Stanley Cup-finalen 2017, del 12

De febrade i Ottawa 2007.
De vrålade i Chicago 2010.
De var vansinniga i Vancouver 2011.
De blev till sig i New York 2014.
De höll andan i Tampa 2015.
Men brother!
Brother!!
Jag har aldrig – aldrig, aldrig, aldrig – upplevt något som liknat Nashville de första dagarna juni 2017.
Inte som NHL-reporter, inte som musikskribent, inte som vanlig korre, inte som nånting i livet överhuvudtaget..
Det är en förväntan av monstruösa dimensioner som darrar i bbq-oset mellan honky tonksen i downtown-kvarteren, det är en väckelsemöte-glödande laddning som byggts upp i den fuktiga dixie-hettan, det är ett hopp värdigt pilgrimer framme vid resans mål efter tre år i öknen som lyser i ögonen på the locals.
Som Steve Mayer, NHL:s ”Chief Content Officer and Executive Vice President” och sannerligen inte en man av stora ord, sa till Nick Cotsonika på nhl.com igår:
–The fever is at an all-time high!
Själv vände jag mig till The CEO of Everything, Sibner, just som han doppade en bit friterad catfish – såklart! – i juicy dressing på Martin’s BBQ och manade honom att tillvarata varje sekund.
– Det här som pågår just nu kommer vi aldrig att få vara med om igen, sa jag och högg själv in på den goa’ fisken.
Hjortjägaren från Rydaholm lutade sig tillbaka, såg sig omkring och nickade att han mycket väl förstod:
Det är en helt unik happening Nashville skriver in i historieböckerna 3 juni 2017.
Jag känner mig djupt priviligerad som får uppleva den live och lovar att under natten göra vad jag kan för ta med alla som läser den här bloggen rakt in i euforins overkliga kärna.
Så:
Welcome to the party!
• • •
Sullivan hävdar att det är game time-beslut på Bonino-Bonino-Bonino, men ingen som såg den skäggige centern från Connecticut igår tror en sekund på det.
Då hoppade han omkring på kryckor – med den demolerade fossingen i stödpjäxa.
Det betyder ju att foten är av och yeah, han må vara tuff men nån måtta får det vara.
I så fall kliver Geparden från Nykvarn, äntligen, in i Stanley Cup-finalen 2017.
– Ja, vad skulle ni annars vara här för, flinar han när Holmgren efter morgonvärmningen förklarar att vi alla hoppas att han ska få chansen.
On a more serious note:
Hagge är inte glad över att ha missat de inledande två finalerna.
– Nej, jag har bevisat att jag hör hemma på isen och tycker att jag borde spela alla matcher, säger han.
– Får jag chansen tänker jag bevisa det igen, jag är redo.
Låter som den snabbaste av dem alla tänker göra sitt livs match bara de har förstånd att släppa ut honom i manegen.
• • •
Man kunde ju tro att de två nederlagen i Pittsburgh skulle ha dämpat stämningen i Music City åtminstone en aning. Tagit lite, lite edge av laddningen, blandat ett par droppar oro i den berusande cocktail stan mixat på lika delar feelgood, eufori och omöjliga drömmar.
Fast nä.
Inte alls.
Här ska de ha tidernas party när Preds spelar den första Stanley Cup-finalen i Bridgestone och så är det bara med det.
Men:
De måste obönhörligen vinna ikväll.
Måste.
Måste.
Annars är finalen över, för det finns inte den minsta chans att regerande mästarna slarvar bort ett 3-0-övertag, och i så fall kan man nog vara tämligen säker på att luften går ur hela Smashville.
• • •
Efter att jag och The CEO petat i oss de friterade catfish-bitarna på Martin’s igår kväll fick vi sällskap av Lönta och – Sunken!
Ja, Oscar Sundqvist.
Han ingår ju i år i Penguins taxi squad och kommer bara spela om salmonella slår ut halva Penguins-truppen, så han kan ta sig friheten att hänga lite med sång- och dansbjörnen.
Fast med en elitidrottsman i sällskapet blev det förstås sportövningar mitt i festen.
De har lite redskap och grejor på Martin’s – för de som inte insett att vuxna människor på krog ska dricka, inte leka – så Sunken och Lönta gick upp i en pingismatch.

Jaja, sorry för den suddiga bilden på Sunken, men det blir lätt så efter några catfish.
Lönta visade sig vara en oväntat aggressiv pingisspelare, ungefär som Waldner utan talangen, men fick förstås ordentligt med spö av NHL-stjärnan.
• • •
Exakt hur Preds ska göra för att undvika att ramla ner i det bottenlösa 0-3-hålet vet ju inte jag – hade jag svaret på den sortens frågor skulle jag vara välbetald coach, inte ordbajsande bloggare.
Men själva säger de att de ska fortsätta precis som i de två tidigare matcherna; bara tajta till lite bättre i egen zon.
– Och så måste vi vässa tillö avslutningarna, konstaterar alla som uttalar sig.
Mm, det låter som en idé.
• • •
När de båda pingiskombattanterna lite senare satt och pustade såg de ut så här – som ett nervöst litet kärlekspar som sitter på busstationen i Finspång och undrar om de verkligen ska våga åka in till Norrköping.

• • •
Det har inget sagts något om huruvida Catfish Jake kommer till Bridgestone ikväll, men oavsett om han gör det eller inte lär vi få se de fula fiskarna plaska i isen från första nedsläpp till sista.
Lokala fiskhandlaren Little Fish Market har sedan ett par dagar tillbaka skänkt catfish åt alla som kunnat visa en biljett till finalen.
Gratis.
Var redo, pingviner.
Ni kommer få era fiskar varma…
• • •
Ja, jag försökte mig på ett set vid pingisbordet jag också, mot Sibner, men det ska vi tala tyst om.
Dock:
Som alla andra medelklassungar födda på 60-talet växte jag upp med pingisbord i radhuskällaren och i slutet av duellen mot Sibner skulle jag ändå säga att jag åter fick hygglig fjång på den gamla backhand-slägga jag brukade spöa min kompis Alle i tuffa femsetare i gillestugan på Slingergatan med!
• • •
Lavy har fortfarande inte bekräftat att det är Pekka Pinne som står ikväll – för Lavy är rena Tortorella när det gäller hemlighetsmakeri kring sina line-ups – men det är det.
Och de finländska kollegorna är övertygade om att han kommer rebounca som en gummiboll kastad i ett marmorgolv.
– Peksi är fruktansvärt mentalt stark, hävdar blåvit expertkommentator.
Så nu vet ni det.
• • •
Var jag än står och går och pratar just nu kommer det alltid en förment fyndig kommentar snett bakifrån.
Påsen Södergren…
Tommy Mörths gamla radarpartner har extremt långa öron, så han hör precis allt – och hugger sig rakt in i alla konversationer med en vass one-liner.
Det var ungefär så busen från Rosersberg spelade hockey också, var det inte?
Jo, och det var därför jag med jämna mellanrum stod på läktaren i Leksands Isstadion öste arga invektiv över honom…
• • •
Ett litet orosmoln för Nashville är att den uppskruvade – ja, hysteriska – stämningen i stan kan sippra in i omklädningsrummet.
Då blir spelarna förlamade och kommer inte kunna ta sig ut från båset utan att snubbla.
Men det låter inte på dem som att den risken är särskilt stor.
– Jag kan bara prata för mig själv, men jag tycker inte det känns på något annat sätt än tidigare. Jag har inte varit downtown på ett tag så jag vet inte ens hur det är där. Här i hallen har det bara blivit mer och mer tryck för varje match och jag tycker verkligen bara det ska bli kul att få uppleva det igen, säger till exempel Eky Ekholm.
• • •
Jag håller med Vanessa, Chall-Åsa förgyller verkligen den här bloggen med sina inlägg i kommentatorsspåret – och det är ju helt underbart att hon tagit sig hit till Smashville och kan sufflera med skildringar och bilder från den historiska festen där ute.
Missa henne inte i spåret, folks.
• • •
Hm, han Mandzukic gjorde ju ett nästan lika snyggt mål i Champions League-finalen som Farsta-Pontus i Stanley Cup-diton…
• • •
Vem som sjunger nationalsången vet vi inte ännu, men eftersom Alan Jackson – den senaste att bli invald i Country Music Hall of Fame – tidigare under eftermiddagen som del av Smashville-festen höll gratiskonsert för the people ute på Broadway är han en het kandidat.
Oavsett lär det bli en A-lister, för ”alla” vill vara här ikväll.
Som ovan nämnde Mayer också säger till Cotsonika:
– I’ve gotten hundreds of people asking for tickets from the celebrity world. The crowd that will be here, even if they’re not performing, will be a who’s who of the entertainment world.
Ojvoj.
• • •
När Lönta en dag står och intervjuar Arvy har han glömt att stänga av ljudet på mobilen och plötsligt börjar det ringa.
Han fumlar lite generat upp luren med handen han inte använder för att hålla mikrofon och displayen lyser upp och där står det – mamma!
Arvy ser direkt och börjar asgarva.
En mycket rolig liten episod.
• • •
De buade åt James Neal i Pittsburgh.
Får Bengan Hörnqvist – ångvälten som gick åt andra hållet i trejden som tog Neal till Nashville – samma bemötande i sin gamla hemmahall på Broadway?
Ja, förmodligen.
Mitt i allt stojigt och glatt är Predators-fansen faktiskt rätt elaka också, och före detta hemmahjältar får räkna med ett par muggar gift.
Den passionerade från Sollentuna ser dock fram emot att få komma tillbaka hit och uppleva det här.
– När matchen väl börjar är det inget man tänker på, det är hockey vi spelare och hockey är alltid hockey. Men att komma till stan och möta alla jag känner i klubben och arenan, det blir väldigt speciellt, sa han för några dagar sedan.
• • •
På menyn i pressloungen inför första finalen i Nashville:
Tennessee-style smoked brisket, country-fried catfish med hushpuppies, hot chicken med cornbread, Smashville mac ’n’ cheese, bacon och bbq chip crust – och så diverse efterrätter.
Yeah, de tänker se till att pressläktaren befinner sig i koma innan matchen startar…
• • •
I skrivande stund, 15.30 lokal tid, är det tydligen så mycket folk på Broadway och kvarteren runt Bridgestone att det tangerar det farliga.
Ingen kommer nånstans, alla bara fastnar i varann.
Så nä, sång- och dansbjörnen stannar inne i hallen.
Stora folkmassor är inte riktigt min grej och dessutom har jag ju det här introt att förfärdiga.
Men Chall är där ute nånstans och kommer rapportera om stämningen vad det lider!
• • •
– Vad sänder det här för signaler?
Det har, som en drift med Bror Duktig-attityder, blivit the line några här använder så fort nån gör nåt tveksamt, som att ta en syltmunk från kakfaten på söndagsmorgonen.
Låter inte särskilt kul alls så här i skrift, men tro mig – det är väldigt fniss-framkallande.
• • •
Av countryns mer samtida crooners är Alan Jackson dock en verkligt stor favorit som jag oerhört gärna hade sett live.
Om det inte lät så corny skulle jag rentav beskriva brottarhiten ”Remember When” som en av de bästa ballader som skrivits om mitt liv…
• • •
Southern hospitality, man.
En person som jobbar i hallen kommer plötsligt fram och frågar om det inte var jag som under sista matchen i Anaheim-serien glömde en liten adapter man använder för att kunna stoppa ethernet-kabeln i en Mac – och visst var det.

Den sparade han ifall jag skulle komma tillbaka till finalen och nu har jag den i min ägo igen.
Hur var det Ryan Ellis för några veckor sedan beskrev de som bor här?
– Kind-hearted.
• • •
Chris Johnston kommer tillbaka efter en tvåtimmarspromenad på stan och bara flämtar.
– Jag har aldrig sett något liknande. It’s totally awesome!
Säger ju det.
En unik happening, olik allt annat som NHL nånsin varit involverat i, pågår.
• • •
Som många andra målvakter avstår Matt Murray att prata med media under matchdagar.
Men eftersom han råkar ha platsen intill Hagge – talk of the town just idag – blir han indragen i en scrum ändå och sitter och ser lite förvånad ut i sitt totala lugn.
Vet ni vem han påminner om – mycket starkt?
Ondskan Ekeliw från Örby…
• • •
Visst är det pingst nu? Hänryckningens tid? Så sällsamt passande.
• • •
Yes mama, vi får återigen ett Smashville Survival Kit på pressläktaren – och i det ligger en liten flarra från det berömda destilleriet i Lynchburg, Tennessee.

När allt är lämnat och klart framåt natten – då ryker den där korken
Jag ser fram emot det.
• • •
Nu är jag uppe i 11 358 tecken i det här introt och har fortfarande inte nämnt Sidney Crosby, Evgeni Malkin, Phil Kessel, Jake Guentzel, P.K Subban eller Filip Forsberg.
Otroligt.
Men nu är jag uppe i 11 514 och har gjort det, så ordning råder igen.
• • •
Pressläktaren i Bridgestone är en liten rackare, men tro på fan – jag får mitt favorithörn högst upp på sektion 312, där jag satt under alla Ducks-matcherna, the corner of the sång-and dansbjörn, som det kallas, och blir så glad att jag spottar.
Vid min sida har jag dessutom Gunnar från Expressen.
NHL vet vilka som ska sitta bra!
• • •
Litet aber bara:
Jag har på nåt sätt vridit till ryggen och har en upper body som får mig att stånka på ett skabröst sätt varje gång jag sätter mig.
Där kommer Jack Daniel’s-skvätten väl till pass framåt natten…
• • •
Den onda världen där ute fortsätter tränga sig på.
Förra gången jag satt här, för bara nån vecka sedan, hände Manchester.
Nu händer London.
Satans mördare.
• • •
Antalet riktiga kommentatorshytter är högst begränsat i den gamla hallen, så även Holmgren och Södergren sitter ute på pressläktaren och det spelar ingen roll hur rekordhög volymen här inne blir.
Gör en svensk mål kommer vi höra Holmgrens vrål i hela hallen…
• • •
Det verkar helt klart att Hagge spelar nu, för övrigt.
Bonino sågs i kostym, och kryckor, i korridoren utanför omklädningsrummet en halvtimme före värmningen.
Game time-beslut betyder inte bokstavligen ”game time” alla gånger…
• • •
Roligast av allt är att Holmgren och Södergren har det kinesiska kommentatorsparet som bänkgrannar, och som Påsen redan påpekat innebär ju det att Holmgren kommer höras även i Mittens Rike i natt…
• • •
Drar Ryan Ellis i Game Winning Goal-lotteriet.
Inte alls dumt, inte alls dumt…
• • •
OK, mina dyra vänner.
Nu är vi framme vid en av de största höjdpunkterna i hela NHL:s finalhistoria.
Jag tror det blir en kväll, en match och en milstolpe vi aldrig någonsin glömmer.
Let’s get it on!