Tampa Bay Show

One more time då – direkt från downtown Tampa:
En liveshow med världens bästa hockeylag.
Den här gången går dom – Tampa Bay Lightning – upp mot New York Islanders och det finns ingen som helst anledning att tro något annat än att det blir ännu en sprakande, glittrig, spektakulär klang- och jubelföreställning i Florida-värmen.
Så ta fram lite kokosdoftande sololja och häll på armarna för stämningens skull – och häng sedan med bloggen på party.
• • •
Tampa ändå.
Återigen får jag efter några dygn i de ståtliga palmernas skugga en bestämd känsla av att det är meningen att jag ska bo här.
Så hade jag förmodligen inte uppfattat det i yngre dagar, för det är väldigt lugnt i byn.
Stilla.
Mycket lite händer och mycket lite finns att göra – mer än att liksom bara softa i solen och lyssna på ljudet från puttrande utombordare i de vackra kanalerna.
Men det är just det – friden, stiltjen, saktmodet – som lockar old time Biffen.
I alla fall så länge det varje dag spetsats med en sittning på Tikibaren i solnedgången.
Jag var där igår också och nä, det går inte riktigt att återge hur trivsamt det är (för att nu att dra till med ett ett uttryck just för old timers; bara vi uppskattar det som är ”trivsamt”…) men här är i alla fall ett par bilder som måhända säger något om den avslappnade atmosfären.





• • •
Vet inte om ni såg, men bloggen hade ett litet one-on-one-möte med Steven Stakmos igår.
Såna brukar vara rätt svåra för nobodies från utlandet att få till, men om man går på träningar – när mediaföljet i den här typen av städer är mycket blygsamt – istället för morgonvärmningar finns ändå chansen.
Det visade sig förstås att ”Stammer” – eller Steven med Kniven som han kallas i podden, efter ett par avancerade julrim häromåret – är en väldigt vänlig och tillmötesgående pöjk.
Youngblood Ekeliw har rätt sorts idoler.
• • •
Then again – jag vill ju bo i Nashville också. Och i Phoenix. Och i Dallas. Och Vegas. Och i San Jose.
Med mindre än en jackpot på Powerball lär det bli svårt att få ihop.
• • •
Efter solnedgången väntade en annan kär Tampa-tradition:
Hockey Night i Champions-baren på Waterside-hotellet (nä, yours truly har inte rört sig över särskilt omfattande ytor den här gången…)
Jag placerades strategiskt vid en stor tv-skärm, fick in ett lass av västra Floridas bästa wings och såg sen den klassiska målvaktsbataljen mellan Lundqvist och Bobrovsky.
Henke var jävligt bra – men Bob ännu bättre.
• • •
– Vi har ju tur som stöter på Lightning medan de har det så tungt, flinade Islanders-coachen Doug Weight ironiskt i morse.
Mja, det är lika för alla som kommer till Amalie just nu.
De känner sig i någon liten mån som de kristna som skickades ut till lejonen på Colosseum i antikens rom.
Fast Weight basar över ett lag på uppgång, han också. Big time till och med, törs jag påstå efter segern mot St. Louis och vändningen mot Carolina. Är det några som ska kunna tämja Tampa-buktens lejon är det – kanske – Islanders.
• • •
Ingen given bestseller kanske, men någon gång ska jag skriva en bok om media-hissarna i NHL-hallarna.
Hur de ser ut, hur långsamma de är och hur många dygn jag sammanlagt slösat bort på att stå och vänta på dem.
• • •
Man kan tycka att jag borde ha pratat med skyttekungen Kucherov om CCCP-kedjan också, men han är enligt trovärdiga uppgifter aningen svårpratad.
Och som coach Cooper himself sa häromdagen.
– ”Kuch” vet vilka vi ska möta och hur vår gameplan ser ut. Resten, allt runtomkring, vilken uppståndelse han väckt med sitt spel den här säsongen…det har han ingen aning om.
• • •
Det intressantaste med den här höstens Islanders-upplaga är att de faktiskt inte bara har en Tavares-kedja.
I flera år har allt hängt på att han och hans kedjekamrater producerar – och han är förstås fortfarande extremt viktig, nästan mer än någon annan utespelare någonstans – men med finfina rookien Mathew Barzal mellan Eberle och Ladd har de en legitim spjutspets-kedja till och är därmed svårare att spela mot.
• • •
2019 års Winter Classic kommer, fick vi veta redan idag , spelas på klassiska Notre Dame Stadium i South Bend, Indiana.
På isen: Chicago Blackhawks och Boston Bruins.
Tänk, att Chicago får vara med i såna sammanhang…
• • •
Vem pickar mig på axeln och frågar om jag köar till toan när jag står och vickar på klackarna i pressloungen om inte Phil Esposito.
– Nej, svarar jag, men du…vet du hur en Bolts-fanatiker jag känner brukade uttala ditt namn? Es-PÅ-Si-TÅ…
Nä.
Det törs jag inte.
Men vad kul det hade varit.
• • •
DN-Sven ser i princip alla Tampas hemmamatcher på plats, men ikväll är han unikt nog inte här.
Han har flugit till Vegas istället.
Det är nåt med det, att bo i Tampa och kunna flyga till Vegas bara så där, som gör intryck på mig.
• • •
Josh Ho-Sang ingår efter en vända till Bridgeport i Islanders-uppställningen just nu.

Det gillar bloggen.
Han spelar hockey som det unga Mando Diao spelade musik.
Ivrigt, lustfyllt, febrigt – så han nästan vältar framstupa, liksom.
• • •
Matcherna i Amalie brukar alltid börja 19.30, men av någon anledning släpper de pucken redan vid 19 ikväll.
Det var väl onödigt – jag gillar verkligen den där extra halvtimmen, en ocean av tid för en bloggare.
• • •
Winnipeg-scouten som tillbringar hela vinterhalvåret på en båt i centrala Tampa sitter här intill.
Jag vet ingen som gjort ett klokare livsval.
• • •
När Malcom Young dött trodde man ju att Lightning skulle vara Back in Black.
Men nä, de kör vidare i det blå stället.
Vi får trösta oss med att DJ:n pumpar på bra med AC/DC-klassiker.
• • •
Okidoki – gametime närmare sig i Amalie igen.
Let’s do this.