Jakten på den okontrollerbara euforin

Bilden.
Den redan klassiska från Köln igår, tagen ur grodperspektiv, när Lill-Nyllet efter den sista straffen kastar sig över Henrik Lundqvist….
Det skulle egentligen räcka att visa den i introt inför det historiska drama vi har ynnesten att få avnjuta i Bridgestone Arena i Nashville ikväll.
För den säger allt.
Allt.
Det är precis det som fotografen fångar i den bildrutan det handlar om i de stora matcherna – de som nästan betyder mer än livet självt.
Det är för att uppleva just det där som världens bästa spelare är beredda att betala vad det kostar – i blod, smärta, ångest, hälsa och energi – att tränga djupt in i turneringar och slutspel.
Det ögonblicket.
Den gränslösa, okontrollerbara, vrålande euforin.
Den fullständiga lyckan.
Den djupa, djupa tillfredsställelsen – enkom möjlig att erfara när man tillsammans med andra förverkligar en omöjlig dröm.
Hur var det Thomas Ravelli sa efter SIN avgörande straffräddning i Palo Alto för 23 år sedan?
– Man flyger på något slags moln, alltså. Man är totalt euforisk. Man lever inte i nuet på nåt vis. Man flyger iväg…det är svårt att förklara.
Den känslan – som man bara får uppleva några få gånger i livet, om ens det – är själva målet.
Skatten vid regnbågens fot.
Belöningen för uppoffringarna, mödorna, försakelserna och tiden.
Nu, ikväll, här i Nashville, ligger den i potten.
Go out and get it, boys.
• • •
Åskan måste ha gått över centrala Tennessee när jag låg och sov i natt, för när jag kom ut i morse var luften tömd på fukt.
Urladdad.
Mjuk och behaglig.
Det var ju trevligt – men också konstigt.
För emotionellt är det tvärtom.
Amerikansk fotboll må för evigt vara en större deal än hockey i de här trakterna, men Music City har aldrig upplevt ett enskilt idrottsevenemang av den här magnituden – och jag kan försäkra att det känns.
Hela stan håller, kollektivt, andan.
Det skälver och vibrerar och pulserar i kvarteren kring Bridgestone Arena.
Luften är – i bildlig mening då… – mättad med förväntningar, nervositet, oro och hopp om något makalöst vackert och stor.
Hur det kommer vara inne i ladan när de släpper pucken…den tanken får det att ila till i solar plexus på gamle Biffen.
It will be fullständigt, hundraprocentigt, sanslöst…elektriskt.
• • •
Ankorna från Anaheim kan inte komma åt det där plötsliga lyckoruset Nylander junior och Lundqvist firar på Bilden – The Instant Classic – redan ikväll, det är sant.
De kan ”bara” kvittera serien och tvinga fram en Game 7.
Men det är nästan samma sak.
Få då stjäl de tidernas party av Nashville och flyger hem till södra Kalifornien och får chansen att hålla det där istället.
Så uppmaningen gäller givetvis även dem:
Go out and get it, boys.
• • •
Jag kom in från Tupelo vid tre-halv fyra igår eftermiddag, hann se slutet av Pittsburghs knockout-seger och gulddramat i Köln och skrev några glada artiklar.

Sedan strosade jag över till Martin’s BBQ och satt mig i baren i deras beer garden och jag är så här i efterhand rent avundsjuk på mig själv för att jag fick uppleva en så ljuvlig kväll.
Som jag inte kunde låta bli uttrycka det för mina vänner på Facebook.
”Söndagkväll i the garden på Martin’s BBQ i Nashville. Förföriska dofter från rökeriet i den tropiskt varma luften, nba-slutspel på tv-skärmar i baren, juicy baby back ribs på tallriken, bra band på scenen, avslappnat och vänligt…det KUNDE vara sämre”.
Det kunde det verkligen.
• • •
Scenerna på Nashville International när Predators igår eftermiddag landade efter utflykten till Kalifornien säger en del om vad det är för slags känslor och stämningar som satts i rörelse i countrymusiken huvudstad.
Spelarna fick gå genom en veritabel allé av fans i sex-sjudubbla led – på plats för att få visa stöd och tacksamhet.
Och det var alltså efter segern i en Game 5.
Otroligt häftigt.
Eller som Arvy Arvidsson helt filosofiskt uttrycker det:
– Det är inspirerande att veta att man är med och inspirerar så många andra människor.
• • •
Tråkigt besked:
Rocket Ricky Rakell har inte ens flugit med ankorna hit den här gången.
Det betyder ju att han är riktigt allvarligt skadad.
– Ja, det är jäkligt trist. För honom och för oss. Rickard är en av våra allra viktigaste spelare, säger Jakob ”Playoff” Silfverberg.
– Men, fortsätter han, alla har viktiga pjäser skadade just nu. Inte bara i vår serie. Det är så det är när man kommit så här långt i slutspelet. De som fortfarande står upp får steppa upp istället, det bara är så.
Hur det blir med John Gibson återstår att se.
Han fanns ombord när Ducks-kärran landade igår och deltog i förmiddagens skate.
– Det är alltid ett uppmuntrande tecken när skadade spelare är med på isen. Men vi vet inte ännu, det är läkarna som avgör, meddelar coach Carlyle.
Om inte?
Snöra på dig grillorna, Enroth!
• • •
Det är intensivt, upphetsat tissel och tassel om vem som ska sjunga nationalsången denna enorma kväll.
Jag har hört alternativ som Dierks Bentley, Trisha Yearwood och Willie Nelson.
Men hetaste tipset är att själva Garth Brooks kliver ut på isen strax efter 19, lokal tid, med en
Now, jag är verkligen inget Garth Brooks-fan – minnesgoda läsare kommer kanske rentav ihåg att jag gick efter halva showen när jag förra sommaren köpte en biljett i Vegas bara för att få se T-Mobile Arena – men det går knappt att förklara hur stor han är i den här delen av världen.
Det vore en….jordbävning.
• • •
Ducks satt på sitt plan när VM-finalen avgjordes i Köln, så Playoff-Jakob och Hampe Lindholm såg inte en sekund av den, men Nashville-spelarna hann hem till övertidsperioden och straffarna.
Sen gick en strid ström av sms från amerikanska södern till Köln.
Elias Lindholm, Burger Klingberg och Oscar Lindberg är framförallt några guldhjältar som har gott om vänner i Preds omklädningsrum, verkar det.
– Jäkligt kul för dom, med den resan laget fick göra, säger Flipper med en blick som indikerar att det ändå var länge sedan han slutade tänka på det för nu har han sin egen VM-final att spela.
• • •
Det är ju det jag säger.
Coach Carlyle, den gamla raggsockan, har blivit ett charmtroll.
När någon under förmiddagens presskonferens frågar hur det kommer sig att backen Brandon Montour kunnat bli så bra så snabbt lutar han sig omedelbart fram mot mikrofonen och hugger:
– Coachning.
Åt det skrattar den församlade mediasvärmen mycket gott.
• • •
Att fråga Mattias Ekholm om han tittade på VM-sändningarna är förstås att sätta en dumstrut på sig själv.
– Jo, det var ju TV 4 och Ida var med. Henne tittar jag på om det är så distriktsmästerskap i orientering hon bevakar, kluckar han.
Såklart.
• • •

Ryan Getzlaf fick böta 10 000 dollar för att han i fjärde matchen här i torsdags kallade en linjedomare för, eh, ”cocksucker”.
Oj, vilken örfil…
Get this:
Under grundserien tjänar Ducks-kaptenen med nuvarande kontrakt 50 000 dollar — om dagen!
Att tvinga honom att hosta upp tio tusen är som att kräva oss vanliga dödliga på en 50-lapp.
Ett skämt.
I synnerhet i skenet av att Andrew Shaw blev avstängd en match för sin homofobiska idiot-kommentar ifjol.
Hur var det nu, NHL tar sånt där på jättestort allvar?
Yeah, right.
• • •
De nordamerikanska kollegorna är förundrade och imponerade över vilken uppståndelse VM-guldet väcker hemma i gamla Sweden.
Särskilt stora, öppna munnar får jag se när jag visar att flygvapnet tog emot pojkarna med ett par JAS under inflygningen till Arlanda.
Det blir dock lite fel när jag råkar överdriva publiksiffran och säger till Joe Micheletti att det är 80 000 på Sergels Torg och sedan får ändra mig.
Det slutar med att Micheletti, med understöd av Alberts och Boucher, börjar driva med mig och varje gång de ser mig frågar saker som ”Är det fyra miljoner nu?” och ”Finns det någon i hela landet som inte är på det där torget?”
Om de nämner firandet under sändningen ikväll kan jag nästan svära på att Joe inte kommer kunna hålla sig för skratt och nu vet ni i så fall varför…
• • •
Det är rekord-scrum runt Pontus Åberg – eller Aburg, som kommentatorerna envisas med att kalla honom – i omklädningsrummet efter morgonvärmningen.
– Ja, det här har jag aldrig varit med om förut, ler han blygt för bloggen.
Men så går det när man gör karriärens största mål.
För det var det såklart, det han formligen stångade in i Game 5 i Honda Center.
– Ja, det är inget snack om det. Ovanligt mål för att vara jag också. Så brukar jag inte göra. Men…det var väldigt skönt.
• • •
Ikväll är kostymen svart, skjortan ljusblå och slipsen svart med mönster i grått.
Och varför har jag kostym, undrade några läsare nyligen.

Well, som jag förklarade för Hek nyligen:

Det var en stil jag snappade upp på pressläktarna när jag först kom över hit och jag gillade den.
När man klär upp sig hjälper man sig själv att understryka att det är något speciellt och högtidligt man ska göra – och därmed skärps sinnena.
Men det handlar också om respekt.
För NHL, för spelarna, för läsarna, för tidningen jag representerar och – mest av allt – för det stora, betydelsefulla och tunga i den här sortens happenings.
• • •
Arvidsson och Åberg är förresten väldigt lika.
Så lika att de nästan skulle tas för bröder.
Men icke så.

Den ene är son till en potatisodlare från Kågedalen och den andra till en snickare från Farsta utanför Stockholm.
Fast det betyder att de inte bara har ansiktsdrag gemensamma.
De fick båda arbetsmoral och jävlaranamma med bröstmjölken, för vare sig snickare eller potatisodlare kommer nånstans här i världen utan stenhårt jobb varje dag.
• • •
Jaha, nähä, nu klargör Garth Brooks, på twitter, att det alls inte är han som ska sjunga ikväll.
Who then?
• • •
De fortsätter överraska på pressläktaren i Bridgestone.
Ikväll väntar ingen Jack Daniel’s-flaska vid våra stolar – men väl en påse ”Catfish Fry”!

Alltså, som jag förstår saken, den typ av strömjöl man använder för att fritera catfish.
Ha ha, det ser alltså ut som den mest hängivna delivery-kunden i östra Midtown i New York får sätta på sig kock-förklädet till helgen…
• • •
Det mest centrala för Nashville ikväll:

Att starta bättre än i senaste matchen här.
Det mest centrala för Anaheim ikväll:
Att starta lika bra som i senaste matchen här.
– Mm, vi har pratat mycket om det. Om vi kan få igång skridskoåkningen och vara aggressiva i forecheckingen redan från start…då blir det i allmänhet väldigt bra, säger Jacke Slutspel.
• • •
Jag måste återigen slå ett slag för den förträfflige Jimmy Wixtröms inside-blogg från VM.
Dokumentationen av firandet i omklädningsrummet igår känns helt unikt.
Ingen har nånsin fått sådan access på den här nivån.
Men det är ingen tillfällighet att det är just Jimmy som släpps allra längst in i den blågula VM-kammaren. Utöver det faktum att han är en femstjärnig sportfotograf är en han enastående trevlig, rolig och varmhjärtad person som omedelbart etablerar förtroende och trygghet hos alla han träffar.
• • •
Ryan Johansen och Mike Fisher saknas fortfarande.
Det är värt att komma ihåg.
Predators stod för en heroisk prestation som vann utan dem i Anaheim, men make no mistake.
Tomrummet efter de två främsta centrarna är fortfarande enormt.
• • •
Oavsett vad dom händer de kommande två dagarna måste jag åka hem imorrn, för jag måste betala hyran och då säger ni att vadå, det kan du väl göra på datorn.
Det kan jag inte. Hur chockerande det än låter för er måste jag varje månad skicka en check till personen som äger min lägenhet och jag var orutinerad nog att glömma checkhäfte och ”slippar” hemma innan jag stormade ut på den här resan.
Checkar slutade ni använda i Sverige när Ingvar Carlsson fortfarande var statsminister, jag vet, men här är de fortfarande in circulation.
Big time.
Faktum är att även de flesta NHL-spelarna får sin lön, så enorm den nu är, på det viset.
Varannan vecka ligger det en check i ett kuvert vid platsen i omklädningsrummet – på flera hundra tusen dollar i åtskilliga fall – och så får de själva åka till banken och sätta in stålarna.
Jag ljuger icke.
Nå, alldeles oaktat detta:
Jag sitter i korresoffan imorrn.
• • •
Dock, Frederick Gaudreau – en av AHL-pjäserna som kallats till tjänstgöring i Johansens och Fishers frånvaro – var ju verkligen utmärkt i förrgår.
Såklart,
Man kan inte heta Gaudreau utan att vara bra på hockey.
• • •
Anspänningen är så stor ikväll att jag faktiskt har lite lätt huvudvärk.
Men det är med den som det brukar vara med tröttheten:

När matchen väl börjar kommer det pumpande adrenalinet att bedöva den.
• • •
En herre i cowboy-hatt och Pekka Rinne-jersey (säger inte bara den meningen väldigt mycket om det absurda i tillvaron just nu…?) står en kvart innan värmningen nere vid sargen med en enorm catfish i famnen.
Den ska ut och simma på isen snart, gissar jag.
• • •
OK, folks.
Den västra konferensfinalen närmar sig sitt oerhörda clou.
Det finns en bild som säger allt om vad som står på spel.
Här är den.