The Mowgli & Baloo Roadtrip 2018, del 23

Det onda blodet slutade koka under några år, konflikten svalnade och hatet klingade av.
Men bara tillfälligt, visade det sig.
I år har hockeyns eget Battle of Pennsylvania fått rena Koreahalvön-laddningen igen.
Både Pittsburgh Penguins och Philadelphia Flyers är ju, för första gången på ett tag, bra samtidigt och jagar i samma playoff-race – och mer krävs det ju inte för att all förbittring som pyr precis under ytan i verkliga rivaliteter ska leda till krigshandlingar igen.
Underbart, tycker vi som vill att känslorna ska svalla som Mexikanska golfen under kategori 5-orkaner när det är hockey.
Nu, på matiné-tid söndagen innan påsk, går de upp i ringen för säsongens sista grundserie-clash och risken är att U2:s ”Sunday Bloody Sunday” får en helt ny innerbörd.
Känsliga personer varnas, som de sa på tv förr.
• • •
Jaha, vad tyckte ni om Ondskans gästspel som huvudbloggare i The Rock igår kväll?
Jag tyckte det blev lysande, jag.
Han har DET, den försynte lille krabaten.
Örbys egen Larry Brooks svettades dock duktigt under själva live-bloggandet och det gladde mig inte så lite att i bilen hem genom Soprano-land höra honom uttrycka förnyad respekt för vad pappa Baloo gör om kvällarna.
– Det är ju otroligt stressigt och pressande att hinna med, flämtade han.
Tell me about it, rookie…
• • •
Så här med facit i hand, när vi vet att det mest blev bla-ha bla-ha av det tänkta toppmötet i The Rock, kan man ju tycka att vi borde stannat i Pittsburgh och sett dagens matiné live – särskilt som Ekan inte hann se mer av Steel City än den beramade backen mellan Marriott-hotellet och PPG:s pressentré.
Men korresoffan lockade för mycket och nu sitter vi här och myser som Albert & Herbert i väntan på tv-showen från grannstaten.
• • •
Det var en sann klassiker han beskrev från Hymans presskonferens igår, Mowgli – och dessvärre helt sann.
Jag sa myndigt åt min unge vän att ”nu får du vara tyst” – och råkade ögonblicket senare själv dundra igång Van Morrisons ”Bright Side of The Road” (inte precis en ”klämkäck plojmelodi”, som han kallade den, men ändå) och kastade mig med kinderna blossande av rodnad över laptoppen för att få tyst på den folkilskne gamle irländaren.
Nästan värre än att trampa på klubbmärken, det.
• • •
Att Panthers hakar på är bra för underhållningsvärdet sista två veckorna, men efter att ha sett kvicka, explosiva, sprudlande Devils slå Penguins och Lightning inom loppet av ett dygn kan jag inte tänka mig annat än att de tar den där sista slutspelsplatsen.
• • 
Däremot överdrev Ekan rätt så monumentale när när han skildrade mig som något slags road rage-monster.
Bakom ratten är jag lugn som en Matt Murray under stenhård Game 7-press.
Fast det är klart, när vi råkade köra fel på väg hem från Newark igår och hamnade mitt ute i träsken där Tony Soprano var på väg att avrätta Christopher när han – Christopher – trodde att bossen vänstrat med Adriana kanske jag avlossade en och annan dundrande svordomsramsa, men vadå…man vill ju hem såna gånger.
• • •
I väst är det just nu Blues som imponerar mest. Det hade ingen, eller få, kunnat ana för några veckor sedan, då såg de ut som Dallas gör nu, men goddamned som de maler ner sina motståndare.
Det ser dock ut att kunna bli ett sjujävla rally runt strecken där ute. Vad har vi…fyra lag – Anaheim, Colorado, St Louis och LA – inom ett spann av en poäng, och så Minnesota två poäng ovanför dem.
Kul ändå.

Det är alldeles för avgjort i öst.
• • •
E-godiset som Ekeliw väckte somligas nyfikenhet med igår är alltså ett slags mjuka, röd-gula ringar med extremt artificiell smak av persika.
Det var min fotografkompis Höken som introducerade dem under en jobbresa i Kansas 2005 och sedan dess har de bara varit The Candy of The American Road.
Det hade jag egentligen aldrig tänkt avslöja, men tar man Ekan i båten (…) får man ro sina hemligheter i land.
• • •
Flyers-fansen är ändå för obetalbara.
Deras lag gör sin bästa på säsong på flera år, de får njuta av två av ligans absolut bästa kedjor, de har backar som Ghost och Provorov.
Ändå förefaller de konstant ursinniga och djupt missnöjda och skäller som vore det Sabres de höll på.
Det går inte riktigt att förstå, men det ska liksom bara vara så när det handlar om Philly
Jag kan dock berätta en sak för er, pojkar och flickor:
Broad Street Bullies går till playoff och de kommer vara ett hot mot precis alla när de väl är där.
• • •
Jag var lite rädd att Ekeliw skulle bli lite ledsen när vi klev in i bortarummet i går och han fick se hur muttrande buttra till och med så vanligtvis muntra karaktärer som Vigge och Strålle är efter förluster.
Men inte alls.
– Bra. Man ska inte vara glad när man torskar, slog han fast på vägen ut till parkeringen.
• • •
Att Pens kommer vara ett hot mot varje playoff-motståndare behöver inte ens påpekas.
Vi vet ju.
Om de verkligen vill, om de anstränger sig och fokuserar, kan de spela hela matcher som de spelade första tio minuterna mot Devils i fredag.
Då går ingen – inte gud, inte djävulen, inte Flyers – säker.
Vi får se om de tänker göra så idag.
Det förefaller inte omöjligt.
• • •
Vän av ordning skulle kunna invända att det här inte längre är en roadtrip, eftersom vi nu landat i Baloos digs på Manhattan.
Men där tar vän av ordning fel.
Vi gick redan under tidiga förmiddagen idag upp och körde Chevan till Hertz på 48:e gatan.
Kort etapp kanske – men etapp likaväl.
Sedan gick vi till matbutiken Gristedes och storhandlade och nu sitter vi här i korresoffan med rena rama hotellfrukosten framdukad och ska avnjuta ännu en rond i The Battle of Pennsylvania.
Vad kul det ska bli.
May the bad blood boil!