Honky Tonk Hockey Show

Brothers and sisters – jag har ett ord åt er.
Nashville!
Oh yes, oh yes.
Nashville!
För första gången sedan 11 juni förra året, när Bengan Hörnqvist avgjorde senaste Stanley Cup-finalen, är bloggen tillbaka i Music City, Tennessee, och my god, det känns snudd på överväldigande.
Det sjunger i hjärtat, det bubblar i själen och det sprakar i hjärnan.
Här finns ju i princip bara det bästa av det bästa och det skönaste av det sköna.
Honky tonk och baby-back ribs. Bluebird Cafe och Robert’s Western World. Ryman Auditorium och Grand Ole Opry. Broadway och The Gultch. Patsy Cline-museum och Country Music Hall of Fame. Old Gringo-boots och Stetson-hattar. Bourbon och gud. RCA Studio och Jack Whites Third Man Records. Martin’s BBQ och Old Hickory Steakhouse. Dolly Parton och Chris Stapleton. Hot chicken och grits and shrimps.
Och som kronan på verket, grädde på moset och trumvirveln i en Johnny Cash-klassiker:
NHL-hockey mitt i stan, spelad av ett av världens bästa och mest sevärda lag, i en arena som rockar som en gisten lada i Smoky Mountains under en Saturday Night Jamboree.
Oh yes, oh yes.
Nashville!
• • •
Ja, några av er – de flesta – förstod att det var hit jag skulle och får härmed en liten applåd.
Jag kom – efter en bumpy flight över Pennsylvania och goddamned West Virginia – ner vid halv sju igår kväll och en timme senare klev jag in i det gudomligt doftande oset från rökeriet på Martin’s BBQ.
Vi ska inte överdriva, men om det finns en himmel tror jag att den är just som Martins’s på 410 4th Avenue i Nashville.
Herregud, sicken magi.
Det blev en lång middag – bestående av en halv-rack juicy ribs, smoked sausage, brisket, bakade bönor och mac & cheese – men givetvis fanns det tid för lite honky tonk-jumping på Broadway också.
Meddelas kan att det på scenen på Legend’s Corner stod ett tajt litet coverband och spelade gamla Lefty Frizzell-hits.
I’m in heaven, som det heter i sången.
• • •
Ni minns förra veckans fantastiska showdowns mellan Bolts och Stars, Preds och Jets och mellan Bolts och Flyers, right?
Well, det är en match med potential att bli precis lika häftig och minnesvärd som inleder detta Nashville-öventyr.
Vi har nämligen Dallas Stars på besök i Broadways neonsken och jaja, de spelade även igår – och fick, lätt skrällartat, spö av Ottawa.
Men då hade de, gissar jag, redan tankarna på denna duell, för kanonlagen Preds och Stars är sedan länge riktigt bittra divisionsrivaler och vet dessutom att de mycket väl kan komma att ses igen i playoff om en månad eller två.
Dessutom:
Predators har vunnit åtta raka och klipper de även en nionde skalp slår det klubbrekord.
– Det är ju rätt stort bara att ha tangerat det rekordet, men vi vill förstås slå det också. Det är bäst när man är ensam på bergets topp, säger Mattias Ekholm helt poetiskt efter dagens morgonvärmning.
Buckle up, mina vänner.
Det här kan mycket väl vara den typ av fajt vi återkommer till när säsongens höjdpunkter ska sammanfattas.
• • •
Jag var som bekant inte ensam svensk i Vegas för några veckor sedan – och är det sannerligen inte här i Nashville heller.
The CEO of Everything – ni vet, Peter Sibner – har återvänt med ännu en gruppresa och leder den tillsammans med sin sidekick Professorn, alltså Linus Hugosson.
Och – jodå, han är här också:
The legendary Arvika-Anton.
Fråga mig inte hur det går till, men han har susat runt över kontinenten som en hockeyfrälst Jack Kerouac i flera månader och bara pumpar på, envetet och outtröttligt.
• • •
Somliga kallar det ”första halvan av mars”, men vi som följer NHL vet ju att den här tiden på året egentligen är ”Flipper Forsberg Time”.
Sudden death-målet i Denver i söndags var bara början, nu går den verkliga forsbergska lavinen snart med ett dånande bra.
För det talar ju också det faktum att hans fellow mas, sång- och dansbjörnen Biffen Baloo kommit till stan – och jag gör vad jag kan för att ytterligare boosta den magi jag alltid bär med mig åt honom.
När jag efter the morning skate är ensam i spelargången utanför hemmarummet fingrar jag lite lätt på alla klubbor som står i Filips ställ.
Hattrick coming up, folks!
• • •
Fast vi får se vad Arvika-Anton, influgen från södra Kalifornien, egentligen är i för form idag.
Just som jag sitter här och bankar intro kommer sms om att han visserligen landat men måste till sjukhus för att han blivit biten ”av något” och en handled är nu svullen som ett flodhästknä.
Biten!?!
Av ”något”!?!
Är det Ryan Kesler som tagit en tugga av de värmländska skogarnas egen Tomas Ros?
To be continued…
• • •
Det är förstås inte längre samma drag i Smashville som under slutspelet och finalerna förra våren. Det som hände här då liknade ingenting vi sett tidigare och jag har svårt att se hur det nånsin ska kunna överträffas.
Men fragment av den euforiska feber som grep tag i den gamla sydstatsmetropolen dröjer sig liksom kvar, ekar mellan honky tonksen och skänker även en sån här serielunkskväll mer nerv och atmosfär än såna brukar ha på alla andra ställen – Vegas undantaget.
God bless the fine people of Nashville, säger bloggen.
• • •
Som om det inte vore nog med The CEO, Professor Hugosson, deras gruppresa och en sönderbiten Arvika-Anton.
Sibner har med sig farsan och en farbror också.
Ulf och Sten Sibner, alltså – två ärrade, råcoola smålänningar som hämtade ur ett Vilhelm Moberg-drama.
Redan igår kväll, på Martin’s, muttrades det om hur masarna svek under Dackefejden 1542.
Detta blir en resa för historieböckerna…
• • •
Stars har lämnat Big Ben Bishop kvar i Texas.
Han är skadad, tydligen.
Vilken chock…
• • •
Man måste beundra staminan hos alla dessa smålänningar bloggen plötsligt har omkring sig.
De har ju just firat Smålands nationaldag – men står ändå upp som om ingenting hänt.
Ni känner till den, va?
Den firas alltid fössta tossdan i mass – och då äter di ättsoppa!
• • •
Oj, de har renoverat och byggt om och piffat till Predators omklädningsrum så man tror att man hamnat på en flashig nattklubb i Barcelona när man kliver in genom dörren.
Inte ens mattan Ondskan Ekeliw brukade trampa på är kvar.
Istället sitter klubbmärket – i form ev något slags flashig ljusskylt– i taket.
Där ska inte ens Örby-fasan kunna skända det, tycker man…
• • •
Vi har mer fint på menyn så här den sjätte dagen i mass (!) månad.
Framförallt kommer Wild Bill Karlsson tillbaka till Nationwide Arena i Columbus för första gången sedan Blue Jackets-ledningen gjorde det fatala misstaget att inte skydda honom i expansiondraften och var så säker – han tänker göra sin bästa match på hela säsongen.
– Nervös? Nej, det finns inget att vara nervös för. Jag är bara extremt taggad, sa han när vi sågs i Newark i söndags.
• • •
Dallas Stars på ena planhalvan betyder, exalterande nog, att den gode Scott Burnside är in the house också.
Men han flyger med laget och kom in först vid 02.00 i natt och tyvärr, vi hinner inte med något samkväm ikväll heller.
– Vi åker hem igen direkt efter matchen, säger han och låter nästan som att han ska börja gråta.
Jag förstår precis…
• • •
I maj och juni var det så mycket media inne i Predators-kabyssen att man i princip behövde vara insmord i kokosolja för att kunna ta sig fram.
Det är det inte nu, men ändå viss murvelhets för en särskild liten happening ingår i kvällens giv.
Gammgubben himself, Mike Fisher, spelar sin första hemmamatch sedan han klev ur sin pensionärstillvaro och gjorde comeback.
Så det bildas big time skolgårdshög runt hans bås efter morgonvärmningen.
Intill sitter Filip Forsberg och ser glad ut.
– Ja, det är ju så jäkla häftigt att han kommit tillbaka. Han är sån kung, myser snipern från Åkerö.
• • •
Ledsamheter vildar dock inte länge hos Burnside. Istället piggar han upp oss alla med löftet att Stars kommer gå upp mot Golden Knights i första playoff-omgången.
– Den serien måste du följa, slår han fast.
För att travestera utsökta gamla Los Lobos:
How will the biff survive?
• • •
Mitt lilla tips är att verkligheten kommer ikapp Rangers mot Winnipeg Jets ikväll.
Om inte – om de slår även Laine & co – då vetifan hur nånting överhuvudtaget ska kunna förklaras i denna världen.
• • •
Man vet att man är i Nashville när även bloggbiffen behöver en pre game-nap för att kunna prestera.
• • •
En annan som ser ut som han är redo för en riktigt stor match ikväll är Viktor Arvidsson.
Blicken glöder under förmiddagen.
Han kommer inte hacka i galen stubbe, det kan jag försäkra.
• • •
Att de som sköter Bridgestone Arena byggt om hemmalagets omklädningsrum är ändå likgiltigt.
Det viktiga är att de installerat två nya urinoarer på muggen där vi som häckar på pressläktaren får lätta på trycket.
Vi jublar, för kön till den toan brukar vara en svettig utmaning.
• • •
Patrik Laine, förresten…hans skägg börjar bli mer episkt än Burns och Thorntons.
Om han bara satte på sig hatt skulle han tas emot som en förlorad son i Amish-huvudstaden Lancaster i centrala Pennsylvania.
• • •
Det verkar inte som vi får någon Jack Daniel’s-flaska i pressboxen ikväll.
Attans.
Men desto mer anledning att längta efter de slutspelsdraman som följer här i en inte alltför avlägsen framtid.
• • •
Professor Hugosson hängde till vår glädje med på honky tonk-stomp på Broadway igår.
Var det tänkt i alla fall.
Men han hade inget leg med sig och blev inte insläppt på vare sig Robert’s eller Legends.
Och inga argument om att den gode närkingen är 37 år bet.
– Nej, det ser du alldeles för ung ut för att vara, gjorde en dörrvakt klar.
Den kommentaren kompenserade indignationen över att inte komma in, tyckte jag det såg ut som…
• • •
Även Schweizisk media gör ett nerslag i Nashville just den här veckan.
Han är stor nu, Kevin Fiala!
• • •
Uj, det dröjde inte länge innan de gyllene riddarna tvingades lyssna på Nationwide-kanonen.
• • •
Arvika-Anton har platsen intill yours truly bjupp i pressboxen, visar det sig.
Bara nu inte sjukdomen Kesler gav honom med sitt bett smittar…
• • •
Mattias Janmark ser ut som att han gått en tiorondare med Hannibal Lecter, ansiktet är helt demolerat – men han är ju hockeyspelare och fortsätter spela utan att gnälla.
• • •
Pekka Pinne tittar förvånat – för att inte säga lugubert – på mig när jag står och pratar med Eky under förmiddagen.
Så konstigt kan det väl inte vara att en korpulent svensk journalist då och då kommer och pratar med hans blågula lagkamrater?
• • •
Ingen burgare är saftigare än klingburgaren från Dallas, det är värt att påminna sig varje gång Stars kommer ut på isen för match.
• • •
Oj, det här blev ett långt intro. När bloggarn har kul blir det gärna det.
Men nu rättar vi till bolo-slipsen och kör ner bootsklackarna i parketten.
Dags för the honky tonk hockey show i Bridgestone Arena!