Bloggens premiär i Little Caesars

Kolla här då.

Whoa, va?
Ja, plötsligt begår bloggen, helt oannonserat, sin ur-debut i Little Caesars Arena – den nya, omsusade monsterarenan mitt i downtown Detroit som från och med nu är Red Wings hemmahall.
Jag är egentligen här i lite andra, hemliga ärenden men passar förstås på att se pre season-fajten mellan Red Wings och Maples Leafs.
Första intrycket:
Ojvoj.
Med reservation för att jag inte sett det nya underverket i Edmonton bestämmer jag härmed att LCA omedelbart är Nordamerikas coolaste inomhusarena.
Ja, Bell Centre finns ju också, och den har delvis stått som förebild för arkitekterna i Motown – men allt är nyare och fräschar och ännu lite mäktigare här.
Fem rungande plus.
• • •
Den alldeles för långa försäsongen går mot sitt slut och de slutgiltiga NHL-trupperna är i praktiken spikade.
Det betyder att vi borde få se någotsånär anständig hockey ikväll.
Men var förvarnad:
Resultatet saknar fortfarande betydelse och därmed kommer den verkliga nerven att saknas.
Hos herr bloggaren också…
• • •
Det allra första som slår en när man kliver i denna nya hockeykatedral – förutom att allt är VÄLDIGT rött; ja, rödare än Lars Ohlys hjärta! – är jumbotronen.
Den får den omtalade bjässen i Tampa att framstå som en telefon-display – och har skärmar även på insidan, så att åskådarna längst ner kan se.
Jag känner många i New York som, på fullt allvar, bor i lägenheter som är mindre
Herregud.
• • •
Men spänning eller inte – bloggens jungfrubesök i den nya drömarenan förgylls i alla fall med mycket blågult på isen.
Zäta begår sin säsongsdebut och har sällskap av både Hästpolo-Gustav Nyquist och Big E Ericsson (Kronwall spelade igår och vilar därför idag) i hemmalagets uppställning – och Babcock luftar såväl William Nylander som backduon Calle Rosén och Andreas Borgman.
Att de två sistnämnda fortfarande är med och fäktas om platser i Leafs-truppen är verkligen skoj.
• • •
Att säga att Red Wings bytt upp sig sedan de flyttade från Joe Louis Arena är som att säga att den som ersätter en rostig Ford Taunus från 1972 med en fabriksny Lamborghini uppgraderat en smula.
Det går verkligen inte att jämföra.
De hade den äldsta, sunkigaste, mest slitna och illaluktande hallen i hela NHL.
Nu har de den nyaste, fräschaste, mest luxuösa och spektakulära.
• • •
Nähä, vi får inte se Lias Andersson i NHL redan den här säsongen.
Rangers tog till sist beslutet att låna ut honom till Frölunda för mer ”seasoning” i SHL.
Ett klokt beslut, antagligen.
Men jag längtar redan efter dagen när den unge mannen får ett eget bås i det spatiösa omklädningsrumnmet på Garden. Han har varit exceptionellt kul att ha att göra med; glad, positiv och pratsam.
• • •
De lokala hockeymurvlarna går omkring med leenden breda som Eight Mile Road.
Och no wonder.
Var det något som verkligen sög i The Joe var pressläktaren, så omöjligt trång att man tvingades bända loss knäna med domkraft när man skulle hem efter matcherna.
Här får de jobba i en Bell Centre-inspirerad ”gondola” som i praktiken hänger ovanför isen – blickfånget, baby! – och har så mycket space så de skulle kunna arrangera travlopp parketten i periodpauserna.
Fantastiskt.
• • •
Fyn fan så synd om Robby Fabbri. Han gör alltså comeback efter nio månaders skadefrånvaro, sliter omedelbart sönder knäet han operarde i vintras – och missar hela den här säsongen.
Men vad väntar Blues GM, Armstrong, på?
Det är ju bara att ringa Jaromir Jagr – den självklare ersättaren i det här besvärliga läget.
• • •
Fast samtidigt kan jag inte låta bli att ömma lite för The Joe
Den ligger där borta på Civic Center Drive, nedsläckt och övergiven och negligerad – medan alla som under 38 år brukade fylla dess luggslitna läktare istället sitter här och är storögda och förtjusta.
Det är nåt vemodigt över tanken…
• • •
Här får ni ytterligare några bilder från rödvingarna nya mirakel till hem — sen åker vi.