Have it all

Som Alan Jackson – en favorit i den oändliga raden av Nashvilles musikaliska hjältar – frågar i en loj, själfull honky tonk-ballad:
Who Says You Can’t Have It All?
Den frågar, och det tankesättet, tycks ha slagit rot även hos stadens hockeyidoler.
Äntligen.
Länge uppförde sig Predators som en lite försynt och hovsam new kid on the block. Klubben bad nästan om ursäkt för sin existens, såg på mer meriterade motståndare – inte minst mångåriga divisionsrivalen Detroit – med alldeles för stor respekt och verkade mer än nöjda om de faktiskt lyckades ta sig till playoff någon gång då och då.
Men no more mister nice guy.
Inte under Peter Laviolette – och inte med truppen full av begåvade warriors som Ryan Johansen, Ryan Ellis, Filip Forsberg, Roman Josi, PK Subban, kärnreaktorn Arvidsson, James Neal, Calle Järnkrok, Mattias Ekholm, Mike Fisher och Pekka Rinne.
Ni har ju sett själva
De spelar den här våren som att de inte bara tror att de kan ta sig hela vägen till The Promised Land – utan att de förtjänar att göra det.

Trots det respektingivande motståndet i de inledande två rundorna är de kaxiga, självsäkra och helt orädda. När de tar kommandot och börjar snurra så själva gravitationen upphör för långa samma gamla backveteraner går det att se i ögonen att de tänker ”Fan vad bra vi är ändå”.
Jag blir inte det minsta förvånad om den inställningen räcker för att redan i natt slå ut Blues och för första gången i historien säkra en plats i konferensfinalen.
Och efter det – vem vågar säga att de inte kan få allt?
Ingen.
• • •
Jag gick, precis som planerat, hem och la mig efter fullbordat värv på Garden igår kväll.
Men Lönta ville, som han uttryckte det, ta vara på sin sista New York-kväll och försvann ut i natten med en ett koppel obevekliga festprissar från Kanada.
Det slutade förstås med att jag åter blev som en tonårsmamma och inte kunde somna förrän han kom hem.

Det gjorde den kanaljen först vid fem i morse och ja, han möttes med ett barskt:
– VAR har du varit!?!
Ni för förstå, oron griper så lätt tag i oss åldringar när de unga är ute och slarvar om nätterna…
Nå, han tog sig ändå upp under förmiddagen och sitter i detta nu på ett plan på väg hem till södra Kalifornien igen.
Här är det rent på golven – men tomt i hjärtat.
And that’s all I have to say about that.
• • •
Jag lämnade en hel krönika om Nashville till tidningen igår – och en timme senare mailade Jarkko – ni vet TeemuS i vårt spår – sidan han hade ritat.
– Den rubriken trodde jag aldrig att jag skulle sätta, skrockade redigeringssnillet från lejonens land.
Nej, den kändes rätt unik.
Hur den löd?
”Arvy – större än Dolly Parton”.
Ni hittar det lilla aktstycket här.
• • •
Det var han som lanserade begreppet ”Expect the unexpected” i förstarundan, så man ska väl inte förvånas över att Tanner Glass får helsidor i New York-tidningarna idag.
Eller att de faktiskt finns goda skäl till det…
Tråkigt nog framgår det att den sympatiske brumbjörnen – definitivt en av hemmahjältarna igår – är medveten om hur vissa sorts fans ser på honom och hur de uttrycker den synen på sociala medier.
Det hade varit lätt för Glassen att bara rycka på axlarna och konstatera att han inte kan kontrollera vad andra människor tycker om honom, men han går istället till motangrepp och slår fast internet-horderna består av människor som inte vet så mycket om hockey som de tror.
”Outbildade”, kallar han dem till och med.
Därmed lär han få ännu mer skit nästa gång han gör en dålig match.
Men samtidigt – OM han nu alls ska uttala sig är det förstås det han ska säga.
Det är hans liv och hans karriär och han kan fan inte svara att ”jo, jag håller med människor, många knappt torra bakom öronen, som sitter vid datorer och skäller, jag är verkligen värdelös”.
Nån måtta får det ändå vara.
• • •
Now, Blues är förstås ingen pushover. Tvärtom, de kommer säkerligen samla sig till säsongens insats hemma i mullrande, småskrämmande Scottrade Center i natt. De är, känns det som, lite pissed off, upplever sig som lätt förfördelade och tycker säkert att det gullas för mycket med motståndaren – ett intryck de i så fall måhända skulle kunna peka på den här bloggen för att få bekräftat…
Så om Preds mot förmodan tror att de får något gratis i sin fortsatta forcering mot det förlovade landet är de in for a fet surprise.
• • •
Jag hann se sista tio av Tre Kronors premiär mot Ryssland – VM visas på NHL Network, trevligt nog – och det finns inte så mycket att säga om de tio minuterna.
En sak bara:
Fan vilka stora rinkar ni har i Europa…
• • •
En surmulen Mike Yeo, som börjar framstå som en Michel Therrien Light, vägrade i förmiddags svara på frågan om Alex Steen spelar ikväll eller inte.
Men med tanke på att svensken samtidigt hoppade förbi på kryckor, med ena foten inslagen i en sån sjukvårdsboot, verkar det inte mer sannolikt att han finns på isen än att modellagenturen Elite imorrn ringer mig och undrar om jag vill posera för Speedos nya sommarkampanj.
Surt för Alex.
Han är en krigare som garanterat hatar att inte kunna hjälpa sitt lag i det här läget.
• • •
Från korresoffan skriker jag nu:
Heja spåret, är ni klara?
Och den förste som replikerar på rätt sätt får en guldstjärna…