Walk tall, baby, or don’t walk at all

Walk tall – or don’t walk at all.
Den uppmaningen, insprängd i Bruce Springsteens skinande obelisk ”New York City Serenade” från 1973, bör alla som vill vara med i det skoningslösa kriget om Lord Stanleys glitter ta till sig.
Ska man spela den här sortens på-liv-och-död-matcher ska man göra det med swagger.
Med pondus.
Med svikt i steget, stål i ryggraden, eld i hjärtat och tron på det omöjliga i blicken.
Annars är det lika bra att låta bli och ge klubban till någon annan.
Det är särskilt angeläget när man når den sortens kritiska punkt serien mellan Ottawa Senators och New York Rangers står vid i Canadien Tire Center i den kanadensiska huvudstaden idag.
Vinnaren går upp i 3-2-ledning, får slagläge och är en seger från the holy konferensfinal – och förloraren kan plötsligt ana den förkrossande tomhet som väntar när säsongen klipps av och tar slut.
Den sortens skärseld överlever man inte om rädsla, tvivel och svaghet får fäste i bröstkorgen.
Då känner motståndaren omedelbart vittring av blod och för utan minsta pardon in kniven i det mjuka hullet.
Så det finns bara ett i Ottawa nu.
Walk tall, ärrade gamla lejon och unga caballeros.
Or don’t walk at all.
• • •
För tolv timmar sedan, när krutröken precis hade börjat skingras efter en av tidernas mest dramatiska playoff-duster i Honda Center, varnade jag för att det skulle bli en utmaning att hinna ladda om för den här eftermiddagsföreställningen.
Sant, visade sig.
Pulsen rusar för all del på samma exalterande sätt som vanligt – men jag har varken haft tid eller ork att hamra ihop så mycket text.
Klockan var över fyra på morgonen när jag till slut gav upp försöken att nå någon svensk där borta och då hade jag, precis som de ankor som av förklarliga skäl inte ens orkade titta i sina telefoner efteråt, behövt syrgas för att fortsätta skriva.
Sedan har jag sovit – som en tonåring efter en veckas hårdpluggning inför tenta – och när jag vaknade hade jag fåfänga idéer om att jag måste få några privata ärenden uträttade också.
Med andra ord:
Det här introt blir lite kortare än vad ögonblicket egentligen kräver.
Men vi tar igen det under dramats gång.
• • •
Den stora och viktiga pre game-nyheten från Ottawa är förstås den här:
Erik Karlsson spelar.
– Han spelar och ska vara redo för lika mycket istid som vanligt, mullrar Johnny Cash-stämma Guy Boucher.
Vi vet alla att den geniale backen från småländska höglandet inte alls kan göra sig rättvisa med sin brutna vänsterfot, men även en EK65 på 75-80 procent är en större hockeyattraktion – och ett effektivare vapen – än de allra, allra flesta.
Så härlisch.
• • • 
Mitt hjärta slår för alla som fick upplevelsen förstörd av Viaplay-haveriet i morse.
Men det tål tydligen att påpekas att jag inte har med Viasat att göra.
Jag vaknade till två mail från arga tittare som tyckte att jag kunde dra åt helvete för att sändningen bröts.
Now, jag är god vän med Lönta och så, men hallå…det räcker med det berättigade skäll jag får…
• • •
Tydligen överväger Boucher att slänga in argsinta oxen Chris Neil idag också – eftersom han anser att Rangers ”took liberties with the Ottawa players at the end of the last game”.
Ojvoj.
Då kan det bli våldsfilm monumentale på tv:n i eftermiddag.
• • •
Jag inser att Lord Stanley krockar med VM idag och att fokus hos såväl er som mina redaktörer i Stockholm kan komma att ligga på Tre Kronors match i Köln snarare än på the clash i Ottawa.
Det har jag förstås full förståelse för, men jag finns här och väntar på er om det behövs.
• • •
I sen serenad om New York sjunger Springsteen också ”It’s midnight in Manhattan, this is no time to get cute”.
Midnatt har det visserligen inte blivit ännu, men även det är en sanning för pojkarna och männen i Canadien Tire Center just nu.
De kan verkligen inte bli för cute.
De måste walk tall, baby – or don’t walk at all.