Last Call From Nashville

Japp, last call från Nashville.
Och nu litar vi på tredje-gången-gillt-faktorn.
Det är hög tid att vi får några bestående minnen att ta med oss hem från det här besöket i Boomtown, USA.
Jaja, på off ice-kontot är det därvidlag redan fullt, förstås.
Ribsen på Martin’s BBQ har varit extraordinärt magiska, honky tonk-svänget på Robert’s besinningslöst, de lokala bourbon-skvättarna gudomliga, Waylon- och Dolly-hitsen coverbanden framfört på Legend’s Corner-scenen bedårande, skimret från glasskraporna i downtown förföriskt, ljudet från bootsklackarna i parketten under linedance-festerna på The Stage dånande, den heta kycklingen hetare än nånsin, fynden på Ernest Tubb Record Shop många, the locals vänlighet slående, Arvika-Anton oförliknelig, bönerna på First Baptist Church besjälade, cowboy-hattarna coolt på sniskan och skrattsalvorna med The Sibners många och rungande.
Men – och det här är ett mycket oväntat men – hockeymatcherna mellan Preds och Stars respektive Ducks i jamboree-ladan på Broadway levde inte riktigt upp till förväntningarna.
De var okej, tidvis till och med bra, men inte de explosiva all-or-nothing-urladdningar vi hade föreställt oss.
Så nu hänger det på den Saturday Night Showdown som på förhand framstod som den minst begeistrande av veckans programpunkter.
Inte för att New Jersey Devils spelar tråkig hockey – den som fortfarande tror det har ingen koll på det samtida NHL – utan för att de och Predators tillhör olika konferenser och bara ser varann två gånger per år.
Matcher mellan såna lag har en tendens att bli lite bleka.
– Men man vet aldrig, invänder Hackspetten från Kusmark efter hemmalagets direkt sprittande förmiddagsvärmning.
– Ibland är det de här matcherna som blir bäst just för att vi inte möts hela tiden. De kan bli mer oförutsebara.
Ja, den tar vi.
Kör, gossar.
For the memories.
• • •
Idag var det meningen att jag skulle ta rygg på The Sibner Family Band ner till Memphis – och därför flaggade jag senast för late check-in på Bridgestone och kortfattat inro.
Det blev det emellertid inget med.
De åkte, för de ville se älskade gamla Graceland – med all rätt; det är en av USA:s allra heligaste platser! – men jag kom på att jag hade bevakningsjour under matinéerna och då kan man inte stå i Jungle Room och drömma om att ha det just så i sitt eget hem.
Följaktligen blir det samma svammel och babbel som vanligt här.
• • •
Jag ljuger inte när jag beskriver Predators morgonvärmning denna praktfulla vårlördag som sprittande.
Det syns verkligen på dem att de vunnit tio raka och kan ta också en elfte raka och i så fall tvinnar ihop en längre segersvit än någon annan mäktat med den här sässen-
De stojar och har kul och skrattar och lyser av visshet om att de är för jävla bra på att spela ishockey.
– Det blir ju så, bekräftar Hackspetten medan han lätt stånkande snörar av sig grillorna.
– Man blir lycklig när man vinner mycket, hela livet känns enklare och så har vi det i det här omklädningsrummet just nu.
En vacker dag kanske även…nä, nu ska vi inte vara dumma. Jag sätter punkt här.
• • •
Ursprungligen var det till och med meningen att jag skulle ha åkt tillbaka till New York redan igår.
Men för att travestera R.E.M:
Leaving Nashville never easy.
Det går bara inte att åka hem härifrån – från svänget, från dofterna, från festen, från Johnny Cash-museet, från Bridgestone Arena – om det inte verkligen är nödvändigt.
Så howdy på er från South Broadway igen, folks!
• • •
För en dryg vecka sedan blev Jesper Bratt – bästa svenska rookien i New York-området sedan Henrik Lundqvist debuterade hösten 2005 – för första gången petad i en match.
Och hur tog han det?
Som en man, visar det sig bär vi träffar honom efter Devils förmiddagsövningar.
– De som har störst chans att hjälpa laget att vinna ska spela, så är det bara, inget konstigt med det. Det var bra för mig att få uppleva det också, det är en bra lärdom. Jag vet nu att man måste vara bra precis hela tiden, säger han.
Så ung och så klok – man blir ju rentav liten häpen.
• • •
Det finaste bland mycket fint i Predators-organisationen – en av de vänligaste och mest omtänksamma i hela ligan – är den status Partner åtnjuter i klubben
Partner är en glad, snäll fyr med downs syndrom som jobbat extra som materialare i Bridgestone sedan Preds klev in i ligan för 20 år sedan och är bästa kompis med alla i hela NHL – och älskad som en broder i hemmalagets omklädningsrum
Så sent som i förrgår såg jag hur Kevin Fiala efter träningen stannade och gav honom en lång, innerlig kram innan han åkte hem.
Så jäkla fint är det, mitt i allt det hårda och tuffa och brutala och strikt affärsmässiga i NHL.
• • •
Hörrni, i natt händer det.
Vi får sommartid och vrider fram klockan en timme.
Det betyder för det första att vi fortfarande kommer ha dagsljus vid 19-tiden – och det gör mig så lycklig att jag far som kakaduan i ”Kalle Ankas jul” genom pressrummet.
För det andra betyder det att ni får mer skonsamma tv-tider i två veckor, för Sverige och Europa stannar kvar i vintern till sista söndagen i mars.
Hurra, inte sant?
• • •
Arvika-Anton stönar i uppförsbacke.
Han har i tre dygn bespetsat sig på en lång intervju med Calle Järnkrok men gång på gång gått bet.
Efter Ducks-matchen var han inte tillgänglig.
– Men kom på träningen imorrn, sa Predators PR-kille.
Den träningen ställdes in.
– Men kom på morning skate på lördag, sa Predators PR-kille.
När den började var Ironhook inte på isen, för det är hans tur att vila ikväll.
– Well…I don’t know what to do, sa Predators PR-kille.
Ridå i Arvika.
• • •
Fram till för några timmar sedan fanns det två finländare i NHL-historien som sprängt 40-målsvallen.
Jari Kurri och Teemu Selänne.
Men i eftermiddags fick de sällskap i det oerhört exklusiva sällskapet – av Patrik Laine.
Samtidigt gick han ikapp Alex Ovetjkin i toppen av målligan.
Begriper ni hur stort det är?
Jääääävligt stort.
• • •
Jag kunde inte låt bli att driva lite med Arvika när han efter det slutgiltiga beskedet om Järnkrok-intervjun gick i Bridgestone-korridorerna och svor och klagade.
– Du kanske vill ha Järnkroks telefonnummer?
– Ja, hemskt gärna!
– Men det får du inte…
Ho ho ho!
• • •
Bratten är, som ni kanske minns att Gnagets materialare berättade för bloggen tidigare i vintras, en riktigt inbiten NHL-nörd – och det lyser i de unga ögonen när han berättar att det här är första gången han besöker Nashville och Bridgestone.
– Ja, här avgjordes ju senaste Stanley Cup-finalen och draget i hallen liknade ingenting…det ska bli helt fantastiskt att få spela här, febrar han.
Och då vet han ännu inte exakt HUR fantastiskt det kan vara.
Lyckosten från Trångsund.
• • •
Igår drack jag något så makalöst som äkta, svenskt kokkaffe hemma hos en NHL-spelare.
Förtrollande.
Men om det ska jag be att få återkomma!
• • •
Han var skeptisk ett tag – försiktig med pengar som han är – men till slut beställde Arvika-Anton in en laddning baby back-ribs på Martin’s BBQ och höll på att svimma av hänförelse.
– Jag kan inte fatta att något får vara så här gott, det borde vara förbjudet, flämtade han.
Då ska ni veta att Arvika-Anton varit manager på Burger King hemma i värmlandsskogarna och således har koll på det kulinariska…
• • •
Jaha, Marchand ute och ställer till med skit – igen.
Det är svårt att upprätthålla respekten för en snubbe som jobbar så hårt för att slippa få någon – respekt alltså – överhuvudtaget.
Det håller dom helhjärtat med om i Devils-kabyssen, där de ju inte sett Moho Johansson på flera månader på grund av just nummer 63 i Bruins.
– Det är så jäkla tråkigt, det som hänt Marcus. Marchand…han är ju egentligen en grym hockeyspelare, man kan tycka att han inte skulle behöva hålla på så där, säger Bratten.
I sanning.
• • •
Ojdå, hallå, vad Blues sprattlade till i LA plötsligt då.
De kanske kan haka på i playoff-rallyt, trots allt.
• • •
Bodens Tortorella, Lasu-Nilsson, verkar vara en festlig typ…
• • •
Nu har jag skrivit 7762 tecken i ett intro från Smashville utan att nämna Filip Forsberg.
Så kan vi inte ha det, så här kommer det:
IKVÄLL lossnar det för Flipper – big fucking time!
• • •
Om allt går som det ska får jag träffa en av kommentatorsspårets verkliga legendarer efter matchen ikväll.
Chall-Åsa!
Hon och maken har tagit sig hit från Memphis och ska se grannmetropolens hockeyhjältar smasha Jersey-jävlar.
Det blir klackarna i taket på Robert’s, bästa Åsa!
• • •
Men ojvoj, gissa vem mer som gästar Music City – och sitter bredvid yours truly, Hugosson, The CEO Sibner och Arvika-Anton?

Javesst, herr assisterande förbundskaptenen Garpenlöv!
– Jaså, är du kvar, flinar han när han ser bloggen, jag trodde du hade åkt hem nu. Det var därför jag kom hit först idag…
Ouch!
• • •
Apropå legendarer i kommentatorsspåret ska vi hurra för Preds främste förkämpe ikväll – Hek!
Jag har lovat att inte berätta hur mycket han fyller, men jag kan avslöja att det är jämnt.
Hurra hurra för dig, Hek!
• • •
Jag har en T-shirt med en Frankenstein som dricker en dry martini på (såklart, har inte alla det?)
Den råkar jag bära under förmiddagen idag – och gör succé, i alla fall hos Preds PR-avdelning.
– Sån cool T-shirt, jag blir nästan rädd, säger en som heter Kevin.
Så ska det låta.
• • •
Capitals seger i Sharktank idag kändes kanske inte så historisk, men boy oh boy.

Det var första gången sedan 1993 (!) som huvudstads lyckades slå San Jose på bortaplan.
• • •
Fast nu är det match så nu är jag givetvis svidad i kostym igen.
Svart – komplett med skjorta och skor i samma färg.
Är man i Johnny Cashs hemstad så är man.
• • •
Jag vet inte riktigt om jag ska dra den här, men det är alltså så att sju-åtta spelare i Nashville ska bli pappor den kommande månaden.
Då har det gått ganska precis nio månader sedan Preds förlorade mot Pittsburgh och, ja, hm, nu vet vi hur man tröstar sig efter en Stanley Cup-förlust…
• • •
Frågar Garpen om han gjort några mål här i Bridgestone Arena.
– Det minns jag inte, svarar han.
Nej, när man gjort så många går det ju inte att komma ihåg alla…
• • •
Colorado kommer gå till slutspel.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Now, Garpen är i Nordamerika för att spana in potentiella VM-förstärkningar och har hittills varit i Chicago, Vancouver, San Jose och Dallas – och ska sedan vidare till Pittsburgh, New York och Tampa.
Just här lär ingen bli aktuell, Preds kommer fortfarande spela Stanley Cup-hockey när sista pucken släppts i dronningens by.
Men vadå, kan man ser man ju till att få se en Saturday Night Showdown i Smashville!
• • •
Ok, en sista dans i jamboree-ladan för den här gången då.
Jag säger det igen:
Kör, boys.
For the memories!