Galapremiär på Broadway

Such stuff that dreams are made of…
Den frasen, myntad av självaste Shakespeare, ringer i mitt bakhuvud när jag tar mig över Manhattan för min trettonde premiärkväll i arenan de kallar The Wooooorld’s most famous.
För det här är ju just det – stoffet drömmar är gjorda av.
Galakväll på Broadway, med strålkastare som spelar på natthimlen, en utrullad matta så röd att den bländar i fotoblixtarnas sken, glitter och prakt och luften fullsprängd av förväntningar och nervositet och stridslystnad och upprymdheten hos unga män som nått ett mål de strävat mot i hela sina liv.
Exakt sådant drömde jag om att få uppleva när jag som rastlös, ung, fattig man låg i en trådsliten soffa i en etta i Borlänge och höstnätterna igenom värkte av längtan efter något annat, något bättre, någon annanstans.
Jag trodde dock aldrig de drömmarna skulle slå in och att de på något förunderligt vis ändå gjorde det framstår fortfarande som ett under.
Särskilt som de i verklig tappning överträffar allt mitt 18-åriga jag kunde föreställa sig i den där soffan.
Jag vet inget som känns som de här kvällarna och när jag en gång – förhoppningsvis i en hyggligt avlägsen framtid – drar min sista suck tror jag att jag kommer tänka på dem som de bästa och mest oförglömliga. Ja, livets själva höjdpunkter.
Det var ju de ögonblicken – till exempel när New York Rangers gick upp mot Colorado Avalanche 5 oktober 2017 – drömmarna var gjorde av.
• • •
Det blir verkligen inte många timmars sömn efter öppningskvällens urladdning.
Två-tre någotsånär kvalitativa, på sin höjd.
Men jag studsar ändå ivrig och glad upp ur sängvärmen när Bullen – min brother from another mother hemma i Borlänge som ibland, när jag inte litar på mig själv, tjänstgör som extra väckarklocka – ringer vid åtta.
För inte nog med det jag flummar om här ovan:
Jag får ju vara med om säsongens allra första morgonvärmning också, i en tom och kall Garden.
Det är egentligen ingenting särskilt med såna, övningarna på isen ger i princip ingenting, men det har blivit en ritual jag inte tycker att jag kan leva utan.
Först en kopp kaffe i det öde pressrummet, lugnt och behagligt som ett kontor innan telefonväxeln öppnat. Sedan sittning med kollegorna under Rangers träning på läktarn bakom hemmabåset, följd av omklädningsrumsvisit. Därefter ny kaffe, som alltid konsumeras nere vid sargen intill zamboni-entrén under gästernas ”skate” – och så ett besök också i deras kabyss.
Ja, ni hör ju.
Inte mycket att skriva hem om (trots att det är just det jag gör, bokstavligen…)
Men jag älskar den där stunden som präktiga fältbiologer älskar skogspromenader.
Riktiga stora dagar stannar jag sedan kvar i hallen hela dagen.
Som idag.
Let me tell you:
Ingenting har hänt – och det har varit underbart.
• • •
De som till äventyrs påstår att allt känns precis som vanligt efter Connor McDavids säsongspremiär är inte medvetna om att den ägde rum – eller ljuger.
Soloflygningen vid 2-0-målet hade ungefär samma magnitud som Charles Lindberghs dito med Spirit of St. Louis över Atlanten 1927 och vad mig anbelangar förändrade den världen lika grundligt.
Herregud, att säsongen fick börja med en sådan omedelbar klassiker.
• • •
Det är inte bara jag som inleder min 13:e NHL-säsong ikväll.
Considerably more significant:

Henrik Lundqvist gör det också.
– Tretton år, det låter mycket och känns inte riktigt så, säger han när jag efter de lätta förmiddagsövningarna hittar honom halvt ombytt nere i målvaktshörnet precis vid dörren till lagets privata gym.
Sen säger han inte så mycket mer.
Jo, han svarar vänligt på frågor, bedyrar att allt känns som det ska inför premiären, men det är ”Game Day Hank” som sitter där och det är en frånvarande man, innesluten i sin omtalade bubbla.
Medspelarna vet sedan länge att det är bäst att lämna den Lundqvist-versionen i fred och det gör jag också, tro mig, men jag går dit ändå för jag vill förstärka känslan av att det är allvar nu och det gör man på det sättet.
• • •
Ser rapporter om att Lidas och Homer bjudits till Detroit för den riktiga invigningen i Little Caesars Arena ikväll.
Såklart.
Att hålla den utan deras närvaro vore som att inviga Abba-museet utan Agneta och Anni-Frid på gästlistan.
Men det är lite taskigt också.
De får ju se vad de – lifers i Joe Louis Arena – går miste om som pensionärer.
– Jag önskar att de hade gjort det här för tio år sedan, säger en avundsjuk Lidas mycket riktigt till Nick Cotsonika på nhl,com.
Och Homer håller på att klä av sig och hoppa i den lyxiga kallvattenpoolen i omklädningsrummet – i protest mot att det inte fanns sånt när han spelade.
Har man sett båda arenorna är det inte alls svårt att förstå…
• • •
En liten detalj skjuter tyvärr hål på premiärstämningen i New York.
Vädret.
Sommaren vägrar ge sig i år, vi har närmare 30 plus fast vi trängt in i oktober och inte mer höstkänsla än när ”Sulan” från Sällskapsresan ligger på playan i Las Palmas under industrisemestern.
Påminn mig i februari om att jag klagade över det, då kommer jag örfila upp mig själv, men just nu skulle jag faktiskt vilja ha lite hockeyväder.
• • •
Senast jag talade med Gabriel Landeskog höll han på att packa väskorna och skulle lämna Denver för att åka till Köln och spela VM.
– Jag hoppas jag kan få gå in i sommaren med en positiv känsla, det skulle betyda mycket efter den tunga säsong vi haft, sa han då.
Colorado-kaptenen nickar gillande när jag nu, efter sista skaten innan seriepremiären på Garden, påminner om det.
– Det var väldigt nyttigt att få spela matcher som betydde nånting, vara med och bidra och åter känna att man är en bra hockeyspelare. När det går som gick för oss med Avalanche förra säsongen tappar man till slut självförtroendet, så jag hade stor nytta av VM på det sättet och känner mig väldigt alert nu.
Då vet ni.
Går Gabbe i spinn den här säsongen är det tack vare Johan Garpenlöv.
• • •
Självfallet – kostymen är på idag.
Och strax efter 15 i eftermiddags knöt jag slipsen runt halsen – med snits som överraskade till och med mig själv.
Är det galapremiär så är det.
• • •
När Blåskjortorna inleder sin träning tror jag först att Martin St. Louis på något chockartat sätt kuppat sig in i truppen igen.
Men det är David Desharnais som åker omkring och ser ut som den förre Tampa-kaptenen.
Är han SÅ liten?
Det hade jag inte riktigt koll på, får jag erkänna.
• • •
Som vi påpekat förr går det undan i NHL ibland och i Avalanches rum står ett livs levande exempel på den sanningen och tejpar ett klubbskaft.
Patrick Nemeth.
För bara några dagar sedan tillhörde han Dallas Stars, men så blev han placerad på waivers, plockades av Joe Sakic, flög hit i går och nu ska han debutera med Colorado.
– Ja, det var snabba ryck. Men jag är kanonglad över att vara här. Det har varit lite kladdigt i Dallas, med många backar och mycket hit och dit. Här är det ett yngre lag och förhoppningsvis får jag en annan chans att etablera mig.
Mm, den här bloggen har länge gillat Mister Nemeth och hoppats att han ska få det.
• • •
En annan vars mått jag inte haft en korrekt uppfattning om är finländaren Mikko Rantanen.
Han är så lång att Varpu hade behövt en lyftkran för att kunna genomföra sin pre game-intervju.
Till slut får hon säga åt honom att sätta sig ner. Då hamnar de nuna mot nuna.
Huh! Visste ni det, att han är en sån jätte?
• • •
Landeskog har hygglig koll på sin nye lagkamrat och fellow stockholmare.
– Ja, det får man säga. Jag och Nemeth växte i princip upp ihop, spelade ihop i Hammarby från vi var tio till 14 och känner varann väldigt väl. Nu återförenas vi här. Det är rätt speciellt, säger han.
Ja, vackert rentav.
• • •
Hallå, goda nyheter från north of the border:

Visserligen missar Erik Karlsson premiären mot Washington ikväll, men han kan tydligen vara redo för spel redan på lördag, mot Detroit.
– Så jävla typiskt, vet jag att några landsmän i Michigan kommer säga när de får höra det…
• • •
New York har blicken riktad mot Mika Zibanejad ikväll.
Det är ju korten-på-bordet-tajm för honom; han ska visa att han har vad som krävs av en förstecenter.
Men det verkar inte beröra honom nämnvärt.
– Jag tänker inte så mycket på att det är en större roll. Jag försöker alltid bli bättre på hockey och jag har inte funderat på något annat sätt nu, säger han med en axelryckning.
Rätt approach, gissar jag – som själv hade varit så nervös att jag tuggat av mig tungan.
• • •
Mindre kul scen på Gardens is vid lunchtid:
Carl Söderberg är kvar och bag-skejtar med assisterande coacherna.
Det betyder att han är petad.
• • •
Shit, det blir inte så bra när jag sitter och bollar med snusdosan över datorn i pressrummet och locket plötsligt lossnar.
Amerikanerna tittar förundrat när jag generad borstar bort det svarta guldet.
Men det kunde varit värre.
Jag känner en tv-kommentator – vi kan kalla honom Niklas Holmgren – som en gång spillde ut en hel dosa Ettan lös i huvudet på en tysk farbror på en Lufthansa-flight mellan Hamburg och München.
DET kan man kalla wojne wojne.
• • •
Matt Duchene är fortfarande en Avalanche, men relationen med klubben är infekterad och när han möter media idag börjar han med att meddela att han inte tänker prata om sin ”situation”.
Låter som något som kan utvecklas till en svårhanterlig distraktion, tycker jag.
Men ännu är det ingen som blivit störd, enligt kapten Landeskog.
– Allting har varit så normalt som jag nånsin kan minnas att det varit, konstaterar han.
• • •
Det behöver egentligen påpekas längre, men för säkerhets skull – jag blir ju väldans glad om John J och alla andra håller kommentatorsspåret uppdaterat med information om vad som händer i övriga bataljer under kvällen – flera riktigt kittlande på förhand, ju.
• • •
Det ser ut som någon av de äldre killarna i Rangers har sin tolvårige son med sig i omklädningsrummet efter värmningen.
Men det är tjeckiske rookien Filip Chytil som sitter där och flinar.
Han är enligt uppgift den fjärde yngste som någonsin representerat Rangers – och de tre övriga spelade på 40-talet.
Så när han ikväll begår sin NHL-debut får Blueshirts automatiskt en ny look.
– Nervös? Nej, han verkar inte veta vad press är. Han åkte omkring på träningen och bara skrattade idag. Det är så med kids ibland, de förstår inte hur nervösa de borde vara, skrockar Badtofflan Vigneault under sin presskonferens.
• • •
Kvarteren väster om Garden…det var så sent som för sex-sju år sedan ett wasteland, men nu håller de på att bygga så många skinande glasskrapor att en ny stadsel växer fram. Hell’s Kitchen South, typ.
Jag kanske borde flytta dit. Det skulle underlätta i grenen ”resor till och från arbetet”.
Men nä.
Jag är en east-kille, forever.
• • •
Chytil ska för övrigt uttalas ungefär ”Heatle”.
Jag har aldrig blivit mer hånad av Tobias Pettersson än när jag – omedveten om att C:et ska vara tyst – sa nåt helt annat i podden häromsisten, så akta er…
• • •
Sam Rosen, Joe Micheletti, Kenny Alberts, John Giannone…japp, alla the usual kommentatorssuspects är här.
Känns fint.
• • •
Så förtjust som han var i Nick Holden förra året var jag övertygad om Badtofflan skulle ge Tobias P och hans vänner en stroke genom att matcha facoriten åtminstone i tredje backpar, med Staal.
Men faktiskt:
En backuppsättning som i flera år väckt starka associationer till ledbrutna 75-åringar som försöker ta sig ur sängen på morgnarna har plötsligt en ung, rörlig och modern framtoning.
Det är snudd på förbluffande.
• • •
Jamen, hörrni.
Den första av ett oändligt antal live-kvällar säsongen 2017-2018 är här.
Ojvoj så kul vi kommer ha – nu och i nio månader framåt – när de the stuff dreams are made of tar form.
Game on!