The Mowgli & Baloo Roadtrip 2018, del 17

Glass är gott när man i dryga sex timmar styrt en Cheva från Pittsburgh till Newark, över och genom centrala Pennsylvanias alla mäktiga rullstensåsar, och slutligen slår sig ner på pressläktaren i The Rock.
Och mycket mer än så har jag inte att säga inför det glödheta mötet mellan Devils och Light ning.
För som förvarnat:

Det här forumet tas över av gästbloggare Mowgli Ekeliw ikväll.

Han kommer stå för intro, pausinlägg och slutrapport – medan jag sitter intill och rattar kommentatorsspåret och kladdar med min glass.
Kanske slänger jag in någon passus om det behövs och i så fall skriver jag i det här formatet.
Allt Ondskan svarar för presenteras kursivt – så ni håller isär era två favoriter på rull över kontinenten.
Ok, here it is – The Mowgli Intro March 24 2018

Hallå-hallå-hallå!
Det är naturligtvis en stor ära för mig (Mowgli!) att få ta över den här bloggen från självaste ”Bloggen” himself för en kväll.
För det är ju vad herr Baloo kallas av NHL-spelarna själva, har jag nu fått uppleva med egna öron.
– Nämen! Bloggen! Det är ju Bloggen som kommer här, utbrast exempelvis Niklas Kronwall i Detroits omklädningsrum.
Men i kväll lutar han sig alltså tillbaka på pressläktaren i Prudential Center och får lite sällsynt men välförtjänt arbetsro.
Återstår att se hur det här ska gå – men tack för förtroendet, Bloggen!
* * *
NIKITA KUCHEROV!
Förlåt, men jag är så galet övertaggad och måste sätta tonen direkt. Varning för bristande objektivitet utfärdas inför nattens skriverier.
* * *
New Jersey mot Tampa Bay är det alltså som väntar.
Självklart en supermatch för mig personligen, eftersom det är just Tampa som står på ena sidan – mina gubbar, laget från Den Heliga Staden.
Men så slår det mig också:
Dessa två klubbar kan ju mycket väl komma att stöta på varandra i slutspelet om bara ett par veckor.
Om tabellen står sig som den ser ut just nu blir det de facto Lightning-Devils i förstarundan, och vi får alltså en försmak på vad som komma skall redan i natt.
De två tidigare mötena lagen emellan den här säsongen har slutat med New Jersey-vinst, så även om jag (mest med hjärtat…) tippar 7–1 till Tampa är jag lite skraj för dessa djävlar från Newark.
* * *
Apropå Devils, vilken sanslös match vi fick se i Pittsburgh i går!
I den tredje perioden, där Pens hämtade upp ett 1–3-underläge, svängde det fram och tillbaka i ett lika furiöst tempo som om det var Tre Kronor–Team North America i World Cup all over again. Mängder med chanser och, det här ska verkligen understrykas, enormt tryck på läktaren för att vara en grundseriebatalj.
Bjurre och pratglade Mike Zeisberger (klassiske NHL-reportern ”Zeis” som Baloo refererade till i gårdagens blogg) försökte titt som tätt att kommunicera med mig – men jag hörde ingenting annat än ”LET’S GO PENS!” dåna från alla håll och kanter och presterade direkt svagt i diskussionerna på pressläktaren.
Hur som helst, till slut var det alltså Taylor Hall som avgjorde i sudden death – och förstärkte sina chanser i Hart Trophy-racet – men det coolaste målet i matchen stod tveklöst Blake Coleman (!) för.
Den, trodde vi, högst begränsade Devils-forwarden höll undan sin försvarare med ena armen och backhand-sprätte upp pucken i nättaket med den andra.
När Sidney Crosby gjorde ett liknande mål häromåret kallades han för omänsklig. Coleman kanske inte direkt förtjänar samma epitet, men det där målet var faktiskt bland säsongens skickligaste…
Och det kändes ungefär lika oväntat som om Andreas Granqvist skulle pricka in en bicyleta i VM-premiären i sommar.
Eller som om Bjurman hade ställt sig upp på pressläktaren och ropat ”LET’S GO FÄRJESTAD!”.
* * *
Försök att sitta still när DEN HÄR gamla dängan spelas:

Det kunde inte jag och Bjurre i hyr-chevan på Ohio-sträckan mellan Detroit och Pittsburgh.
Ojvoj! Vilket sväng!
* * *
Jag kände mig tveklöst lite jetlaggad de första dagarna på den här sidan Atlanten, för det blev en osmidigare resa än planerat.
Till att börja med var planet till Amsterdam försenat, sedan kärran som därifrån till slut tog mig till Nordamerika.
Men det här, som jag måste delge, piggade åtminstone upp lite grann:
I vänthallen på Schiphol-flygplatsen var det en resenär som stack ut mer än någon annan. Den ultimata stereotypen av en amerikan vankade av och an vid gaten – cowboyhatt, boots och skinnväst med USA:s flagga påsydd.
När jag sedan slog mig ned vid plats 23J i planet dröjde det inte länge förrän jag hörde:
– Howdy, man! I am Bill!
Givetvis hamnade stereotyp-jänkaren precis intill mig och tuggade på om allt och ingenting åtta timmar i sträck…
Men han var väldigt trevlig, Bill, det måste jag ändå säga. Även om han under resans gång blandade ihop om jag kom från Sweden, Switzerland eller, något oväntat, Swaziland.
* * *
Victor Hedman! VICTOR HEDMAN!
* * *
Det är en upplevelse att sitta i passagerarsätet när herr Biffen rattar sin, i denna roadtrip-följetong, så omskrivna hyr-cheva.
Sköter sig inte bilisterna runt omkring – då kan det rabblas svordomar i så snabb takt att till och med Bruce Boudreau skulle ha svårt att hänga med.
Men Bjurre kan också hamna i fascinerande trans och köra slalom mellan filerna som vore han Nikita Kucherov i en Tampa-kontring.
Som sagt, en upplevelse!
* * *
Betyg på hockeyladorna vi har besökt hittills:
Little Ceasars Arena i Detroit: +++++
PPG Paints Arena i Pittsburgh: ++++
Prudential Center i New Jersey: +++
Jag hade förstås extremt höga förväntningar på den nya arenan i Detroit – och de infriades med råge. Vilket ställe! Toppklass på precis allting.
Det enda märkliga är att den ser så anspråkslös ut i exteriören. ”Är det här bostadslägenheter?”, tänkte jag för mig själv när vi gick mot arenaområdet för första gången, varpå Lajen Baloo plötsligt sa:
– Det är alltså det här som är Little Ceasars, Ekan. Det kan man kanske inte tro…
Nej, inte alls faktiskt. Men på insidan – ett fuckin’ rymdskepp!
Jag måste även berömma supermoderna PPG Paints Arena i Pittsburgh. Det som drar ner betyget är dock just namnet. Visst, Little Caesars kanske inte ligger så bra i munnen heller, men PPG Paints är ju nästan lika tveksamt som Färs & Frosta Sparbank Arena i Lund en gång i tiden.
Prudential Center? Ja, nu har vi inte hunnit vara här så länge, men första intrycket är helt okej. Och jumbotronen är faktiskt den fetaste i hela NHL, stor som en hel tennisplan.
* * *
STEVEN STAMKOS! Klapp-klapp-klapp! STEVEN STAMKOS!
Han gör två mål i natt. Minst.
(Fuck, jag borde ha tagit med mig en keps att slänga in om det blir ett tredje…)
* * *
Bjurre har sett otaliga morgonvärvmningar genom åren, men nu börjar även jag komma upp i några stycken. Åtminstone så många att jag vant mig vid rutinerna.
En av dem, som jag av någon anledning ofta lägger märker till och förundras över, är den här:
När det ska tränas powerplay ställer sig förstauppställningen på ena sidan rinken, femma nummer två på den andra. Samma sak för de som lirar boxplay.
Inget anmärkningsvärt så långt.
Men vissa spelare blir ju över – och var håller de till någonstans? Jo, de åker omkring för sig själva i mittzonen, helt oorganiserat och oinspirerat, och utstrålar ungefär samma bristande livsgnista som jag efter en Tampa-förlust.
* * *
Nicklas Bäckström beklagade sig över underhållningsvärdet i Red Wings-Capitals-matchen vi såg i Detroit.
0–0 efter två perioder, till slut 1–0-seger för Caps.
Men att få se Bäckis in action från Detroits mäktiga pressläktarbalkong – ”talgoxe-perspektivet” som Bjurre kallar det – var faktiskt riktigt trivsamt.
Den karln hittar passningsvägar som man egentligen inte ska kunna upptäcka på isnivå. Det går inte så snabbt på rören, men i tanken ligger han steget före motståndarna.
Ungefär som en vanlig scen ur mitt och Baloos roadtrip-äventyr, måste jag tyvärr erkänna. Det går inte nödvändigtvis så snabbt för korreveteranen, men i tanken ligger han sannerligen före rookien allt som oftast. Exempelvis när det kommer till att inte kliva på klubbloggor eller att hålla sig borta för Radko Gudas när han, med svarta ögon, är på väg mot sin plats i Philadelphias omklädningsrum…
* * *
Fast i ärlighetens namn:
Jag börjar lära mig nu.
När en förlustdeppig Sidney Crosby höll på att gå in i mig i Pittsburghs omklädningsrum tog jag ett demonstrativt jättekliv åt sidan – och hade under hela tiden dessutom oupphörlig koll på heltäckningsmattans stora klubblogga.
Jag klev INTE på den. Inte i närheten!
* * *
Äh, nu tror jag bestämt att det är matchdags.
Biffen Bloggen Baloo brukar i vanliga fall leverera dubbelt så långa och maffiga intron – men there’s only one Biffen Bloggen Baloo ju.
Alldeles oavsett:
Häng gärna med här under natten, för nu åker vi. LET’S GO BOLTS!