I väntans tider i Nashville

Häromveckan var ju bloggen i Nashville – och passade då på att besöka Mattas Ekholm och Ida Björnstad i Green Hills strax utanför centrala Music City.
Dessvärre blev det en liten krock då ett annat reportageteam från tidningen också hade planerat in ett besök hos det förtjusande paret – inget konstigt med det; vi hade alla bara lite otur med logistik och kommunikation, sånt händer – så mitt reportage publiceras nu istället exklusivt för bloggen.
Here we go

NASHVILLE. Den mest omtumlande våren Ida Björnstad och Mattias Ekholm någonsin upplevt står för dörren – måhända i dubbel mening.
Redan om några veckor blir de föräldrar för första gången – och därefter är det meningen att Mattias ska uppfylla en livslång dröm och vinna Stanley Cup.
– Man vet ingenting om hur livet kommer se ut framöver. Bara att det blir dramatiskt annorlunda och det ser vi verkligen fram emot, säger TV-stjärnan och NHL-diton när Sportbladet hälsar på i villan utanför Nashville och blir bjuden på en kopp äkta, norrländskt kokkaffe.

Det är Idas mormor från Storuman som just varit på besök och lämnat kvar en burk kokkaffe – sådant som vi från norr om Dalälven som de enda i världen fortfarande dricker med stor entusiasm.
Vi får den sista laddningen och den smakar som den ska.
Hemtrevligt, liksom.
Och det passar utmärkt, för hemtrevligt är också hur det känns i björnstadska och ekholmska residenset – en stor tvåplansvilla i stadsdelen Green Hills som de flyttade in i så sent som för tre månader sedan
– Jag tycker ofta att amerikanska hem är lite opersonliga, även de finaste. Men så fort vi såg det här huset kändes det bara…yes. Det är lite annorlunda och har karaktär. Och det är verkligen hemma nu, säger Ida medan hon dukar fram ett fat kakor.
Dock:
För bara några år sedan hade den 31-åriga tv-stjärnan – under lång tid en av de allra mest profilerade och uppskattade sportkommentatorerna på TV4 – aldrig i sitt liv kunnat tro att ”hemma” skulle vara i en stad i amerikanska södern, känd framförallt som countrymusikens Mekka.
– Nej, om någon sagt det, skrockar hon, då hade jag nog skrattat rakt ut. Jag var snarare nära att flytta hem till Norrland igen. Jag har aldrig varit någon storstadstjej och bodde i Stockholm enkom för jobbet, så jag funderade på att försöka hitta en tillvaro hemma i Norrland som fungerade med jobbet. Jag ville leva ett norrländskt liv, med mycket snö och nära till naturen. Men istället hamnar jag alltså här, i en stad där det är 30 grader varmt i oktober, ha ha.
Orsaken sitter på andra sidan köksbordet och skriver ut en check till hantverkare som utfört arbeten vid poolen på baksidan under eftermiddagen. Mattias Ekholm, backstjärna i NHL-laget Nashville Predators. Han och Ida blev ett par för några år sedan och efter en lång NHL-säsong med distansförhållande valde Ida att flytta med fästmannen till Music City i höstas.
– Ja, förra året pendlade jag som en tok mellan Sverige och Nashville och det var inte riktigt hållbart. Med det yrke jag har blev det väldigt jobbigt, jag kom hem och skulle vara alert och pigg inför sändningarna och kände till slut att jag var väldigt nära den berömda väggen, berättar Ida.
– Så det fanns egentligen inte så mycket att välja på. Antingen måste vi satsa på det här förhållandet helhjärtat eller gå skilda vägar och det sistnämnda alternativet var aldrig aktuellt. Så nu är vi här och även om den är en stor omställning att lämna familj och vänner och flytta utomlands känns det väldigt bra. Jag vill ju vara med Mattias.
Den 27-årige masen som bildar ett av världens bästa backpar med PK Subban nickar instämmande.
– Varje gång jag körde Ida till flygplatsen förra säsongen hade jag ångest, för då visste vi att det skulle ta åtminstone en månad innan vi sågs igen. Det var ingen höjdare, säger han.
– Det var samtidigt nyttigt att gå igenom, att pröva relationen och veta att man klarar att vara ifrån varandra. Men det är ingen tvekan om att man föredrar det här. En säsong på det sättet fick räcka.
Att kombinera livet som NHL-proffs med kärleken har emellertid varit en omställning även för honom.
För bara något år sedan bodde han i princip ihop med de övriga svenskarna i Predators – Filip Forsberg, Calle Järnkrok och Viktor Arvidsson – i ett lägenhetskomplex mitt i stan.
– Jo, vi var väl ett litet grabbgäng då, en samling ungkarlar som bodde i våra ettor med hyrda möbler och käkade taco tillsammans hela tiden. Det var ingen stabilitet alls då, vi visste inte om vi skulle stanna en vecka eller en månad eller ett år, och levde efter de premisserna.
– Men sedan köpte jag egen lägenhet och har nu flyttat ihop med Ida här och har Volvo och allt. Det är bara jycke som saknas, he he. Men det är väl livets gång. Man blir vuxen och tillvaron förändras.
Och nu ska den förändras ännu mer. Om bara några veckor – enligt planen de första dagarna i april – blir Ida och Mattias föräldrar för första gången.
– Det hade jag inte heller kunnat föreställa mig för några år sedan. Att jag skulle föda mitt första barn i USA. Aldrig, säger Ida.
– Även det är såklart speciellt, att inte vara hemma med familj och vänner en sån här gång. Men det är ju mindre komplicerat nu än vad det var förr, tack vare ny teknik. När jag har kontakt med mamma och pappa på exempelvis Facebook är det ju nästan som att vi sitter hemma i storhuset i Storuman och pratar. Jag måste också säga att jag haft en superfin graviditet, det är först nu på sluttampen det börjat kännas lite tungt. Tryggt har det varit också, de är väldigt duktiga och gör betydligt fler kontroller här än hemma. Det har känts väldigt bra.
– Ja, inflikar Mattias, det har bara blivit lite språkliga kommunikationsmissar. Man tycker ju att man kan engelska, men facktermerna runt en graviditet visade det att man inte har någon koll på alls, så i början satt jag med Google translate och översatte i realtid (skratt). Men annars har det ju väldigt bra.
Som Ida nyligen berättade i den podcast hon och Jennifer Persson – Filip Forsbergs flickvän – gör tillsammans finns det dock ett obehagligt litet orosmoln.
Runt det planerade datumet för förlossning befinner sig Mattias på bortaresa med Predators, i Florida, så med lite otur kan han därför missa denna livets hittills största höjdpunkt.
– Jag trodde inte det skulle bli så stora rubriker av den grejen, det var något vi avhandlade i ungefär en och en halv minut, men det spreds till och med till Finland, säger Ida och ler lite uppgivet medan den magiska sydstatsskymningen börjar tätna utanför köksfönstren.
– Å andra sidan är det en verklighet vi lever med och det är inte optimalt för mig som förstföderska och inte för Mattias heller. Men Predators har lovat göra det bästa av situationen. Klubbledningen har schemat och ska försöka se till att han kommer hem i tid.
Det kan dock vara lättare sagt än gjort.
– Ja, grimaserar Mattias, om det blir bråttom sent på kvällen eller mitt i natten, om vattnet går eller värkarna börjar är det ju inte säkert att det går några plan förrän tidigt på morgonen och då kanske jag inte hinner. Men vi är i alla fall inte i Vancouver. Från Florida är det ändå bara två timmar hit och, ah, hur jag kommer dit är skrivet i stjärnorna men jag är övertygad om att jag kommer vara där.
Det är Ida också.
– Jag tycker inte att det är superkul att inte veta till 110 procent att Mattias kommer att vara där, det skulle vara oerhört tråkigt om han missade förlossningen, men jag försöker ha en positiv målbild och har man det brukar det bli bra.
Det är något för fästmannen att tänka på även när det gäller vårens näst största happening.
Tanken är ju att han och kompisarna i Predators framåt midsommar ska förverkliga en livslång dröm och vinna Stanley Cup också.
De gick ju till final redan ifjol, och orsakade tidernas folkfest i sin hemstad, men nu är planen att nå hela vägen in i himlen.
– Jag tror inte det går att sätta ord på vad det skulle betyda. Det är ju för det man kämpat alla dessa timmar, det vore det ultimata kvittot. Det finns inget större för en hockeyspelare. Och nu börjar vi tro att vi kan klara det. Innan fjolåret kändes det som att den där bucklan stod där borta, säger han och pekar mot grannhuset på andra sidan gatan.
– Nu är den liksom i farstun. Vi har tittat över krönet och vet vad som krävs och känner att vi har alla förutsättningar att gå hela vägen. Ja, vi har samtidigt stor respekt för att det är svårt att och allt kan hända. Vi kom ju själva in i slutspelet som sista lag ifjol. Så det finns inga garantier bara för att vi gjort en bra grundserie i år. Men vi känner att vi är ett ännu bättre lag nu.
Även Ida, som ser alla Preds-matcher hon kan och suttit på sin plats i Bridgestone Arena även som höggravid, hoppas. Hon vill inget hellre än att fästmannen ska få se sin dröm uppfylld.
– Men vi får se var laget befinner sig när slutspelet börjar. Det gäller att komma in i det med rätt feeling. De har en helt annan press på sig i år och hur hanterar de det? Det blir otroligt spännande att se.
Jo, hon kan fortfarande sin hockey, reportern och programledaren från Storuman. Som ett rinnande vatten. Inte för inte tror många att hon skulle kunna bli en lysande NHL-rapportör – om hon bara ville.
Men det är det inte så säkert att hon vill, visar det sig.
– Nej, jag funderar väldigt mycket på hur mitt yrkesliv ska se ut i framtiden. Jag är faktiskt inte helt främmande för tanken på att byta bana helt och hållet. Kanske läser jag en kurs i idrottspsykologi, och så brinner jag fortfarande extremt mycket för välgörenhetsprojektet ”Ge Bort till Sport”, säger hon.
– Jag saknar TV-branschen, själva hantverket och utmaningen i att leda en sändning, men jag kan samtidigt tycka att mediavärlden är lite för hård och tuff och prestationsbaserad. Livet är kort, man ska göra saker man verkligen brinner för, tycker jag. Men vi får se. Först har vi lite annat att ta hand om. Man vet ingenting om hur livet kommer se ut om någon vecka. Bara att det blir dramatiskt annorlunda och det ser vi verkligen fram emot.