The Mowgli & Baloo Roadtrip 2018, del 31

Man glömmer så lätt i tider som de vi befinner oss i just nu, när NHL:s contenders mobiliserar för krig.
Men det handlar egentligen inte om det.

Det här – hockey, NHL, game nights i the woooorld’s most famous arena – handlar inte om tabellplaceringar, slutspelschanser, strategier, stats, hårda skott, spektakulära räddningar, brutala tacklingar eller possession-siffror-
Nej.

Det handlar om det som lyser i ögonen på 19-årige Lias Andersson när han gör sig redo för sin allra första match i världens bästa liga.
Brusande eufori.
Bubblande förväntan.
Nervositet, anspänning, salighet och hopp.
En dröm som pulserat i hans unga hjärta sedan han var en liten knatte hemma i pojkrummet i Göteborg kommer äntligen att förverkligas och han kan – man ser det tydligt – inte riktigt greppa att det är verkligt.
– Det finns ingen som spelar hockey som inte vill vara med om det här. Jag har velat spela i NHL så länge jag kan minnas, säger han när den engelskspråkiga högen av reportrar runt hans plats i omklädningsrummet efter morning skate slutligen skingrats.
– Det känns verkligen helt fantastiskt nu.
As well it should.
Sin första NHL-match är man bara med om en gång – och den kommer leva i minnet för evigt.
Ja, varje gång en rookie debuterar på den största av hockeyns scener är den emotionella sprängkraften densamma – och det sker ju nästan i varje omgång.
Men det blir aldrig, aldrig gammalt.
För igen:

Det är vad alltihop går ut på,
Drömmar som slår in och unga män som når dit de strävat hela livet.
• • •
Nu går det förstås att tycka att vi tänjer Roadtrip-begreppet lite väl långt.
Vi är ju stationära i New York City sedan i lördags kväll.
Men jag insisterar.
Min unge travel companion går fortfarande vid min sida och vi reste trots allt från östra till västra Manhattan i morse – med buss längs 34:e gatan.
Sålunda:
The roadtrip goes on.
• • •
Lias – som går in som center mellan Jimmy Vesey och Ryan Spooner – tror dock inte att han får svårt att somna under sin pre-game nap under eftermiddagen.
– Nej, ler han, det ska nog gå bra. Jag får se till att slå av mobilen bara. Det har pinglat rätt frekvent i den nu under morgonen.
Det kan man tänka sig, ja.
• • •
Jag har snusat varje dag sedan jag var femton – alltså i 35 långa år.
Följaktligen borde det inte vara möjligt att påverka mig nämnvärt med något snus i världen.
Men det lyckas Bäckis med i alla fall.
– Testa det här, säger han och håller fram en vit dosa portionssnus efter dagens morgonvärmning.
– Ta två påsar.
Okej, säger jag med en axelryckning och trycker upp elixiret under läppen.
Fem minuter senare susar det i kåpan som efter tre dry martini på Smith & Wollensky och hjärtat bankar likt bastrummen in Lipps Inc:s gamla ”Funky Town”.
Det visar sig att jag fått i mig tjeckiskt snus som heter Oden och genom lagkamraterna Jakub Vrana, Jakub Jerabek och Michal Kempny blivit Bäckis nya favorit.
– Man får en riktig kick. Här, du kan ta hela dosan, jag har fler, säger han.
Nej tack.
No more Oden.
Jag vill inte göra en Tony Soprano och däcka mitt under pågående liveblogg…
• • •
Idag tog Mojo Johansson slutligen till orda om Brad Marchand – och han talar the truth.
Så här svarar han på The Athletics fråga om vad han anser om armbågen Boston-stjärnan använde för att ge honom karriärens hittills mest förödande hjärnskakning.
– Det var bara korkat. Det fanns ingen poäng med det han gjorde. Jag tycker det är ledsamt att det fortfarande finns spelare där ute som försöker skada andra. Vi får hoppas att det inte behöver sluta med att någon får sin karriär avslutad innan det är nog. Det är inte därför vi spelar. Om jag tycker fem matchers avstängning var tillräckligt? Nej, inte med tanke på att det var nionde gången han stängs av eller får böter för något liknande. Som sagt, jag hoppas att han inte avslutar någons karriär innan man säger ifrån på riktigt.
Amen, Mojo, amen!
• • •
Sent igår kväll gjorde Swedish House Mafia comeback i Miami.
Så det är lite förvånande att se DJ Zbad i Rangers omklädningsrum idag.
Jag var säker på att han skulle kasta sig på första bästa plan till södra Florida och joina Ultra-festen.
– Ja, flinar den nye skyttekungen, om det funnits tid så…
Centern från Stockholm känner inte Axwell, Steve Angello och Sebastian Ingrosso personligen, men nästan.
– Jag känner människor som känner dem. Men jag vet inte om det är så mycket att komma med. Det är som att få en andraassist ungefär, säger han.
Hi hi.
• • •
Nu har det varit tätt på given med hockey kväll efter kväll efter kväll – och dåligt med sömn.
Så jag känner mig lite som en småbarnsföräldrar just nu.
Med Ondskan och Arvika-Anton på besök skulle man måhända kunna säga att jag ÄR det också, men nu ska vi inte vara dumma.
Efter tre månader på rull över kontinenten flyger Arvika-Anton för övrigt hem till Sverige ikväll igen, vemodigt nog.
Det hindrar honom inte från att dundra in till Garden och gå på morgonvärmning med Lias och Bäckis & co.
Mannens hockeyintresse får mitt att lika en likgiltig afterthought.
• • •
Burra snusar tjeckiskt han med, visar det sig.
Fast för bara något år sedan hade han inga såna laster alls.
– Nej, det är han där som dragit ner mig i det här träsket, säger han och nickar mot Bäckis.
Bra ändå.
Riktiga män snusar ju.
• • •
Javesst, Leksand forever!
• • •
De lyckades stava namnet rätt i både Detroit och Pittsburgh och Newark, men i ”världens huvudstad” spricker Ondskans svit.
Här får han heta så här.

Jonathon Ekilew…det är ju hysteriskt kul.
Fast jag, som varit inventarie här i tretton år och ändå får fel namn på schemat, ska inte säga nåt.
Som Jonathon himself kontrar:
– Det ska bli en ära att få träffa denne Per Burman…
• • •
Det gick undan från beskedet om uppflyttning igår kväll till match idag.
Men faktiskt – Lias familj, med NHL-meriterade pappa Niklas i spetsen, har hunnit till New York och kommer följa hans NHL-debut på plats under Gardens välvda cirkustak.
– Jag är väldigt glad över att de är här och att jag får dela upplevelsen med dem, säger han
Där har vi det igen, det där som VERKLIGEN betyder något. Hur det känns i hjärtat på kids som står vid målet det strävat mot sedan knatteåldern och offrat allt de har av kraft och svett och smärttållighet och spirit för att nå hit – och hur det förändrar världen för hela familjer.
• • •
Vi har ju inte kunnat undgå att notera att våra vänner från Vegas, Marklund & Savonen – också kända som Lili & Susie – i Norrans hockeyblogg intagit en central roll under det pågående SM-slutspelet där hemma.
Partiska och enögda, påstås det.
Nääää….inte Lili & Susie!
Bit dom i halsen och ruska, pojkar!
• • •
I informationsbladen Rangers PR-avdelning delat ut under dagen står det att Lias är född i – Smogen.
• • •
När vi står inne hos Caps efter morgonvärmningen kastar Brooks Orpik plötsligt en bit hopknölad tejp på Jonathon Ekilew.
Då blir Örby-Tarzan för en gångs skull mycket upprörd.
– Vad fan, fräser han, nu går jag fram och säger att vi måste ”take it outside”.
Bäckis hindrar honom.
– Gör inte det, Orpik är inte att leka med…
En omtumlande förmiddagsscen!
• • •
Fatta – det här är alltså Rangers näst sista hemmamatch för säsongen. Kvar efter den är endast en holmgång mot Tampa på fredag (jo, gissa vem som sett till att han åker hem först på lördag…)
Därför bestämmer jag mig för att gå all in idag, stannar på Garden efter morgonvärmningen och sitter och knattrar i pressrummet hela dagen – tills matchen börjar.
Så jag gör jag vanligen bara under playoff, men nu blir det ju inget sånt i New York och lite av den här kittlande heldagsfeelingen vill jag ändå ha mig till livs.
• • •
Burra har ingen jättekoll på Lias, men vet såklart vem det är och ser fram emot att möta honom ikväll.
– Ja, säger han på den sedvanliga Kvinnaböske-skånskan, vi får se om jag kan säga nåt roligt och hälsa honom välkommen med en liten slash i knävecket, he he.
Lycka till med det.

Det rinner hett blod i Anderssons ådror!
• • • 
Jag träffade aldrig Jerry Williams – har bara andraassist där; känner människor som kände honom… – men ber härmed att få tacka för allt.
Han var en tvättäkta rockhjälte och den mest älskvärda av alla folkhemsälsklingar.
• • •
Dagens bild

Ondskan och Ovie.
Jag tycker den är lite…poetisk.
• • •
Det är inte helt sant att jag stannar på Garden HELA dagen.
Jag tar med Ekan på klassisk Garden-lunch på Nick & Steff’s vägg i vägg med media-entrén och äter, som alltid, deras suveräna lobster club.

Sedan går jag till mina vänner kubanerna på Penn Station och får dojorna putsade.
Är det Lias Andersson NHL-debut så är det.
• • •
Nu gissar jag att sms:en går varma mellan Kronwall, Bengan Hörnqvist, Landeskog, Zibanejad, Alex Wennberg, Pontus Åberg, Yayo Josefson, Kryckan och Marcus Sörensen.
Den som tror att gamla djurgårdare är mindre engagerade i sitt lag än gamla leksingar, modoiter, frölundaiter, färjestadare och brynäsare är i sitt tar gruvligen fel.
• • •
Det låter lite bulgariskt, Jonathon Ekilew, gör det inte?
Och varför inte – Bulgarien är ju hett här nu.
Alexander Georgiev – född i just Bulgarien – står ikväll också.
Henke?
Nä, Rangers har inte ”stängt ner” honom.
Han var med på skejten i morse och ska enligt Badtofflan spela i Washington på onsdag.
• • •
Som John J påpekade igår:
Lias är inte ende svenske kanontalangen som debuterar i National Hockey League ikväll.
Victor Ejdsell gör sin första match för Chicago Blackhawks också – och startar som förstecenter mellan Patrick Kane och Brandon Saad.
Snacka om overklig känsla…
• • •
Tyvärr är Djoosen just nu petad och får bagskejta på egen hand efter Caps värmning, men det hindrar inte att hans pappa – moringen Pär – samtidigt kommer på tal i omklädningsrummet.
Han var, visar det sig, en av Bäckis idoler i Gavlerinken back in the day.
– Ja, Brynäs hade ju femman med honom, Per Löfström, Janne Larsson, Ove Molin och Tom Bissett. Dem kunde jag aldrig släppa med blicken. De var otroliga, säger Valbo-legendaren.
Själv minns jag mest att Djoos den äldre hade ett rungande munläder och ständigt gafflade med mina idoler Thomas Forslund och Niklas Eriksson.
– Well, ler Bäckis, det har då inte gått i arv. Christian säger verkligen inte särskilt mycket.
Världen drar en lättnadens suck…
• • •
Nu är det två timmar till första nedsläpp och jag har redan kläckt ur mig tio tusen jävla tecken.
Så nu får jag ta och gå och dricka lite kaffe och kackla med valparna en halvtimme.
Annars blir det här så långt att inte en jävel orkar läsa.
Alltså:
Paus.
• • •
Nu är jag tillbaka och kommer på att jag tänkte på Johnny Cash när jag såg Cody McLeod i Rangers omklädningskabyss i förmiddags.
The Man In Black-versionen av ”Sixteen Tons” har ju följt mig och Ekan sedan vi kom till Detroit för en vecka sedan – vi har pluggat den oavbrutet, i bilar och på hotellrum och hemma i Midtown-holken – och i den finns ett par textrader som passar in på McLeods uppsyn.

If you see me comin’, better step aside
A lotta men didn’t, a lotta men died
One fist of iron, the other of steel
If the right one don’t a-get you, then the left one will

Så nu får Rangers-fansen vara hur upprörda de vill över att han ingår i laguppställningen.
McLeod är min idol.
• • •
Något säger mig att Panthers hackar i galen stubbe ute i Brooklyn ikväll.
Islanders är ett lag av den typ de måste slå i det här läget – och det är just då de brukar sätta krokben för sig själva och bränna slutspelschanserna.
• • •
Om Christian Djoos farsa var Bäckis idol var Andre Burakovskys min.
Jag växte upp med Stor-Burra och hans radarpartner Heinz Ehlers – japp, i sin tur far åt Nikolai i Jets – som främsta underhållare i Leksands Isstadion.
De var showmän monumentale – både på och utanför isen.
– Jo, man har hört talas om det. Tyvärr hann jag aldrig se farsan spela med Heinz, det hade varit något, säger Lill-Burra.
Yup, det hade det.
• • •
Så ni inte tror jag bara hittar på.

• • •
Ytterligare några rader från ”Sixteen Tons” som passar in på hjälten McLeod

I was born one mornin’, it was drizzlin’ rain
Fightin’ and trouble are my middle name

Oh yeah.
• • •
Han dröjde sig kvar till tidiga kvällen.
Sedan packade Arvika-Anton mycket, mycket motvilligt ihop sina pinaler och började dra sig mot Penn Station för avresa mot JFK.
Tre månaders NHL-tripp är slutligen över.
Vi tar farväl av den älskvärde karaktären med denna mycket karaktäristiska bild, från the morning skate i the woooorld’s most famous arena.

• • •
”Jag såg faktiskt första matchen han nånsin spelade i NHL”.
Det är inte alls omöjligt att vi som är här ikväll – jag och Ondskan och 18 000 andra – får anledning att skryta om det när Lias Andersson i framtiden är den nye King if New York.
Nu är det dags.
En ny saga tar sin början…