Bloggens premiär i Little Caesars, del 2

DETROIT – TORONTO 1-1 (Period 1)
• • •
Dra mig i dubbelhakan asså.

Det är verkligen en förbluffande upplevelse att se hockey på det här viset – ur rena rama fågelperspektivet.
Så häftigt.
Tyvärr kommer det förmodligen kännas lite andefattigt att sitta på andra pressläktare efter Detroit-resorna…
• • •
Zäta, man!
Han fyller 37 om en dryg vecka och har inte spelat en hockeymatch sen dom stängde The Joe i början av april.
Men han går ut med samma gamla vanliga pondus och dirigerar förstakedjans anfall som Sixten Ehrling en gång i tiden dirigerade den berömda symfoniorkestern här i stan.
Mackan han breder åt kompisen Hästpolo vid kvitteringen är grannlåt monumentale.
• • •
Exteriören – hajpad den också – har jag inte hunnit skaffa mig så mycket intryck av ännu.
Som den nervous Nellie jag råkar vara fokuserar jag så intensivt att på att hitta pressparkeringen, och därefter media-entrén, att jag knappt tar notis om den.
Men jag kan i alla fall meddela att det inte är något rymdskepp som landat mitt i stan.
De har grävt ner själva arenan och sedan sett till att höljet ovan jord smälter in i stadsmiljön i Motowns revitaliserade centrum.
Fint är det – i synnerhet i skenet av hur det såg ut i de här kvarteren så sent som för ett decennium sedan.
• • •
Andersen ser väldigt robust och säker ut.
Inte minst när Martin Frk matar slagskott på honom i hemmalagets hittills edna powerplay.
Han har funnit sig tillrätta i Toronto nu, dansken.
• • •
Mathias, huruvida de bjuder på pizza vet jag inte, men de serverar talrika varianter i pressloungen – en imponerande inrättning det också.
Den med skinka och ananas verkade fin.
• • •
Det tar trekvart att flyga från Big Smoke till Motown, om ens det, så i vanlig ordning är det gott om Leafs-fans på plats.
De verkar betagna, de också.
Såklart.
Air Canada är en fin arena det också, men i jämförelse med detta – gamla Rosenlundshallen i Jönköping.
• • •
Jodå, både Rosén och Borgman är kvar i truppen så här nära slut-cutten av en anledning, det ser man.
• • •
Nu ska jag gå och slå en sjua.

Det var också ett stökigt äventyr i The Joe. De hade en enda toalett och för att överhuvudtaget ta sig fram till kön till den fick man uppföra sig ungefär som Tomas Holmström framför bortakassen nere på isen.
Nu promenerar man nerför en bred ramp och kommer till ett badrum värdigt ett kasino i Vegas.
Hurra!