Under bar himmel i Maryland, del 3
WASHINGTON – TORONTO 5-2 (Period 2)
• • •
Det är Washingtons kväll i månskenet.
Leafs – som påstås ha vinden i ryggen i mittakten och det kan man diskutera – får lite känning när Kadri reducerar men sen drar Caps iväg i isvinden som en Gunde Svan på femmilen i Holmenkollen.
• • •
Det är alltså en präktig liten marschorkester som underhåller i pausen.
Det var det under Brages matcher på Domnarvsvallen på 70-talet också, under eminente dirigenten Olle Flodströms ledning.
Inte så avancerat och 2018, kan man tycka…
• • •
Frederik Andersen blir utbytt.
Men det var ju klart.
Man kan inte släpa ut en dansk i sånt här klimat och tro att han ska fungera normalt.
• • •
Kenta – äntligen vaken!
Älgen hälsar och tackar.
Han åker, berättar han, en gång om året till Ö-vik för att kolla på sitt Modo.
Senast han såg dem vinna:
2010…
• • •
Lätt underlig kommentar av poeten Doc ändå:
– Kvällar när månen lyser händer det att pucken har ögon…
Hm.
• • •
Leafs hade kunnat haft förre Caps-stjärnan Mike Green på blålinjen nu.
Men han ville inte spela för Babcock och sa nej till att bli trejdad tvärs över sjön.
Undrar vem i Detroit som avrådde honom från att hamna under Toronto-coachens befäl…
• • •
Nej, John J.
Doc forever!
• • •
Tom Wilson är Tom Wilson även utomhus.
• • •
Snart ska vi se om Rangers-backarna kan vara lite schyssta och för en gångs skull se till att Greybeard – som Larry Brooks kallade Lundqvist i en hyllningsartikel i Post idag – slipper få 50 plus skott på sig.
Men det är nog att hoppas på för mycket…
• • •
Jag har en önskan inför tredje:
Låt Ovie göra sitt hattrick och slå 600-flugan i samma smäll.
