Stanley Cup-finalen 2017, del 33 – The End

NASHVILLE – PITTSBURGH 0-2 (Slut, Pittsburgh Penguins Stanley Cup-mästare)
• • •
Det skulle inte gå.
Inte med lönetak, knivskarp konkurrens och svårigheterna att hålla ihop tillräckligt slagkraftiga rosters.
Men jodå.
Pittsburgh Penguins kunde verkligen försvara sin titel – utan sin ende riktige stjärnback.
Det var väldigt mycket svårare än ifjol, krävde mer av smärta och blod och pressa-sig-till-yttersta-gränsen.
Men det gick.
Det är bara att gratulera.

• • •
Det är alltid en omtumlande upplevelse att komma ut på isen där de nyblivna mästarna firar, men jag tror aldrig jag träffat två mer emotionella svenskar än Bengan och Hagge ikväll.
De fick ju uppleva den ultimata pojkdrömmen och avgjorde Stanley Cup-finalen.
Då är det är det inte så konstigt att ögon tåras och röster brister.
Framförallt talar de oavbrutet om kärleken och brödraskapet de känner för varandra.
– Jag blev så jävla glad att över att se Bengan göra målet. Att få fira det här med honom betyder oerhört mycket för mig. Jag blir rörd bara av att tänka på det, säger Hagge.
– Det brast för mig när Hagge satte tvåan. Då var det klart. Vi kommer vara vänner för livet, kraxar Bengan med darrande stämband.
Så fint.

• • •
Håkan Loob.
Vad ska man säga?
Han satte utgången i samtliga matcher i finalserien.
Samtliga.
Mannen är ett unikum.
Jag ber att få återkomma med en mer utförlig utvärdering av stora tipset, men Håkan – The King!
• • •
Om de svenska hjältarna hade lite ont under slutspelsresan?
Jodå.
Hagge hade bruten fotled och en spricka i den andra – och Bengan spelade med ett brutet finger och som hans vän från Nykvarn säger:
– Förmodligen hade ingen annan i ligan spelat med den skadan.
Men det är de som gör det som avgör finaler.
• • •
Festen i Smashville är över och stämningen just nu riktigt bedövad, men åh.
Vi kommer aldrig glömma det vi fick vara med om i den här stan.
Det var helt, helt fantastiskt.
Tack, USA:s kanske bästa stad.
• • •
När krutröken lagt sig kommer sanningen fram.
Malin Hörnqvist berättar att maken blev mycket upprörd när han såg att bloggen tippade att de skulle åka ut redan mot Columbus.
Det påminner även Hagge om och plötsligt är jag överöst med knuffar och tacklingar av två nyblivna mästare.
– Ja, vad fan, kraxar en skrattande Bengan, Columbus! Vad menade du!
Det lär finnas bilder och till de kan Jarkko där hemma blåsa på löpsedel-rubriken ”Hatattacken i natt”!
• • •
Jo, jag röstade på han som vann Conn Smythe.
Självklart att Sid – världens bäste – skulle ha den trofén igen, tycker jag.
• • •
Målet som inte blev är såklart en källa till vrede hos Preds.
– Bedrövligt. Det är final. Det får inte hända, säger en mycket ledsen Arvy Arvidsson.
Nej, det får faktiskt inte det och situationen kommer att diskuteras forever.
Så är det bara.
Förhoppningsvis har Pollock och den alldeles för gamle O’Halloran dömt sin sista final.
• • •
OK, nu är det bankett och jag skriver det här bakom röven på en Sibner som står upp och skroderar om hur fint livet ändå är.
Det kommer mer i ett mer samlat utlägg om några dagar, men for now – tack för den här två månader långa playoff-resan.
It’s been a blast!