Stanley Cup-finalen 2017, del 22

Fina hyrbilsfirman.
Jag fick samma Jaguar på BNA – Nashville International – som när jag åkte på roadtrip till Muscle Shoals och Tupelo mellan Game 5 och 6 i västra konferensfinalen.
Inte blott identisk – samma.
Så det var bara att öppna dörren åt The CEO of Everything – ridin’ bitch all day long, förstås – och hälsa honom välkommen in i ”min” jagga.
Sedan störtade vi norrut; först in det prunkande södra Kentucky med dess förföriska bourbon trail, förbi Muhammad Alis hemstad Louisville och Churchill Downs, vidare till Ohio, genom Cincinnati, där I-71 trevligt nog i praktiken korsar downtown, och Columbus, därefter via en liten tarm av West Virginia till Pennsylvania – och strax före 21.00 gled vi in över Fort Pitt Bridge mot downtown Pittsburgh.
Det tog sina friska tio timmar med korta stopp och på slutet blev det kanske lite segt, gränstrakterna mellan Ohio, West Virginia och Pennsylvania är rätt deppiga. Men all in all var det en förträfflig roadtrip, med Sirius Outlaw-kanal inrattad och en lyrisk CEO på passagerarsätet.
På fredag gör vi om det – fast i motsatt riktning.
Här är några bilder han The CEO tog under resans gång.

• • •
Efter så långa resor har man alltid ett besvärligt saltkorn i halsen, och det gick vi sent igår kväll ut och försökte skölja bort.
Det slutade med att The CEO satt i baren och hamrade Dylan-dängor på akustisk gitarr.

I kid you not, mannen moonlightar som trubadur hemma i Sverige och visar sig vara en jävel på klassiska rocksånger.
• • •
Mer musik:
Ikväll lirar U2 på Heinz Stadium här i Pittsburgh.
Det hade jag missat helt, men det är rätt kallt och rått och jag har sett dem åtminstone 30 gånger sedan 1985 (and I STILL haven’t found what I’m looking for…) och dessutom kommer de till New York i slutet av månaden, så jag säger nej när ivriga kollegor frågar om jag ska hänga på.
Istället:
Basketfinal.
Go, King James!
• • •
Game 5 imorrn.
Då ska vi prata hockey här igen.
Vi hörs traditionsenligt strax före första nedsläpp.