Friday Night på The Strip

Det blir aldrig vardag i Las Vegas.
Själva begreppet är helt enkelt inte kompatibelt med en stad där fullskalekopior av egyptiska sfinxer med blinkande ögon trängs med pastellfärgade riddarslott, där den som så önskar kan sitta dygnet runt vid en pokermaskin och dricka gratisdrinkar, där Donny & Marie Osmond varje kväll drar fulla hus, där neonen blinkar för evigt och där en kasinomogul kan öppna en ny larger-than-life-resort och proklamera att ”detta är vad Gud skulle byggt – om han haft råd”.
Det absurda, orimliga och vrickade utgör norm, på såna ställen – och med ”såna ställen” menar jag bara Vegas för det finns inget annat jämförbart.
Likafullt är det precis vad Vegas Golden Knights måste försöka hitta nu.
Sin vardag.
Efter sin exalterande tillblivelse vid expansion-draften, första matchen i Dallas förra veckan och den historiska hemmapremiären i T-Mobile i tisdags – komplett med med en pre game-ceremoni som tog formen av känsloladdad helningsritual efter massakern utanför Mandalay Bay en dryg vecka innan – krävs att NHL:s 31:a lag liksom kommer in i vanlig, reguljär lunk.
Utvecklar en alldaglig rutin.
Kort sagt:
VGK måste bli som ett normalt NHL-lag.
Annars riskerar klubben att snabbt förvandlas till ett spektakel och den epokgörande starten – ingen ny klubb i ligans 100-åriga historia har de facto börjat med tre raka segrar – glömmas som en fluke gödd av nyhetens inspirerande behag.
Hur det ska gå till?
Fråga inte mig, jag har aldrig startat några professionella idrottsorganisationer – och än mindre försökt kultivera vardagskänsla på strippen.
Men processen måste börja ikväll, när Detroit Red Wings för första gången någonsin kommer till Sin City för att spela match.
Bloggen är fortfarande kvar ute i den overkliga ökenoasen och sitter i pressboxen i T-mobilen för att se hur det går.
Får jag sällskap i spåret, den okristliga timmen till trots?
Vore mycket uppskattat.
• • •
Sen sist?
Jotack, jag har haft det pretty legendariskt.
Särskilt den lediga onsdagskvällen var minnesvärd.
Först firade jag bloggens 10-årsjubileum med en praktfull middag på Michael Mina på Bellagio och goddamned, jag tror den stångar sig in på alla tiders topp-10-lista över kulinariska upplevelser.
Sedan följde ännu ett oförglömligt femtimmarspass vid bästa craps-bordet på Encore.
Jag blev bäste kompis med en pensionerad pilot från Scottsdale – utrustad med klassiskt tvinnad mustasch – samt ett ungt par från Cleveland, hade vid ett tillfälle tärningarna i en halvtimme och kände, som alltid under de bästa kvällarna i Las Vegas, hur själva livskänslan stegrade mot en euforisk febertopp.
Vid sex-halv sju ramlade jag in på rummet igen, munter och uppspelt – och om det inte varit för att konventionen ändå kräver att 50-åringar lägger sig före 07.00 även i Vegas hade jag gärna fortsatt.
Nothing like it, folks.
• • •
Scottsdale, ja.
Det är dit man får för sig att man kommit när man åker till Golden Knights träningsrink i Summerlin, 25 minuters bilväg från Strippen.

Bygden har samma bedårande look, stämningen är lika ”affluent” och luxuös – och solen lyser lika förföriskt i den ljusbruna ökensanden.
Mycket riktigt bor merparten av the rich and famous of Vegas i Summerlin, inklusive Andre Agassi, David Copperfield, Nicolas Cage och Sheldon Adelson, mångmiljardären som äger The Venetian och också agerar villig finansiär när verkligt konservativa republikaner sjösätter valkampanjer.
Och visst – det är här hockeystjärnorna kommer slå sig ner också.
Prins Oscar Lindberg har redan hittat ett hus och håller på att flytta in as we speak (generellt talat alltså; exakt nu, i skrivande stund, håller han på och förbereder sig för match, men, äh, ni fattar ju…).
– För mig har det gått lite trögare att hitta något jag gillar, berättar Wild Bill Karlsson, så jag ska flytta in hos Oscar tills vidare.
Se där, en nyhet ni bara får i den här bloggen:
Golden Knights två svenskar bunks together.
• • •
Ikväll får Vegas se något stan inte känner till sedan tidigare.
Bortafans.
I drivor.
Coyotes har ju liksom inte mycket till bortafölje – ens på så här nära avstånd – men det har Red Wings.
Dels är det gott om folk från Detroit som åker med dem – i synnerhet till så här attraktiva destinationer – och dels finns det, på grund av tidigare decenniers arbetslöshetsepidemi där uppe, extremt många Michigan-bor i förskingringen out west.
De fyller den förträffliga plazan utanför huvudentrén redan under eftermiddagen, segervissa och exalterade.
Så brace yourself, Vegas.
Lillebrorkänslan kommer bli påtaglig.
• • •
Vi brukar i den här bloggen uttrycka vår förvåning över att de rika NHL-lagen, som när det gäller allt annat bränner pengar som berusade sjöman i hamn efter två månader på sjön, som regel har så sunkiga träningshallar.
Men Golden Knights övertygar på den punkten också.
Nybyggda City National Arena, i just Summerlin, är en riktigt fin anläggning; fräsch och ljus, med utomordentliga faciliteter för både spelare/klubbpersonal och besökare.
Det borde, med tanke på hur det ser ut på annat håll, vara en selling point i framtida kontraktsförhandlingar.
• • •
Det gick rätt bra även på rouletten under onsdagskvällen.
Jag bygger alltid berg på och runt 21:an och framåt morgonkvisten landade den oberäkneliga kulan på just 21 två gånger i rad i ett hjul på Wynn.
Såna gånger kan man få för sig att man vet hur Ovetjkin känner sig när han fullbordar ett hattrick…
• • •
Man vet att man inte längre är i, exempelvis, Buffalo när Circue de Soleil och The Cosmopolitan betalat för sargreklam.
Jag finner det otroligt festligt, faktiskt.
• • •
Rödvingarna spelade ju i Arizona igår, flög hit efteråt och gick allesamman och la sig direkt när de kommit till hotellet.
Eller, so I’m told i alla fall…
Men klubbledningen är så schysst att pojkarna får stanna en natt till.
Rookie-middag står på programmet, sägs det.
Hoppas Hästpolo-Gustav har sitt leg med sig.
Det är 21-årsgräns på allt roligt här…
• • •
Nä, jag överdriver inte om framgångarna vid spelborden i onsdags; Inte så mycket i alla fall :).
Fru Fortuna har verkligen varit en förtjusande dejt den här gången.
Men av bitter erfarenhet har jag lärt mig att hon är ombytlig som vädret i New York i april, så det finns verkligen inga garantier om fortsatt succé.
Jag är dock, som de flesta som kommer hit och kastar pengar på stan, dummare än en kossa och tror ändå att jag har flytet nu och kommer garantera ställa till det för mig innan helgen är över.
Jag påminner därvid om Maple Leafs-fans som börjar planera Stanley Cup-parad efter en lyckad grundserievecka.
• • •
Det är för jädra trist med Coyotes. De har ju hamnat i precis samma situation som vanligt och halkar efter direkt och det är förödande för så unga lag.
Igen:
Det finns enormt mycket potential i truppen, men utan lite framgång och kanske rentav tur blir det svårt att så att säga få ut den.
• • •
Zäta har, kan bloggen härmed avslöja, aldrig varit i Vegas tidigare.
Så räkna med minst ett par mål från hans sida ikväll.
På nåt sätt ser Sin City alltid till att förstagångsbesökare av den prominenta sorten har nybörjartur.
• • •
Ursprungligen hade jag tänkt åka hem imorrn bitti, för att hinna till derbyt mellan Henkes Rangers och Brattens Devils på Garden.
Men det har visat sig att Bob Dylan spelar på Cosmopolitan imorrn och medan jag sett Rangers och Devils väldigt många gånger – och kommer få se dem igen – har jag aldrig upplevt Bob i Vegas.
Så jag stannar och går på den showen och när jag ändå är här klipper jag Golden Knights matiné mot Bruins på söndag också.
Sen är bloggens inledande Vegas-projekt över, jag lovar…
• • •
Kolla , Golden Knights har verkligen skaffat sig coola fans på en gång…

• • •
Ikväll har bloggen sin egen reserverade stol i pressboxen.
Till somligas missnöje, får man anta.
Det slår aldrig fel, skriver jag, som i tisdags, att jag inte fått någon plats på en pressläktare kommer det omedelbart skadeglada mail från läsare som heter ”Stig” och ”Göran”.
– Bra, idioter som du ska inte ha någon sittplats!
Stackars argsinta farbröder…
• • •
Apropå Zäta är han stort Dylan-fan – jo, det finns hockeyspelare med riktigt bra musiksmak! – och blir inte alldeles överlycklig att hjälten spelar här bara några timmar efter att han lyft mot Detroit.
Jag har föreslagit att han ska fejka en skada som innebär att han inte får flyga på ett dygn, men inte fått gehör för idén och det är klart, då är risken stor att general manager Ken Holland ringer och säger ”It’s all over now, Baby Blue”…
• • •
Det är Bäckis som lightar upp Devils i The Rock ikväll.
Ett mål och tre assist får betraktas som ett rätt hyggligt facit.
• • •
Fick skjuts av Viasats finländska reportage-team efter besöket i träningsrinken i Summerlin i onsdags och vet nu ytterligare en sak ni inte känner till – hur det låter när Antti Mäkinen, Finlands egen Niklas Holmgren, sjunger John Frusciante-hits för full hals.
Det är inte nödvändigtvis nåt ni behöver vara ledsna över.
• • •
Ikväll delar de ut nåt slags blinkande rör till åskådarna.
But of course.
Vi är ju på Strippen.
Då ska det blinka.
• • •
When in Rome, tänker jag när jag på väg till hallen denna eftermiddag går förbi the sport book på Monte Carlo.
Och satsar en liten peng på ett visst resultat här ikväll.
Det är för just sånt – gamblingens korrumperande inverkan på ”produkten” – proffsligorna hållit sig härifrån i alla år, men nu är det som det är och NHL får väl skylla sig självt.
Show me the money, boys!
• • •
Nå, jag kanske ändå trösta de där argsinta farbröderna med upplysningen att jag sitter precis framför Fox Detroits kommentatorshytt och kommer ha Ken Daniels och Mickey Redmond skrikande i nacken hela kvällen.
• • •
Får man se en bläckfisk på T-Mobile-isen ikväll?
Hoppas, en NHL-arena är inte riktigt invigd förrän det skett.
• • •
VGK manar på twitter:
”Det är fredagkväll på Strippen, förvänta er trafik och åk hemifrån i tid”.
Ja, det är fredagkväll på Strippen och det ska spelas NHL-hockey.
Jag kommer aldrig riktigt vänja mig vid den tanken, men det är alldeles, alldeles fantastiskt.
Nu åker vi igen!