upp i lutningen, tog i tills det svartnade för ögonen.
Sedan gjorde de det igen.
För hockeyartisterna som nu, när den förra sommaren för länge sedan fallit i glömska och en ny står för dörren, glider ut i det gnistrande strålkastarskenet i the woooorld’s most famous arena visste ju att den här sortens defining moments väntade långt i fjärran, bortanför den mörka hösten och den isande vintern
Det var exakt det här – avgöranden när hela säsonger står på spel – de tänkte på när pulsen dunkade i pannan i den där jävla backen. Det var den här kvällen de målade upp för sitt inre, det var det här ögonblicket som fick dem att fortsätta tills de svimmade.
För det är till just till Game 6-draman med potentiell handskakningsceremoni i potten man behöver den styrka, den kondition, den uthållighet och, kanske framförallt, den mentala styvhet barmarkstortyren garanterar.
När en Michael Grabner bryter sig loss i ett blixtrande friläge går det en rak linje till den österrikiska alpsluttning han svimmade i i juli, när Dion Phaneuf slänger sig och täcker ett skott han vet kommer att göra så in i helvete ont går det en likadan till backarna i Hollywood – bakom hustrun Elishas fancy villa – där han vrålade av utmattning i den mimosa-doftande kvällen och när Henrik Lundqvist går ner i spagat för att parera ett omöjligt Erik Karlsson-skott går det en till den västsvenska slänt där han stod med tom blick och flämtade.
Och när krutröken lagt sagt kan de alla ha fått svar på den ödesmättade frågan om det var värt det eller inte.
Tjugo män kan få belöningen för blodsmaken ikväll – och tjugo kan få drömmarna de drömde där i backen krossade.
Eller så möts de igen i en ännu mer djävulsk all-or-nothing-killer om några dygn.
Vi är där nu.
Vid stunderna det handlar om, vid ögonblicken som avgör allting.
Jag älskar varje sekund.
• • •
En endaste futtig Yuengling unnade jag mig på Bailey’s Sportsbar på Broadway i Nashville under de två avslutande perioderna mellan Pens och Caps igår kväll; jag skulle ju tillbaka till hotellet och skriva och sedan hade jag bagarväckning minimale att tänka på.
Men det var ändå en fin stund – framförallt tack vare engagemanget vid borden intill.
Fördomen om att Nashville inte bryr sig om hockey vill ju inte riktigt släppa ens efter folkfester som dem de nu håller i Bridgestone kväll efter kväll, så jag trodde att jag skulle få be personalen att slå över till hockeyn på någon liten tv i hörnet, men sannerligen inte.
De visade Stanley Cup på största bildskärmen och en månghövdad, törstig och passionerad skara följde varje skär på Verizon-isen.
Flertalet verkade hålla på Washington och det var ju roligt för dem, för Bäckis & co stod – som ni såg – för sin hittills mest solida insats i hela slutspelet och smiskade pingvinstjärten rosa.
Nu väntar decenniets match i The District imorrn.
Till den ber jag dock att få återkomma om ett dygn…
• • •
Det är ”bara” Game 6 på Garden ikväll.
Så vi når inte upp till de översta luftlager där det ringer i öronen och syret inte riktigt räcker till.
På de höjderna avgörs bara odödliga Game 7-rysare.
Men det är Elimination Game – Rangers säsong kan dö, Senators kan säkra en fantasi – och det räcker för att ladda vårkvällen med alldeles särskilt sorts sprakande elektricitet, ett alldeles särskilt sorts allvar, en alldeles särskild sorts feber.
Och för att helt inbilskt knyta ihop min, och er, upplevelse med spelarna:
Det är den elektriciteten, det allvaret och den febern jag målar upp för mitt inre när jag sitter här i slutet av september och tittar på hopplöst döda försäsongsmatcher…
• • •
”Det kommer vara lite bumpy i gränstrakterna mellan Tennessee och Kentucky”, varnade piloten på den lilla American Airlines-kärran tillbaka till New York i förmiddags.
No kidding.
Det var ett tag så illa att jag, som så ofta i den sortens situationer, började viska till en gud jag vanligtvis inte alls tror på och lovade att sluta flyga om han bara såg till att turbulensen bedarrade något.
Jävla Kentucky.
Men såna löften glömmer man ju när det såsmåningom lugnar ner sig och den här obetalbara vyn återigen möter under inflygningen mot LaGuardia.

Never gets old, det.
Jag skulle för övrigt kunna peka ut mitt hus på bilden, men så roligt ska vi inte ha det
• • •
Not who we are, not what we do…
Så beskriver Johnny Cash-stämman, Guy Boucher, Senators två framträdanden här på Manhattan förra veckan.
Nu är det dock meningen att vi verkligen ska få se vilka de är och vad de gör.
Så nu försöker besökarna från North of the border blidka hockeygudarna med lite skrock.
De har till exempel bytt platser i omklädningsrummet, ställer in morning skates, bor på annat hotell och gör helt andra saker när de har tid över.
– Spelarnas idéer, jag tycker bara det är onödigt att ödsla energi på superstition, säger The Man in Black.
Ah, snacka skit.
Alla är lite vidskepliga – och det mår vi bara bra av.
Själv har jag till exempel särskilda flyg-kallingar på mig idag, och det var bara tack vare dem vi överlevde turbulensen i ovan Kentucky för några timmar sedan…
• • •
Jag skulle ha väntat med att tippa Dallas Stars som Stanley Cup-finalist…
Det är min första tanke när jag nås av eftermiddagens nyhet att LA Kings trejdat Big Ben Bishop till Texas.
För därmed råder det ju inga tvivel:
Det är en verklig contender som huserar i American Airlines Center nu.
• • •
Erfarenhet är viktigt, vill ju vi som passerat mellantiden på väg ner mot livets målgång gärna tro och i det avseendet är Rangers ett angenämt hockeylag att följa, för de pratar knappt om annat än just erfarenhet.
I synnerhet när de, som ikväll, stirrar Liemannen – minns ni honom? – i vitögat.
Fast de får mothugg av stans ledande hockeytyckare i NY Post idag.
Jag har hört nog om erfarenhet, skriver Brookise , och vill istället se ”urgency”, noggrannhet med detaljer och disciplin.
Jo, den typen av kvaliteter skulle onekligen komma väl till pass en sån här kväll.
Men jag tror samtidigt det ligger en hel del i det Henke säger om…just det; erfarenhet.
– Att ha varit i en situation tidigare hjälper väldigt mycket. Det handlar inte så mycket om vad man ska ha för gameplan utan att man vet hur man ska hantera sina tankar och känslor.
Exakt.
Som när man sitter i skräckinjagande turbulens och vet precis vad man ska viska till gud…
• • •
Ingen har sagt att jag är ”spiffy” idag, upprörande nog, men jag sätter nog ändå fyra plus på den midnattsblå kavajen och den blå-svart-randiga slipsen.
Sådeså!
• • •
Han spelade bara två och en halv minut senast.
Resten av matchen satt han antingen utvisad – eller bänkad.
Ändå insisterar Senators på att den argsinte oxen, Chris Neil, hade avgörande betydelse för segern som gav dem slagläge.
– Jag vägrar köpa det. När man inte spelar mer…då påverkar man inte resultatet, fnyser Badtofflan.
Jag instämmer, men Boucher skiter i både Badtofflan och mig och tycks fast besluten att släppa ut och det gör han såklart av en anledning.
• • •
Mediauppbådet som följt den här serien från början och också klippte femte matchen i Canadien Tire Centre börjar få en något sliten och glåmig framtoning,
Jag vet varför.
De saknar Lönta
Han kan lysa upp en hel slutspelsserie med sitt goda humör, sina dåliga skämt och sin stamina vid bardisken.
Men nu sitter han på en beach i Orange County och kisar mot solen och vi får klara oss själva.
• • •
Det finns ett unikt undantag från temat i dagens intro.
Erik Karlsson.
Som Boucher konstaterade förra veckan:
– Erik behöver inte träna. Hans prestationer påverkas inte alls om han är med på våra övningar eller inte. Det har jag inte sagt om någon annan spelare i hela mitt liv.
Givetvis betyder det inte att det småländska underverket kan partaja sig genom sommaren, han måste säkerligen underkasta sig viss barmarksplåga han också.
Men blodsmak och svimningsanfall?
Nä.
Erik är bäst ändå.
Inte minst när det, som denna förtätade vårkväll, gäller allt.
• • •
Jag trodde bara det var var Dolan himself som fick köra in sin bil i själva hallen, men nu ser vi på monitorerna i våra skrivbord hur ers majestät Lundqvist – spiffy om någon! – hoppar ur en svart SUV vid zamboni-entrén.
Well, är det någon som förtjänar special treatment så…
• • •
Om Senators vinner ikväll är det klubbens största framgång sedan de vann Game 5 mot New Jersey Devils i dåvarande Continental Airlines Arena i Meadowlands femte maj 2007.
Jag var där då och gjorde min första riktiga intervju med Alfie och den blev bra som fan, för att han hade så mycket mer att säga än de flesta andra, och några veckor senare, när de hade slagit ut även Sabres, gjorde jag en ännu bättre i Buffalo.
Vad jag vill ha sagt med det vet jag inte, jag vill väl egentligen bara kokettera med att jag var med då också, och så råkade Alfie gå förbi här på pressläktaren alldeles nyss, så det var svårt att inte börja associera till det som hände för tio år sedan.
Men:
Det tidsperspektivet säger en del om vad som står på spel för den kanadensiska huvudstaden.
• • •
När jag skriver just de här orden har matchvärmningen precis börjat.
I Nashville var det vid det laget fullknökat på samtliga läktarsektioner och ramsorna ekade under takåsarna.
Likadant kommer det garanterat vara i Verizon Center.
På Garden ser det ut så här.

Lite nedslående…
• • •
Det har ända sedan serien startade känts som att Mika kommer göra mål på sina gamla kompisar och ikväll händer det, jag är rätt övertygad om det.
• • •
OK, ladies and gentlemen – bloggen proudly presents Game 6 mellan New York Rangers och Ottawa Senators.
Allt – och lite till – ligger i potten.
Nu åker vi.