Jakten på den okontrollerbara euforin, del 5 – The End
NASHVILLE – ANAHEIM 6-3 (Slut)
• • •
Ja, jävlar.
Första gången jag kom hit på hockey, i mars 2007, tänkte jag att ”wow, tänk en Stanley Cup-final här”.
Men det kändes som en omöjlig dröm då – och har fortsatt kännas likadant under det decennium som gått sedan dess.
Men här är vi nu.
Nashville Predators ska möta antingen Pittsburgh Penguins eller Ottawa Senators i Stanley Cup-finalen 2017.
I sanning mirakulöst.
• • •
Jakten på euforin slutade kanske inte i riktigt lika orgiastiska scener som när Lill-Nyllet slängde sig i famnen på Henke i Köln igår, men långt ifrån var det inte.
TV-pucksyran hos hemmalaget efter slutsignalen hade samma feeling.
Och jag kan försäkra:
För de som stod där och hoppade ihop vid Mighty Pekkas kasse – och sedan samlades runt Bill Daly för att INTE ta i Clarence S. Campbell Bowl-pokalen – var det underbar belöning för alla plågor och offer.
• • •
När jag får tag i Flipper i korridoren utanför Preds rusiga omklädningsrum efter en tv-intervju försöker han hålla fast vid den sammanbitna attityd som burit honom genom hela slutspelet och säger att han och lagkamraterna bara nått ännu ett delmål.
Men när jag frågar om drömmar vrider han till Western Conference Champion-kepan och ler så det gnistrar i hela Bridgestone.
– Det här har jag drömt om så länge jag vetat vad hockey är för nånting.
Just så!
• • •
Draget på stan nu?
Det liknar ingenting.
Till och med i motsatt riktning från arenan, på baksidan av Country Music Hall of Fame, där det brukar vara alldeles tyst och öde om kvällarna, rasar jublande, spontant street party.
På Broadway gissar jag att de slår världsrekord i glädje.
• • •
Vi trodde att skadorna på Ryan Johansen och Mike Fisher skulle bli så förödande.
Men den på John Gibson blev den verkliga killern.
För fan, fyra minuter in i tredje perioden hade Bernier fått 9 skott på sig – och släppt in tre mål.
Då går det inte att vinna, så är det bara.
• • •
Jag säger eder, ännu en gång, att jag aldrig varit med om stämning lika galen som den i Bridgestone-ladan ikväll – och den stegrade ju bortom all sans under slutminuterna i tredje perioden.
Särskilt oförglömligt var det när de brakade på med Isley Brothers ”Shout!” i PA:t och publiken på varje sektion förlorade sig i dans och sing-a-long.
Jag ryser bara jag tänker på det.
• • •
Det är svårt att inte få något hårt i halsen när vi står och väntar på att bli insläppta i Preds-rummet och GM David Poile går förbi med blanka ögon.
Han har jobbat som general manager i 35 år, först i Washington och sedan här, och nådde Stanley Cup-finalen för allra första gången ikväll.
Episkt.
• • •
Hemmaspelarna är mycket medvetna om att det var den finländske Conn Smythe-kandidaten i kassen som räddade dem ikväll.
– Vi var utspelade i två perioder, säger till exempel Filip.
Det vet ankorna också.
– Det är därför det här är så jävla jobbigt. Vi gjorde verkligen allt och spelade för våra liv. 41 skott, säger Ryan Getzlaf med en blick som det gör ont att se.
• • •
Det visste väl alla, att Sissons skulle fullborda att hattrick i den största match han någonsin varit i närheten av…
• • •
Peter Laviolette är en av blott fyra coacher – de övriga är Scotty Bowman, Mike Keenan och Dick Irvin – som tagit tre olika klubbar till Stanley Cup-final.
Han vann med Carolina 2006, förlorade med Philadelphia 2010 och här är han nu med Nashville.
– Vad det betyder? Antagligen bara att jag fått sparken väldigt ofta, skrockar han.
Ha!
• • •
Låt mig vara storsint visavi alla Brynäs-fans och berätta att gamla BIF-polarna Mattias Ekholm och Calle Järnkrok står och myser ihop när krutröken lagt sig.
Och tänker på 2012.
– Ja, vi har ju spelat final ihop tidigare. Det är väl bara att göra på samma sätt igen, skrockar de.
• • •
Jaha, nu ska jag åka hem och panera lite fisk.
Vi hörs från korresoffan när den östra konferensfinalen när sin första febertopp i Canadien Tire Centre kommande natt.
Det blir nåt djävulskt, det med.
