Jakten på den okontrollerbara euforin, del 2

NASHVILLE – ANAHEIM 2-0 (Period 1)
• • •
Jag har varit på en del vilda tillställningar i mitt liv, både i sport och musik och what not, men det här…det här, det är nog faktiskt det galnaste jag upplevt.
Det är sån ljudnivå, sånt känslosvall, sån elektricitet, sån stark förnimmelse av att själva livet står på spel att hela systemet liksom får en chock.
Så Hek, jag tvivlar inte på att Guiness är här med ljudmätare – och att de ljudmätarna slår i topp, för satan:
När Watson får in 1-0 och Sissons 2-0 sprängs fanimig ljudvallen.
Jag har Spec från Sportsnet en decimeter till vänster, men vi har just då ingen chans att höra varann.
Ojvoj, to say the least…
• • • 
Matchen?
Well, det känns ett som att Preds bara tänker ta den och springa – och om de ökat på till 3-0 när de fick den gyllene chansen efter Nick Ritchies korkade boarding hade den varit över.
Men då, under fem minuter långt powerplay, lyckades de med absolut ingenting, samtidigt som ankorna naturligtvis förstod att säsongen hängde på en väldigt skör tråd och stod för årets penalty kill, och istället svängde momentum över till gästernas fördel.
Typ.
Vi kan åtminstone säga så här:

Det är fortfarande inte klart att Stanley Cup-finalen kommer gå i honky tonk-takt…
• • •
Nä, Gibson kan alltså inte spela.
Istället står Bernier i kassen och ja, olyckligtvis ser han inledningsvis ut som under mindre lyckade aftnar i Toronto.
I båset, som backup, har vi Jhonas Enroth, som inte stått en NHL-match sedan slutet av november.
In med honom!
• • •
Trisha Yearwood är det som drar ”Star-Spangled Banner”.
Storartat.
Och – maken Garth Brooks är in the house, det har vi sett på twitter och flertalet kollegor sprang in i honom för en halvtimme sedan.
• • •
In med Enroth!
• • •
När Ryan Johansen och Kevin Fiala strax efter Yearwoods framträdande dyker upp vid sargen, med armarna om varandra och handdukar i händerna, tror jag för några ögonblick att isen ska spricka av ljudvågen.
Jesus Amalia!
• • •
Georg, Skånske Jan, Georg!
Inte Gustav…
• • •
Pekka Pinne har gjort några ruskigt avgörande räddningar.
Om han inte varit på tårna från start är det inte alls omöjligt att Ducks haft tvåmålsledning istället.
• • • •
Rapporterna från Manchester är ingenting annat än fasansfulla.
Finns det inga gränser för vad den här galna världens satans mördare kan ställa till med?
Fy fan.
Men – det är ingenting vi ska diskutera i en NHL-blogg, och allra minst ska vi lansera teorier om gärningsmän och dylikt.
Så från och med nu steks alla inlägg i det ärendet.
• • •
Nu ska jag andas lite, för det blev det inte mycket med under de inledande 20, furiösa minuterna.