Stanley Cup-finalen 2017, del 16

NASHVILLE – PITTSBURGH 5-1 (Slut)
• • •
Det har gått ett par timmar sedan slutsignalen gick men hjärtat dunkar fortfarande hårt och upprymt i bröstkorgen.
Inte för att Predators vann – även om det såklart gläder en gammal Stanley Cup-björn att finalen fortsätter ytterligare några dygn.
Utan för att vi, åtminstone en gång, fick vara med om en sån här kväll i Bridgestone och Nashville – fick höra det besinningslösa jublet, känna den overkligt euforiska stämningen och uppleva den gränslöst hårdsvängande partykänslan.
Igen:
Tack, hockeygudar.
• • •
Som Lönta konstaterar:
Man vet att Bengan och Ekholm – egentligen två nära vänner! – svär grovt när domarna reagerar så starkt att de får misconduct.
Fast de skrikit åt varann på svenska!
Det blågula inbördeskriget blir mycket underhållande att följa i fortsättningen.
• • •
Riktigt vad det här betyder för resten av finalen får vi återkomma till i morgon, jag är fortfarande för uppe i varv för att kunna samla mina tankar här i den alltjämt kokande natten, men ett är säkert:
Den har en helt annan karaktär nu, helt andra förutsättningar, helt annan feeling.
• • •
Begreppet ”The Brynäs Connection” kommer upp i Preds omklädningsrum under kvällen.
Det blir lätt så när Järnkrok och Ekholm haft show.
Jävlar vad bra de var.
• • •
Ny storyline vi kommer få höra enormt mycket om de kommande dagarna:
P.K Subbans andedräkt.
Han hävdar att Crosby klagade på den.
– Det förstår jag inte. Jag sköljde ju med munvatten före matchen, flinar P.K:
Oh, boy…
• • •
Pekkas räddning på returen där i andra får mig att tänka på scenen i VM 94-krönikan när Thomas Ravelli pratar om sekvensen mot Ryssland som vände hela USA-turneringen för hans del.
Det kändes verkligen som att den här hade samma slags magnitud.
• • •
Fatta vilken lördagkväll som pågår på Broadway nu.
Tidernas mest exalterade, antagligen.
Jag är kanske dum som inte går dit, men jag är som sagt inte så mycket för trängsel och svimmar snart av utmattning efter 14 timmar i sträck här i hallen.
Så jag slår korken av Jack-flaskan och åker hem till den lilla banketten på hotellet i Vanderbilt och börjar ladda för nästa föreställning här på måndag.
Hur är det Tim McGraw sjunger i målsången här?
I like it, I love it, I want some more…
I sanning.