Stanley Cup-finalen 2017, del 7

– Det tog 27 år att förverkliga den här drömmen, så ja, i första bytet hade jag gåshud över hela kroppen…
När de befinner sig mitt i orkanens öga har de unga män som spelar dessa livets största matcher sällan varken tid eller lust eller möjlighet att reflektera över vad det egentligen är de är med om.
Det högtidliga och heliga och omtumlande i larger-than-life-upplevelsen får högtravande bloggare som yours truly formulera.
De måste – likt alla i besättningen på ett segelfartyg som tumlar runt i storm på öppet hav – se till rikta ett svetslågekoncentrerat fokus på the task at hand.
Men då och då, när de för några ögonblick släpper ner garden, händer det ändå.
Som när Mattias Ekholm efter dagens morgonvärmning får frågan hur det kändes att spela i självaste Stanley Cup-finalen.
Han konstaterar att han är 27 och under praktiskt taget alla de 27 år drömt om att nå det här målet och att det inte går att förneka att det var enormt.
– Jag hade gåshud över hela kroppen, upprepar han igen och i en halv sekund blixtrar det till i de blå ögonen.
Sedan understryker han snabbt att det därefter var som vilken hockeymatch som helst för tänker man på något annat sätt går det inte att spela – men ändå.
Så vackert.
Så starkt.
Så mycket de orden – och blixtarna i ögonen – säger om magnituden i den hockeyns ultimata showdown som nu, den sista majkvällen 2017, fortsätter med en andra akt i PGG Paints Arena i Pittsburgh.
• • •
Catfish Jake är fri!
Anmälan mot Jake Wadell – mannen som kreerade finalens hittills mest uppmärksammade subplot när han slängde ut en catfish på PPG Paints-isen i Game 1 – har lagts ner och inget rättsligt efterspel kommer följa.
Hurra för det.
Nu räknar jag kallt med att den 36-årige megasupportern från förorten Nolensville – som snabbt döpts till just Catfish Jake, vilket ju är helt underbart – bjuds till Bridgestone Arena på lördag och av sin fellow Preds-fans tas emot som en Purple Heart-hjälte hemkommen från farliga uppdrag bakom fiendens linjer.
• • •
Hagge får bag-skejta med reserverna idag också, och tyvärr:
Det betyder att han inte spelar den här matchen heller.
Jag har inte pratat med honom ännu, för Penguins stänger omklädningsrummet innan the scratches kommer tillbaka från isen, men var försäkrad.
Geparden från Nykvarn är extremt besviken.
Man får bara några få chanser i livet att spela Stanley Cup-final och att berövas den chansen på det sättet är ingenting annat än heartbreaking.
Och jag förstår inte heller.
Carl har precis återfått styrkan i benen och hittat rytmen efter den sju veckor långa skadefrånvaron och hade definitivt kunnat göra nytta med sin explosiva speed.
Men Sully bestämmer.
I övrigt:

Inga ändringar i någon av laguppställningarna, vad vi förstår.
• • •
För Pittsburgh PD har hela historien med Catfish Jake förstås ändå tjänat sitt syfte.
De har gjort klar att den som försöker sig på sådana pranks i fortsättningen kommer att få göra som Luca Brasi och sleep with the fishes…
Såna balls har ingen.
Eller?
• • •
Idag kan jag försäkra att det inte bara är spelarna som tagit långa pre game-naps.
Det var ju mediabankett igår och oh boy, den blev lite sen.
Själv är jag ju något av en skötsamhetens riddare, så jag var hemma redan vid två, men andra – inga namn! – uppges ha varit ute och stökat på after hours-barer till fem.
De påminner starkt om härsket smör när de kommer till morgonvärmningen vid halv elva – både till uppsyn och odör.
Tur för dem att det är Stanley Cup-final de ska se.
Då sköljer adrenalinet vad det lider bort all trötthet, all fysisk smärta och all ångest…
• • •
Åklagaren som lade ner Catfish Jake-ärendet heter Zappala i efternamn.
Alltså – nästan Frank Zappa.
Då förtjänar man ett eget lite omnämnande.
• • •
Det spelar ingen roll vem eller vilket som lag som gör det – bara vi får se fler mål som det Sheary smaskade in efter Kunitz fantastiska framspelning i måndags.
Jag tycker det där är det snyggaste i hockey.
När det känns som att anfallen med en lång, snabb diagonalpassning dras isär – likt Magnus ”Limpan” Linds dragspel i de yvigaste Perssons Pack-hitsen – och en sniper långt ute på kanten, ur extremt snäv vinkel, bombar in ett direktskott som målvakten inte har en chans på eftersom han omöjligen hinner med i sidledsförflyttningen.
En sann skönhetsupplevelse.
• • •
Själv träffade jag en gammal Pittsburgh-kompis som heter Seth igår.
När han spillde ut en öl – kanadensisk Molson, det är vad de bjuder på under NHL:s banketter – kunde jag inte låta bli utan utbrast, på svenska:
– Vad är det här för Seth?
Förlåt.
• • •
Det är lite Benny Guldfot över Filip Forsberg.
Han förefaller i alla fall väldigt fäst vid gammal utrustning.
Bland annat använder han fortfarande samma benskydd som när han spelade med Leksands juniorer och de är en syn.
Inte ens resväskan jag, efter sex års oavbrutet resande, slängde bort i helgen var lika trådsliten, fläckig och kantstött.
Han har också, som en korp-utövare i Tranås som inte har råd att köpa nya grejor, ett stort hål på ryggen på understället.
Jag har själv extremt svårt att skiljas från gamla prylar – bara för någon vecka sedan försökte jag tömma garderoben på gamla T-shirts jag inte använder längre och misslyckades kapitalt – så jag respekterar verkligen den hållningen.
Magin bor i saker man använt länge och mycket.
• • •
En av femsuddarna – fortfarande inga namn! – försöker bilda scrum runt Malkin efter morning skate.
Det går inget bra.
Geno vänder sig plötsligt om, tittar förskräckt på reportern och utbrister, på klockren, Hollywood-artad rysk-engelska.
– No talking on game day!
Underbar liten scen, faktiskt.
• • •
Bästa svenska slutspelsskägget i finalen sitter förstås runt truten på Patric Hörnqvist.
Han sportar ju samma dödscoola Ernst Günther-look som ifjol.
Men Eky Ekholm har fått ut en hyggligt tät, tjock vikingamatta han också.
Klar etta bland Nashville-svenskarna.
– Ja, jo, instämmer han, det är ju ändå ändå okej. Ryan Ellis kan jag ju inte tävla med, men han fuskade ju och började långt i förväg,
Sämst går det för Hagelin.
Där blir det aldrig mer än några mopedist-fjun…
• • •
Don Emrick sitter i baren på Marriott-hotellet vägg i vägg med PPG Paints Arena under eftermiddagen.
Men nä.
Han drar inte ett par vodka före sändning.
Han äter en sallad och dricker vatten.
Men likafullt.
Cool syn.
• • •
Självfallet hoppas vi på mycket Covfefe-drama ikväll.
• • •
Som varje år drar det under eftermiddagen in ett bibliskt åskväder över centrala Pittsburgh under eftermiddagen.
Känns alltid som ett omen, tycker jag.
Om vad är dock oklart.
• • •
Som om det inte vore nog med Mighty Lönta – the center of attention var han än rör dig.
Nu är The CEO of Everything, Mister Sibner, under insegling också.
Han flög till Fort Lauderdale idag, har hämtat ut en Pontiac hos hyrbilsfirma och kör imorrn upp till det Nashville han älskar som katoliker älskar Vatikanstaten.
Ojvoj.
• • •
Pekka Pinne hade en svår match i måndags.
Det ska fan vara målvakt när det inte kommer ett enda jävla skott på 37 minuter, liksom.
Men fyra insläppta på elva skott går inte att snacka bort och det försöker han inte göra heller.
Den finländske bjässen tar, enligt mina blåvita kollegor, fullt ansvar för förlusten i Game 1 och är väldigt inne på att vara skarpare i afton.
• • •
Sms från Eken hemma i Stockholm:
”Gud vad mysigt du och Jonta har det. Vill vara med!”.
Well, det är ömsesidigt.
Jag saknar institutionen som gick under namnen Oakman, Royal Oak, Oakie och Musikkännaren i alla år.
Blir man en gång Grand Sidekick i den här bloggen är det forever.
• • •
Det glunkades lite om coach’s challenge precis efter matchen i måndags, men sedan har vi inte hört om vare sig det eller domarna och oj, vad skönt.
Hoppas det fortsätter likadant.
Även här i spåret.
Det höll på att bli spydig och otrevlig stämning senast och hey, jag förstår att känslorna svallar men kan vi inte please, please, please lova varann att vara lite mindre hårda i tonen ikväll?
• • •
I morgon börjar basketfinalen också.
Som den gode Filip Hammar påpekade i Stora Finaltipset är det vårens Verkliga blockbuster-happening i USA – och för oss i den här cirkusen är det rätt avslappnade förströelse under off-dagarna.
Go, Cleveland, säger jag.
• • •
Det är lite märkligt med diskussionerna inför den här matchen.
Pittsburgh leder serien med 1-0, men ändå är det enligt alla inblandade de som måste kalibrera sitt spel.
– Vi var inte bra i första matchen och måste hitta ett sätt att diktera mer av spelet, säger de själva.
Sant, absolut.
Men det är ändå är upp- och nervänt att de i ledartröjan är de som har problem att rätta till.
• • •
Apropå Stora Finaltipset har jag fått in spådomar från ytterligare två supersena eftersläntare.
Huruvida de ska räknas fast serien redan har börjat kan man diskutera men här är de.

– Tjena. Blir 4-2 Pens. Sorry för sent svar.
Jonas ”Monstret” Gustavsson, Linköping HC.

– Ursäkta sent svar men så är det när man inte tar det när det kommer!! Jag tippar trots nattens resultat att Nashville vinner! Svenskhjärtat säger så!
Curre Lundmark.
• • •
Det räckte inte senast, men Predators har inga planer på något annat än att spela precis likadant igen.
– I två perioder var vi ju riktigt bra, säger Filip.
True that.
Problemet är ju bara att det inte kommer bli lättare när pingvinerna börjar spela bra på riktgt och det misstänker jag att de gör ikväll.
• • •
I förra introt hade jag visioner om hur tv-flimret under Stanley Cup-finalen lyser upp den tysta sommarnatten i svenska samhällen som Nykvarn och Leksand och Vikarbyn och Sätra i Gävle.
Kan den bilden bekräftas av någon läsare?
I så fall – berätta gärna utförligt om hur det är.
• • •
Några av de där som stannade ut till fem i natt mötte gryningen med en finländsk delegation – och trodde tydligen att de kunde dricka ikapp med dem.
Jag säger som Julia Roberts i ”Pretty Woman”:
Big mistake.
Big.
Huge.
• • •
Ni hör dem inte i TV längre, men Kenny Alberts och Joe Micheletti är på plats även under finalerna.
De refererar i radio.
Den som saknar dem får försöka ratta in Sirius NHL-kanal eller NBC Radio.
• • •
Det Stora Blå Strikes Again!
Jag kör, för blott andra gången i hela slutspelet, den ljusblå sommarkavajen och en slips i exakt likadan slips – och i övrigt är allt svart.
Succé – om finalen avgjorts i Florida.
• • •
Ikväll kommer det för första gången i 2017 års Stanley Cup-final göras ett blågult mål.
Vem som sätter sin signatur på det vet jag inte, men det kommer. Känner det bara på mig.
• • •
Besvärande bara, att det när just de här kostymbyxorna möter skinnet i sätena i pressrummet uppstår ett ljud som mycket väl skulle kunna tolkas som att Det Stora Blå sitter här och mökar, som Lönta kallar det…
• • •
Har Pittsburgh Penguins mer tur än andra lag?
Många hävdar det – för att de i princip alltid vinner när det blir övertid och/eller med mål som det i måndags.
Men för att citera Tony Soprano när Carmela tyckte det faktum att de kunde äta sushi-bitar för 40 dollar stycket till lunch var ett tecken på hur lucky de var.
– You make your own luck in life.
Det är ju inte tur när det händer gång på gång på gång.
Det är förmåga och skicklighet och know-how och killer-instinkt.
• • •
När Lönta ser min outfit frågar han:
– Vet du vad Baleontropa musculus är latin för?
– Nej.
– Blåval.
Hrmf!
Johnny Sack överger härmed sin Ginny!
• • •
Jag går och flåsar längs 5:e avenyn efter morgonvärmningen, i förhoppning om att hitta en diner där de serverar New York-inspirerad brunch, när Preds blåser förbi i buss – med tjutande poliseskort.
Lite överdrivet.
Det är ingen trafik alls i övrigt…
• • •
– What’s happening, frågar självaste Bill Guerin när vi, och bara vi, delar hiss upp till pressläktaren.
What’s happening?
Stanley Cup-finalen, man.
Och det finns ingenstans – absolut ingenstans – jag hellre skulle vilja vara än just här just nu.
• • •
P.K har finaste filthatten på sig när Preds återvänder till PPG Paints och kommer trampande genom korridorerna på väg mot omklädningsrummet.
En sann stjärna!
• • •
Jesus, det kom just info om att Alan Jackson – en av samtidens största country-stjärnor – gör en gratiskonsert på Lower Broadway innan Game 3 på lördag.
Fan, det vill jag se – och det finns garanterat tiotusentals andra i Nashville-trakten.
• • •
Visst ni att kinesisk tv och radio sänder Stanley Cup-finalen live?
Well, they do – och har till och med egen hytt.

Hoppas Holmgren och Påsen får det när de kommer till Nashville också.
• • •
En finländsk kollega använder ett fult ord som börjar på V och slutar på O.
Jag förstår honom.
Hans dator har pajat – mitt under Stanley Cup-finalen.
Hände mig 2009 – varmed Björn Oldeen räddade mig! – och inget är värre.
• • •
Idag fyller Erik Karlsson 27 år.
Och tänk – den födelsedagen hade han kunnat få fira med Game 2 i Stanley Cup-finalen hemma i Canadien Tire Centre.
Det svider lite att tänka på det…
• • •
Nu har det slutat regna.
Bra det.
Vore taskigt om det skvalade på de tusen och åter tusen som åter samlats i backen utanför PPG för att se matchen på storbildsskärmar.
• • •
En halvtimme innan matchvärmningen har DJ:n den goda smaken att spela Paul Simons ”You Can Call Me Al” – en av världens allra mest, eh, trivsamma feelgood-nummer.
• • •
I matcher efter förluster i årets slutspel har fyra vunna och noll förluster, är det plötsligt någon som påpekar.
There you go.
• • •
OK, folks, det drar ihop sig.
Luften liksom tätnar och blir elektrisk.
Förväntan och hopp blandas med oro och ångest.
Pulsen går upp.
Det är dags för det här igen.

Game 2 i Stanley Cup-finalen är här.
Mycket nöje, mina vänner.