Den eviga kärleken

Nu rör de sig mot hockeyladorna igen, horderna av åskådare. Fansen. De lojala och trogna.
Snart sitter de i Nationwide Arena i Columbus, i Excel Energy Center i St. Paul och i Staples Center i Los Angeles och är fullständigt absorberade av nuet. För några timmar finns inget annat än det som händer i den istäckta manege de samlats kring. Världen utanför är blockerad och tillfälligt glömd, ett ögonblick fruset i tiden så länge gladiatorspelen de kommit för pågår.
Många av dem har varit med i decennier och just genomgått samma rutiner som alltid; tagit en öl i stambaren och hälsat på fellow supportrar som också är där inför varje match, gått en bekant väg till entrén, köpt en korv hos favoritförsäljaren i hallen och satt sig tillrätta på sin gamla stol.
Men andra gör sin debut just ikväll. Knattar, små tjejer och killar, har tagits med av sina föräldrar för the baptism och får för allra första gången uppleva hur det är att bli förhäxad av hur det ser ut och låter och luktar och känns i en fullsatt jättearena där en stor duell avgörs; av strålkastarnas gnistrande högtidssken, av energin och nervositeten och blinkade reklamskyltar och jumbotroner, av dånande musik och upphetsade speakers, brakande tacklingar och stjärnor som flyger över isen, av vuxna som skriker och jublar och sjunger och verkar alldeles hypnotiserade, av den elektriska stämningen och den abstrakta men berusande känslan att här, just här, händer det något stort ikväll.
På samma, eller åtminstone liknande sätt, fungerar det överallt, på alla arenor och stadion i världen där det utövas populär lagsport.
I Liverpool och Green Bay och Leksand och Milano och Bronx och Barcelona och Edmonton och Glasgow och Rio och Kansas City och Ö-vik och Buenos Aires och Karachi och Solna och Dortmund och Kingston och Växjö och Nairobi och Ottawa och Ljusdal.
Så knyts generationer ihop, så säkras kärlek till sporten, klubben och den lokala gemenskapen ända in i evigheten – och inget är vackrare.
De som är där ute i ikväll, i de knökfulla arenorna där det nu åter blåses till Stanley Cup-strid, har chansen, eller risken, att få uppleva allt från beckmörk förtvivlan till extatisk lycka – och allt däremellan.
I Nationwide kan de få se Blue Jackets skaffa sig ointagligt 3-0-övertag mot Washington, i Minnesota ber de böner om att Wild ska utjämna mot Jets och i downtown LA fasar de över att de kan få se sina kungar bli svepta av de nya riddarna från öknen.
De nya besökarna, de som avlägger jungfrubesöket, kommer aldrig glömma just den här kvällen – oavsett vad som händer.
Men det finns möjlighet det blir oförglömlig även för the old faithfuls som tror att de sett och hört och känt allt men egentligen inte alls har det.
Låt oss hoppas.
För den eviga kärlekens skull.
• • •
Ah, korresoffan – we meet again.
Efter två hektiska dygn ute i spenaten sitter jag ännu en gång nerknölad i möbeln som lätt hade vunnit Hart Trophy – och Selke, Lady Byng , Masterton, Mark Messiers Leadership Award och Jack Adams med – om möbler förärats sådana priser.
Känns finemang.
Ja, den verkliga nerven och feelingen och yran finns out there, men man får bättre översikt och koll, och slipper jäkt och stress, på det här viset.
Man ska ha både det ena och det andra, som osthandlarn sa (varför han nu skulle sagt det; det var bara nåt jag skrev helt spontant…).
Några dagar on the road, några dagar i korresoffan, några dagar on the road och så vidare.

Då blir Biffen glad och god.
• • •
Vi har sorg i New York idag.
För aldrig mer kommer vi få höra ett av stans mest klassiska announcements:

– Ladies and gentlemen, we ask that you please rise and remove your hats for the National Anthem. Here to sing ”The Star-Spangled Banner”, the one and only, John Amirante!
Han gick ur tiden i morse, tyvärr.
Det berör mig mer än man kan tycka att det borde, bortsett från att vi nickade vänligt åt varann i matkön i pressloungen några gånger kände jag honom inte alls, men han har ju varit en av de främsta institutionerna sedan jag kom hit för tretton år sedan.
Hur ska det nu gå?
Den goda gamle mannen, som blev 83 år gammal, sjöng nationalsången vid tusentals tillfällen i olika sammanhang, men sa alltid att framförandet på Garden inför Game 7 i Stanley Cup-finalen 1994, när han inte hörde ett ord av vad han sjöng, slog alla andra med a country mile.
Kolla här, ”Star-Spangled Banner” kommer under andra halvan av klippet. Det var onekligen lite liv på sjunde avenyn den sommarkvällen…

• • •
Ja, ni Washington Capitals.
Det är do or die ikväll – redan. Allt eller inget. Den bästa, mest ursinniga och uppoffrande urladdningen på hela säsongen – eller så är det bara att åka hem och packa väskan för sommarlovet.
För 0-3-underläge hämtar Caps, av alla, inte upp mer än vad Tjeckoslovakien – som inte finns längre – vinner Fotbolls-VM i sommar.
Men har dom det i sig? Har dom kriget i blodet? Har dom dedikationen och passionen och viljan att offra vitala kroppsorgan för seger?
Tillåt mig tvivla.
Kanonerna kommer dåna för Tårtan Tortorellas obönhörliga lagmaskin ikväll igen – och Jackets närma sig första vunna slutspelsserien i historien.
• • •
Ikväll är det rent och snyggt och städat i holken i östra Midtown, faktiskt.
Det här kanske man inte ska berätta för stränga svenskar som ser med djupt rotad skepsis på den sortens tjänster, men man kan beställa städning här i huset och det gjorde jag under trippen till Philly och Newark, så nu glänser vardagsrummet.
Men jag lovar eder:
Efter bara ett Stanley Cup-pass som det ikväll kommer det se lika jävligt ut som vanligt igen, det bara blir så.
• • •
Wild studsade tillbaka med mer schwung än jag hade trott i Game 3.

Det var rentav, som Bacon Brodin sa på telefon efteråt, ett litet statement.
Därför trodde jag tills alldeles nyss att de skulle ha en bra chans att kvittera serien mot Jets ikväll, men nu vetifan.
Under dagen kom ju beskedet att även Zach Parise, utomordentligt pigg senast, är skadad och utan både honom och Ryan Suter låter en andra raka seger mot Jets som en tall order.
Dessutom:
Nu har Winnipeg-kidsen erfarenhet också av Stanley Cup på bortaplan och kommer vara mer beredda på hur det känns att kliva ut i stormen i X:et.
Så:
Jag tycker det lutar åt bortaseger
• • •
Fast Vanessa, väskan från senaste trippen står fortfarande ouppackad i hallen!
Sorry, det är omöjligt att lära gamla biffar att sitta och jag har inget av det där nu-bara-gör-vi-det i mig, inte när det gäller tråkiga saker.
I så fall hade jag bantat, slutat snusa och inte hällt i mig så mycket bourbon och dry martini de sensate 30 åren…
• • •
Vad gäller de gyllene riddarna gör vi väl som vanligt:
Vi tror inte att de klarar det.
De kan ju bara inte svepa old mighty Kings. Kan. Inte.
Och just därför kanske de kan det, men jag har svårt att släppa bilden av La La Land-kungarna som kackerlackor som inte går att bli av med och ikväll kommer de rimligen sälja sig så dyrt att ingen i världen har råd att ta bort dem.
Dock:
Coach John Stevens har börjat muttra och klaga och använda uttryck som ”bullshit” och har synpunkter på domarna och det talar verkligen emot Los Angeles.
Ni har hört mig säga det förr och får höra det igen nu:
Lag med coacher och spelare som börjar fokusera på annat än att vinna sina matcher är fucked.
Rökta.
Doomed.
Det torde såna som Stevens veta, men likafullt.
Illa…
• • •
Ännu en coach har visats dörren och får lämna in nycklarna till träningshallen.
Gulutzan i Calgary.
Helt riktigt.
Flames har ett alldeles för bra lag för säsonger så kackiga som den i år.
Och Badtofflan börjar få många jobb att välja bland…
• • •
Apple vet hur man kramar deg av trogna kunder. Det fick jag ännu en gång bekräftat när jag idag hastade tillbaka till deras omhuldade butik på Grand Central Station för att skaffa en uppsjö sladdar och adaptrar som passar till den här nya Macbooken – framförallt för ethernet-kabel; om jag haft den adaptern i The Rockhhh igår hade det inte blivit några problem.
Svin.
Men inget ont som inte har något gott med sig, som de säger: Jag hann med en lunch på Oyster Bar, en av Manhattans mest civiliserade institutioner.
Ni har insett att ostron är guds främsta gåva till mänskligheten, va – jämte pucken, elgitarren och bbq-såser i Texas?
• • •
Oops, nu kom första Awards-nomineringarna, helt plötsligt.
Pekka Rinne, Connor Hellebuyck och Andrei Vasilevsky.
Jaha, jag trodde Vasy schabblade bort sina chanser under sista månaden, men there you go.
Skyll dock inte på mig om du har invändningar. Just Vezina röstar inte vi i PHWA om. Det är 31 general managers som bestämmer där.
• • •
Här ljuder sällan några lovsånger om the dark side of Brad Marchand, men situationen med Johnsson igår…ramlar han inte in i svensken där?
Jag tycker det ser så ut jag, men med tanke på vem vi talar om är jag absolut öppen för andra tolkningar.
• • •
Gudas har varit en monumental non-factor i The Battle of Pennsylvania, men nu ser det ut som att han kanske ändå gjort ett avgörande avtryck i serien.
Han lyckades knocka Sean Couturier på träning idag, och förstecentern lämnade isen svårt haltande.
Morsning korsning.
• • •
Då sätter vi oss tillrätta – vi här i bloggen och människorna i hallarna i Columbus, St Paul och Los Angeles.
För att ha något att komma med, och slippa stressa ut något så snabbt som möjligt, väntar jag med nästa inlägg tills de spelat första perioden också i 20.00-matchen i Minnesota, okej?
Men i spåret, där hoppas jag tjurrusningen börjar – nu!