Upploppet mot dopparedan, del 2

NY RANGERS – ANAHEIM 1-0 (Period 1)
• • •
Efter sju minuter har jag fortfarande inte en enda anteckning i Pages-dokumentet jag använder för att blogga (sen klistrar jag in i bloggprogrammet…nu vet ni det också).
Det tror jag aldrig hänt förr.
Frågan är om det beror på matchen – eller mig.
Förmodligen mig, för det är ju faktiskt en händelserik inledningsperiod fullspäckad med chanser – och till slut ett fint mål också, inprickat av den obskyre Paul Carey,
Bloggen får ta och skärpa sig, helt enkelt.
• • •
Se på fan, EK65 knäcker sin eviga måltorka uppe i Kanata-skogarna.
Det är superstjärnans första fullträff sedan…få se…ja, fjärde november.
Nu blir det åka av.
• • •
Henke pratar uppenbarligen inte i nattmössan när han säger att han blir bättre ju mer han spelar.
Karln har överhuvudtaget hållit hög klass på slutet – och är knivskarp ikväll.
16 skott, inklusive ett friläge signerat Rocket Ricky Rakell, har han avvärjt so far.
• • •
Eftersom det nu är back-to-back hade ankorna behövt ett eller annat mål på alla chanser.
Ju längre föreställningen pågår utan utdelning, desto mer kommer gårdagens holmgång i Jersey kännas i benen.
• • •
Ibland är Zuke, sin storlek till trots, lika tuff som landsmannen Hank von Helvete.
• • •
Se där, ibland hittar Lille Skutt rätt i geografin ändå.
• • •
DJ Zbad har inte utmärkt sig på något spektakulärt sätt ännu – det blev till exempel ingen ordning alls på hemmalagets hittills enda, korta powerplay – men vad fan.
Det här är världens bästa liga, han måste få lite tid på sig att komma in i the groove igen.
• • •
Snön ligger tung på taken, endast Kung Kenta är vaken – och John J också, till slut.
Sätt sprätt på spåret nu – utan stämningssänkande gnäll, Skånske Jan…