NHL-bloggen 10 år!

10 oktober 2007 publicerades det allra första inlägget i den här bloggen.
”Goddag”, löd den kanske inte helt oförglömliga rubriken – och i texten skrev jag om ett derby på Long Island jag tänkte se på tv för, som det hette, ”att ta sig ut till Nassau Coliseum är ett projekt värdigt forna tiders upptäcktsresande – och så får man sitta i en förvuxen Borlänge Ishall och se dum ut”.
7164 inlägg senare fyller NHL-bloggen alltså tio år.
Vi ska väl inte göra alltför stor sak av det jubileet, men ett litet hurra är vi värda – jag och alla ni som under det här decenniet följt bloggen och förgyllt den med hundratusentals kommentarer.
Så:
Hurra!
• • •
Det är Tomas Ros vi ska tacka för att NHL-bloggen överhuvudtaget existerar.
Front 242-Åke – som han snabbt kom att kallas här för att det visade sig att han heter Åke i andranamn och helt otippat älskar belgiska Electronic Body Music-giganterna Front 242 – var mannen som den där hösten kom på idén att jag borde skriva i Sportbladets nya NHL-blogg.
Ursprungligen var han med och skrev själv också, men efter bara några månader hoppade han av och lämnade scenen fri för Biffen.
Jag frågar varför och får följande sms-svar:

”Hösten 2007.
Bloggarna har slagit igenom på allvar i Sverige.
Nätets chefredaktör Kalle Jungkvist vill ha bloggar från tidningens samtliga avdelningar och i alla möjliga ämnen.
Ros Hockeyblogg var en av de första idrottsbloggarna vintern 2005 och nu ville cheferna att jag skulle starta en blogg även om NHL.
– Aldrig, sa jag.
– Kommer gå in i väggen. Magsår. Blir godnatt. Men kan jag ta med mig en wing-man så kanske det blir bra.
Inga problem från desken och nu startade arbetet med hitta någon som orkade vara vaken på nätterna, hade lite skön touch, ville tag-teama och vips föddes den briljanta iden: Bjurre.
– Han håller ju på Leksand och Brage, kör dalmål och bor i New York. Kan inte gå fel, tänkte jag.
Minns samtalet som i går.
Bjurre blev helt tyst i luren. Lite samma tystnad som när Svenska Spel ringer och berättar att någon vunnit 43 miljoner på lotto.
Svaret var typ såhär: Ja, kanske det.
I dag kan jag säga att det var den mest briljanta rekrytering som jag någonsin gjort. Jag såg ett monster födas. Ett monster som fyller 10 år nu och är ett måste för alla som gillar NHL.
Var ett ganska enkelt val att släppa loss monstret på egen hand efter ett tag.
Låta monstret växa till den bästa bloggen Idrottssverige någonsin sett.
Jag var där – kan jag säga nu.
Jag var där, när allt startade.
Var där vid förlossningen.
Hörde första andetaget och såg hjärtat börja slå.
Grattis på 10-årsdagen, NHL-bloggen”.

Wow, jag blir ju alldeles rörd här.
Fantastiskt fina ord.
• • •
Den allra första kommentaren skrevs av signaturen ”AP”.
”Kör hårt grabbar”, manade han kort och gott och så var det bra med det.
Sedan tror jag aldrig vi hört av honom igen.
AP, var tog du vägen? Du är en levande legend, ju!
• • •
Höjdpunkter?
Too many to mention, men om jag ändå måste säga nåt är det ju OS-turneringarna i Vancouver och Sotji plus World Cup i Toronto samt förstås de tio finalerna – med de mellan Pittsburgh och Detroit 2008 och 2009, Henke Lundqvists hittills enda besök på den största scenen 2014 och den allra senaste, när tidernas folkfest utbröt i Nashville, som särskilda utropstecken.
• • •
Några klassiska sidekicks måste ju nämnas:
Eken (som hämtat så mycket kaffe åt bloggen att vi skulle kunna fylla en olympisk bassäng och dessutom skapat ett eget sidospår med sina kulinariska utsvävningar), Varpu, Surkålsmannen, Päronmannen, Gris-Olle, Niklas Holmgren, Calle Johansson, Håkan Södergren, Garpenlöv, Åsberg, Hyresgäst-Johan, Sälen, Svinet, Papegojan, Babianen, Tjötröva, Vetlanda-Posten, Höken, Big Papa Wennerholm, Abris, CEO of Everything, Professor Hugosson, Smedjebacken-Uffe, Viberg, Lönta, Jimmy Wixtröm, Youngblood Ekeliw, Jarkko och några till som jag känner på mig att jag glömmer just nu.
Alla har stått för ovärderliga insatser.
• • •
Ojvoj.
Monumentale.
Lugubert.
In med Backlund!
Nu lägger Eken på ett lass mat igen!
Ja, förlåt jag ville bara dra några ord och fraser som fått lite klassiker-status under åren.
• • •
Ska vi bli lite högtidliga är det några hundra svenska hockeyspelare som uppträtt i NHL mellan 2005 och 2017 som måste tackas alldeles särskilt speciellt också.
Utan deras välvilja och öppenhet, utan att de ställt upp och pratat efter träningar och matcher och svarat i telefon och försett bloggen med finfint material, hade det inte blivit nånting.
Ingen nämnd och ingen glömd, men Fast Freddy Shoestring Sjöström, Nicklas Lidström, Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, The Mule Franzén, Andreas Lilja, Micke Samuelsson, Big E Ericsson, Douglas Murray, Hanky Tank Tallinder, Johan Hedbä Hedberg, Mattias Norström, Pebben Axelsson (och hans bror, känd som Pebbens brorsa), Mats Sundin, Foppa, Daniel Alfredsson, Jonas Frögren, Johan Backlund, tvillingarna, Loui Eriksson, Alex Steen, Carl Gunnarsson, Nicklas Bäckström, Carl Hagelin, Bengan Hörnqvist, Strålle Strålman, Victor Hedman, Jacob Josefson, Robin Lehner, John Klingberg, Erik Karlsson, Eddie Läck, Yellbear Hjalmarsson, Hästpolo-Gustav Nyquist, Mattias Ekholm, Filip Forsberg och Oscar Klefbom har varit alldeles särskilt behjälpliga därvidlag.
Och så Henke Lundqvist då.
Det var för att han kom till New York och gjorde succé jag som vanlig korre back in the day fick börja skriva så mycket hockey och i förlängningen erbjöds den här bloggen av Rosen.
Om det inte hänt, om Henke floppat och åkt hem igen, well, inte nog med att det aldrig blivit någon blogg – i alla fall inte med mig inblandad. Jag hade hade överhuvudtaget inte varit kvar i Amerika.
Så det tack som riktas till honom är det väldigt mycket eftertryck i.
• • •
Bloggens största musikaliska hittar är väl egentligen de amerikanska och kanadensiska nationalsångerna.
Det är framförallt dem jag hört, några tusen gånger, när jag suttit och bloggat.
Men personligen kommer jag oftast att tänka på Rolling Stones ”(I Can’t Get No) Satisfaction” när jag försöker klura ut det här forumets soundtrack.
I Britney Spears version.
Det var den som kom på bilradion under en av mina och Ekens alla roadtrips mellan Detroit och Pittsburgh 08 och 09, varmed min mest hängivne sidekick utbrast:
– Den här versionen är bättre än Stones original.
Eller hur det nu var, Eken själv har en alternativ version av vad som sades, men oavsett:
En klassisk scen.
• • •
Ni som läser – antingen som U-båtar eller stammisar i det ständigt sprakande kommentatorsspåret – är de jag vill tacka allra, allra hjärtligast.
Den interaktion som uppstått med er är det bästa av allt och gör bloggen till vad den är.
Några av er – för många att nämna, men ni vet vilka ni är – har varit med under nästan hela resan och är som en extra liten familj, fast vi med några ytterligt få undantag inte känner varandra alls.
Really:
Tack!
• • •
Now, jag tillbringar denna tioårsdag i Las Vegas – och kommer fira med en livesändning från Golden Knights första, historiska match hemma i T-Mobile Arena på Strippen.
Ett mer perfekt sätt att fira ett dylikt jubileum kan jag inte tänka mig.
Framåt sena natten – 04.00, svensk tid, är jag rädd – kommer det första introt under bloggens elfte år.
Tills dess:
Jag har letat i arkivet och hittat några underbara bilder från de första tio åren…
Enjoy