And The Show Goes On

Time waits for no one, heter det i sången.
Inte NHL heller.

Det blir vi varse nu när vi just borstat dammet av kavajaxlarna efter den omtumlande upplösningen av första Stanley Cup-omgången – och bara ett dygn senare kastas rakt in i rond nummer två.
Personligen hade jag, trots min fäbless för gränslöst överflöd av hockey, gärna sett åtminstone ett dygns uppehåll. Kronologi, uppdelning och tydlig sortering är viktiga saker för en gammal skivsamlare…
Men the show must go on och vi får i alla fall vara glada över att de inte gör som i NBA, där andra omgången ibland startar fast den första fortfarande pågår – what the hell is the hurry, boys?
Och vi börjar, höll jag på att börja febra om, med två rungande detonationer direkt, men egentligen – what else?
Det hade börjat med rungande detonationer hur ligan än strukturerat spelschemat, för det ingår inget annat än Rumble In The Jungle-artade showdowns i denna sanslösa omgång.
Vi har två veckor av absoluta måste-matcher framför oss – inget annat.
Den allra första spelas mellan Washington Capitals och Pittsburgh Penguins i Capital One Arena i DC alldeles strax – och den andra mellan Vegas Golden Knights och San Jose Sharks i T-Mobile Arena på The World Famous Strip framåt småtimmarna.
Jag följer dem från ett hotellrum i Nashville-stadsdelen Vanderbilt och lovar bränna på som Boston Bruins förstakedja natten lång.
Hoppas ni är med och både tar emot och slår egna räkmackor – helst mitt på tejpen.
• • •
Det är under tågresor till Washington jag brukar kunna avlägga rapporter om kändisspaningar, men idag har jag faktiskt en från the friendly skies ovan West Virginia att berätta om också.
Vem är med på Delta-kärran från LaGuardia om inte – Steve Earle!
Mer Nashville blir det inte, även om Nashville alltid upplevt den samtida musikscenens ende riktige outlaw som lite för farlig och förhållit sig lite avvaktande – och jag har inte flugit med någon coolare sedan John Malkovich satt framför på vägen till LaGuardia från Montreal våren 2014, eller rentrav när både Stellan Skarsgård och Nicklas Bäckström klev på SAS-kärran från Newark till Stockholm en augustikväll för några år sedan.
För som om inte annat signaturen McNulty i spåret vet är ju Steve Earle inte bara en förträfflig, ruffig singer-songwriter med klassiker som ”Copperhead Road”, ”Guitar Town” och ”The Devil’s Right Hand” under bältet.
Han är ju Bubbles sponsor Walon i ”The Wire” också.
Zeb Machan-klass, ju.
• • •
Som någon – det var väl PlayoffWill – konstaterade i spåret igår är det nästan lite tjatigt med ännu en Caps-vs-Pens-serie.
Man kan inte låta bli att känna att…amen vad fan, kan det inte bli lite variation någon gång?
Men samtidigt:
Det är ju en evergreen, en klassiker, en never-ending fabel som när den väl börjar rulla igen griper tag som inget annat.
Den har har ju så många schatteringar, så många underliggande storylines, så mycket historia och laddning.
Kan det här, undrar vi så här strax innan de släpper pucken i Betongbunkern, vara året när Bäckis och hans vapenbröder bryter förbannelsen och slutligen lyckas klubba ner pingvinerna?
Well, ni såg kanske vad jag tror i tipset som publicerades i inlägget tidigare: De gav bra signaler under andra delen av Columbus-serien och har chansen, men på sikt kommer mästarna åter visa sig vara så där briljanta på att vinna playoff-matcher.
Ikväll, i första kapitlet i denna senaste sequel, skulle det dock inte förvåna om hemmalaget biter den gamla rivalen i halsen och ruskar tills han förblöder.
• • •
Men lika upplyftande det var att se att Steve Earles vagga in i mittgången på den lilla Delta-kärran, lika nedslående var det att ögonblicket senare konstatera att jaha, på raden framför mig sätter sig nu ett ungt par med en bebis.
Givetvis gallskrek denna bebis hela vägen ner till BNA – i två timmar.
Karma för att jag klagade på att ungarna lekte i korridoren utanför lägenheten igår, antar jag.
En skrikande bebis måste man ju bara ta. Det går inte att göra nånting, inte klaga, inte ge föräldrarna menande blickar, ingenting. Det är ju en bebis och bebisar skriker och ingen rår för det.
Mer än Gud då.
Fan för honom…
• • •
Det här kanske ni redan kändes till, men för mig kommer det som en total, och underbart mindblowing, nyhet när min kompis Micke i Hammarby Sjöstad berättar att han och alla andra djurgårdare back in the day kallade San Jose-forwarden Marcus Sörensen för – Sören på Rören!
Sören på Rören!
Det är ju bästa smeknamnet genom alla tider och adopteras härmed med öppen famn av bloggen.
Som det sett ut hittills lär jag få använda det rätt så frekvent också.
Trots att han spelar i fjärdekedjan – med The Melkman; ett lysande smeknamn det också – och i huvudsak är tilldelad defensiva arbetsuppgifter gjorde Sören på Rören de facto mål tre matcher i rad under Anaheim-sweepen.
Fortsätter det likadant i T-dojan ikväll får vi nog ta och se till att han blir föremål för lite mer uppmärksamhet än tidigare.
• • •
Till slut lyckades NHL krama ur sig en starttid för draftlotteriet i Toronto på lördag och man, gossarna i ledningen vet hur man krånglar till saker och ting.
De kommer alltså dela upp evenemanget och sänder inledande delen i första pausen i andra matchen mellan Knights och Sharks – och de avslutande, med de tre topp-picksen, i andra pausen.
Klockan kommer alltså vara bortåt 04.00 söndag morgon när vi får veta i vilken klubb Rasmus Dahlin ska bli NHL-stjärna.
Jisses.
Det är ett lotteri.
Get it over with, gubbstruttar.
• • •
Fatta ändå hur det ska pumpa och bubbla och och sjuda av revanschlystnad i Capitals-pojkarna.
Det gick åt helvete mot Pittsburgh 2009, det gick åt helvete 2016 och det gick åt helvete 2017 – och för att förhindra att det går åt helvete även 2018 gissar jag att de är beredda att offra fotleder, testiklar, revben och hela överkäkens tandrad.
Förmodligen kommer det synas redan ikväll.
• • •
Mm, det är torsdagkväll i Nashville. Så visst. Det drar i den sociala nerven. Honky tonk-barerna ropar på mig, frestar med idéer om att jag borde sätta mig i trädgården på Martin’s BBQ och smälla i mig en tallrik juicy ribs och sen gå till Robert’s Western World och hinka några pilsner medan ett ruffigt litet band drar George Jones-covers.
Men nej!
Jag åker direkt från flygplatsen till hotellet och sätter mig direkt och börjar knattra på det här introt och nu ska jag se matcher på en förtjusande jättefläskig storbild-TV och så är det med det.
Ni får dock lova att inget berätta för vännerna Burnside och LeBrun.
Om de visste att jag är i stan redan ikväll, men stannar inne på hotellet…de skulle aldrig sluta håna mig!
• • •
Det har alltså gått en och en halv vecka sedan Golden Knights fullbordade sin sweep mot Kings och man kunde ju tro att hockeyn på den tiden skulle hinna förlora litet av sitt momentum i öknen och riddarfebern liksom avta.
Men glöm det .
Stämningen där ute har bara fortsatt byggas upp och byggas upp och på träningen igår var det inte bara, som vanligt, fullsatt i den flashiga träningshallen i Summerlin.
En DJ spelade musik, cheerleaders eldade på, tusentals fans skanderade ramsor och allmänt förmiddagsparty utbröt i kvarteren runtomkring.
När spelstadens nya super heroes nu, äntligen, går ut i strid igen kommer tio dygns uppdämd extras bara explodera på Strippen.

Det blir nåt, det.
• • •
Well, Suomalinen, det hör till att inte sova mer än några timmar per natt så länge Stanley Cup pågår.
Men vi ska inte överdriva mina uppoffringar; delar av det där tipset och den där krönikan hade jag ju gott om tid på mig att förbereda.
Att jag sedan inte utnyttjade den tiden, utan på klassiskt journalistvis väntade till sista stund, är en annan sak…
• • •
Ingen Hagge, ingen Malkin.
Caps har verkligen chansen att ta kommandot direkt här – och sådana chanser får inte förspillas.
• • •
John J, de har skickat Doc raka vägen från Boston till Washington, men snälla – stanna med oss ikväll.
Du kan väl bara bortse från den gamle gubbtjyven…
• • •
Inte för att jag jag hunnit vara ute ens en sekund ännu, men det känns ändå tydligt:
Det är för lite smålänningar i Nashville just nu.
The CEO of Everything, åk till Rydaholm och hämta farsan och farbror och kom hit!
• • •
Shit, jag höll på glömma att jag befinner mig i en annan tidszon och att slaget i Betongbunkern börjar redan 18.00, lokal tid.
Det är typ nu det, så det här aktstycke måste publiceras pronto.
Så, pojkar och flickor, ladies and gentlemen:
Välkommen till andra omgången i Stanley Cup-slutspelet 2018.
Den kan mycket bli hela vårens största höjdpunkt, så ta ett djupt andetag.
Here we go.