Mellan himmel och ruin

Till och med här…
Till och med i staden som kallas City of Champions och härbärgerar ett hockeylag som vanligtvis inte rör så mycket som en min när det tar emot, går det redan efter en enda match i den östra konferensfinalen ana stråk av oro och olust i de varma vindarna som sveper längs de lummiga, kuperade gatorna.
Ja, Penguins har en uppsättning superstars som alltid sparar sitt mest lättantändliga krut till de allra största stunderna. Ja, de har en ypperlig coach i stånd att kalibrera sin strategi mitt i steget. Ja, de har erfarenhet och vet hur man spelar Stanley Cup-hockey.
Men om regerande mästarna förlorar en gång till hamnar de i 0-2-underläge inför matcherna i extremt svårspelade Canadien Tire Centre och då kan plötsligt bara böner rädda den svårfångade drömmen om två raka titlar.
Däri ligger en av Stanley Cup-psykologins verkligt raffinerade sanningar-
Det spelar ingen roll vem du är, vad du gjort förut eller hur du betraktas av omvärlden:
Ju längre in i denna hockeyns ultimata uppgörelse du tränger, desto snabbare ställs allting på sin spets – och desto skarpar linjer går det mellan himmel och ruin.
Så fast det är tidigt, fast bara en rond är avgjord – make no mistake
Det solstekta Pittsburgh sväller och blåser, av högtidlig nu-eller-aldrig-känsla, upp sig som introt i en U2-låt från 80-talet inför kvällens happening i hockeyladan på 5th Avenue.
Skarpt läge råder.
• • •
Jag hade flugit och åkt tåg, men för att en Stanley Cup-vår ska kännas komplett måste man köra lite bil också.
Så igår satte jag jag mig in en ful, blå Nissan från Hertz på östra Manhattan och körde hit till Pittsburgh.

Det är ingalunda någon av de klassiska amerikanska road trip-rutterna, dem hittar man betydligt längre väster- och söderut, men man passerar ändå Billy Joels Allentown och det evigt ökända Harrisburg och borrar sig genom centrala Pennsylvanias väldiga rullstensåsar via långa, häftiga tunnlar.
Och alldeles oavsett är det mycket lite som får mitt hjärta att slå mer harmoniskt än när jag sätter mig bakom en ratt och styr ut på amerikanska highways med riktigt bra musik pumpande i högtalarna – som den på nyligen komponerade Spotify-listan Spring 17.
Den består av 36 sånger – varannan ny, varannan gammal – och ska ni lyssna på den ska ni göra det med hörlurar.
På dånande hög volym.
• • •
Senators, å sin sida, befinner sig i en rätt angenäm situation innan pucken släpps i denna andra vals.
Om de helt chockartat vinner även ikväll kommer de hem till Kanada med alla sorters övertag och självförtroende och är en seger från tre matchbollar och den helgade Stanley Cup-finalen går att ana i horisonten
Samtidigt vet de att en förlust ikväll inte är katastrof.
Då har de ändå stulit en av bortamatcherna och mer gick ju egentligen inte att bergära, right?
Men den tryggheten, den känslan av det ordnar sig vad som än händer, är farlig.
Den sätter sig lätt i det undermedvetna och tar udden av det glupande begär som är ett måste i varje, varje, varje slutspelsmatch.
Hur är det vi brukar säga?
Det är skillnad på vill och måste…
• • •
När jag kom fram igår eftermiddag var tanken förstås att jag, efter lite vila och uppfräschning, inklusive några droppar lukta-gott på den grundligt avrundade hakspetsen, skulle joina några kanadensiska kollegor för en glad kväll på byn.
Men jag vet inte vad det är med sång- och dansbjörnen i år, han orkar inte riktigt gå all in, vetskapen om hur mödosam dagen efter tenderar att bli har satt sig för djupt, så jag kom aldrig längre än till hotellbaren och såg matchen från Anaheim, till ackompanjemang av blott några Yuengling.
Jag är chockad själv.
• • • 
Trevligt att se PPG Paints Arena igen, skimrande i det mest bedårande solsken. 
Senast var i Game 5 i finalen för ett knappt år sedan. Då hette den fortfarande Consol Energy Center – och det gör den fortfarande på min GPS, varför det håller på att bli lite rörigt när jag under slutklämmen av min roadtrip åker och letar efter avfartsskylten med det namnet – och stämningen i kvarteren runtom var så febrig att luften fullkomligen pulserade.
Pens hade ju slagläge och kunde avgöra och bli mästare på hemmaplan för första gången någonsin.
Den febern blev dock för mycket för hemmaspelarna, de drabbades av mjuka knäleder och fick lyfta bucklan först i San Jose tre kvällar senare.
Efter att ha upplevt en sådan kulmination kunde man ju tro att stan skulle ha svårt att hetsa upp sig över en konferensfinal, men icke.
Backarna runt den den vackert belägna arenan är även idag fullknökad med fans fem timmar före första nedsläpp, och de piskar upp samma slags känslor som ifjol.
Och det är ju grejen.
Spelare som vunnit Stanley Cup blir inte mätta. Tvärtom. De hungrar ännu mer efter att få uppleva samma orgiastiska eufori igen – och likadant är det för fansen
• • •
Om serien mellan Ducks och Predators – omgångens stora happening, utan tvekan – ska jag be att få återkomma i morgon, men sak måste nämnas redan nu.
Ryan vs Ryan håller snabbt på att bli en klassiker.
Ryan Kesler och Ryan Johansen utkämpar ju ett eget världskrig och jag trodde Johansen såg det som att han med ett mål och en assist vunnit gårdagens rond.
Men så gick han efteråt till stenhård verbal attack mot sin nye fiende.
– I mean, it just blows my mind watching. I don’t know what’s going through his head over there. Like, his family and his friends watching him play, I don’t know how you can cheer for a guy like that. It just doesn’t make sense how he plays the game. I’m just trying to go out there and play hockey, and it sucks when you’ve got to pull a stick out of your groin every shift, gnällde Preds-centern för media.
Aj.
Vilket misstag.
Man ska aldrig, aldrig låta världen veta att man är så besvärad av the bad boys fula tricks.
När Kesler såg de citaten blev han ju garanterat inte ledsen och ångrade sig precis.
Han log mycket nöjt åt bekräftelsen på att han lyckats ta sig in under motståndarens tydligen alltför tunna skinn.
• • •
Man vet att det är Stanley Cup Playoffs när man plötsligt står på ett hotellrum och stryker slipsar.
• • •
En supporter närmast media-entrén gör klart vad han tycker om Senators sätt att spela hockey.
”Golf is more exciting than the 1-3-1”, står det på en skylt han håller upp för alla som promenerar förbi.
Därmed talar han för alla Penguins-fans – och åtskilliga andra med, för den delen – för bilden av att Senators Guy Boucher-hockey är sataniskt stentråkig har verkligen fått fäste här.
Det kan man ju tycka, och även jag föredrar den mer offensivt orienterade och kreativa hockey som var mest gångbar i förra årets slutspel, men hur deprimerande det än kanske ter sig är Sens inte här för att underhålla.
De är här för att vinna – och vinner gör de genom att använda sina resurser på klokast tänkbara sätt.
Utmaningen för Pens består i att försöka ändra sin gameplan och bryta upp Bouchers trap med andra metoder än i förrgår.
I detta slutspel har ju inte heller de varit ett offensivt tivoli till lag – främst för att Kris Letang inte kan spela och backar som verkligen kan driva spelet saknas i övrigt – utan levt på att avvakta och kontra.
Det går inte mot Ottawa, så planeringsbordet har fått fällas ut igen.
– Jag har några idéer men tänker inte berätta vilka, log coach Sullivan på sin presskonferens i förmiddags.
Fascinerande, inte sant?
• • •
Har vi otur får vi se ett Pittsburgh helt utan blågula inslag ikväll.
Det är game time-beslut på både Hagge och Bengan och Sunken ingår just nu inte i reservstyrkan.
En svensk NHL-bevakare kan bli genuint ledsen för mindre.
• • •
Erik K stod för en stabil insats senast, komplett med en handfull andlöst vackra passningar av patenterat slag, men matchen var hans kanske minst spektakulära under slutspelet so far.
– Ja, sa han på telefon efteråt, Penguins har så många offensiva vapen att man i första hand får se till att fokusera på defensiven.
Så skulle han inte tänkt, och inte heller uttryckt sig, för fem år sedan.
Men när de för två år sedan genomförde den där fantastiska comeback-resan under andra halvan av grundserien klev Erik slutligen ur Alfies skugga och gjorde Senators till sitt lag.
Sedan dess har han varit den odiskutable ledaren, den som tar ansvar och visar vägen och gör det som ska göras.
Alltid.
• • •
Ja, ifall någon undrar:
De har fortfarande frysen full av RC Cola på pressläktaren i PPG Paints.
Varför tror ni jag åkt hit?
• • •
Är det någon som har koll på Marc-Andre Fleurys musiksmak?
När jag ser honom i omklädningsrum efter Pens optional denna varma förmiddag skulle jag kunna svära på att han är inpiskad syntare.
Frisyren hade varit en hit såväl på som nedanför scenen under en Visage-show på Kolingsborg i Stockholm 1982.
• • •
De flesta NHL-spelare som får frågor om vad de gör under all ledig tid under bortaresor i slutspelet håller korten tätt mot skjortbröstet och mumlar mest floskler om att de sitter på hotellet och trycker.
Inte Erik.
– Jag spelade golf på Oakmont igår, berättar han utan vidare på en presskonferens två och en halv timme före matchstart.
– Det gick dåligt. Det var för blåsigt.
En vild gissning:
Alfie var med…
• • •
Det blir inget rumlande ikväll heller – inte ens på ökända sunkbaren Shales .
Jag har tidig flight i morrn bitti och enligt ett mail från en av er kommentatorer kommer det vara 30 grader varmt och fuktigt där jag landar några timmar senare.
Jag älskar värme och fukt, så det är ljuv musik i mina öron.
• • •
En tröst om Bengan och/eller Hagge inte kan spela är att Penguins reserver och skadade spelare enligt sittplatsschemat får rada upp sig direkt till vänster om bloggen.
I så fall kan det bli riktigt spännande!
• • •
På förekommen anledning är det väl bäst att jag ännu en gång framhåller att jag tycker att Geno Malkin gör sitt bästa slutspel på åtta år och det skulle inte förvåna alls om det är han som vinner kvällens match åt Pittsburgh.
• • •
Dolly, Dolly, Dolly!
Ja, förlåt – bara förbereder mig för nationalsången i Bridgestone om ett dygn…
• • •
Senators har inte längre några morgonvärmningar, för Johnny Cash-rösten hatar såna.
Perfekt, tycker spelarna.
– Ja, vi är glada att slippa. Den här tiden på året är det så mycket bättre att spara energin tills den verkligen behövs, säger Marc Methot under presskonferensen med Erik.
Bara en, mindre viktig gruppering surar:
Media.
Det är under morning skates vi får chans att prata med spelarna mer ingående och kan hitta bra stories, men det får vi gå till nån annan än Boucher och grina om.
• • •
Glömmer, som en annan rookie, en full dosa Ettan i pressrummet när jag åker upp till min stol i taket.
Tur att jag inte ÄR rookie utan vet hur det kan bli och har dataväskan full av backup-dosor…
• • •
Doc Emrick mår fortfarande so-so och kan inte kommentera ikväll heller.
– Vi hoppas han kan åka till Ottawa för nästa match men det verkar inte så troligt, säger en centralt placerad källa i hissen upp till pressläktaren.
Det låter ju inte så bra.
Hoppas den vänligen old-timern repar sig snart.
• • •
Nu luktar det bbq på min dela av pressläktaren.
Så angenämt.
Bör funka perfekt till RC Cola.
• • •
Ok, let’s do this.
Game 2 i Eastern Conference Finals.
Det är tidigt, men extremt mycket står redan på spel, så ta ett djupt andetag.