Den sista föreställningen i Vancouver

En berömd metropol på Kanadas västkust, som alltid insvept i filmiskt regn, drar efter andan, sväljer hårt och har näsduken tillhands i fickan.
För ikväll tar en omsusad epok slut här borta.
Daniel och Henrik Sedin spelar en sista match i Rogers Arena – mot Arizona Coyoytes.
Sedan tar de farväl av arenan som varit deras hem i arton långa år – och av fansen som i praktiken varit en förlängning av familjen lika länge.
Exakt hur stort det är i Vancouver, hur enormt mycket den här vackra staden älskar sina tvillingar och hur vådligt den rister i vemod nu när de lägger av, går nästan inte att förklara men tro mig:
Precis alla man träffar, överallt, febrar om kvällens fajt, så meningslös den i rent sportslig mening är
Gubben på sätet intill på planet från Minneapolis igår kväll började spontant drar Sedin-minnen nånstans ovanför Manitobas oändliga, snötäckta slätter, passkontrollanten på YVR började hojta åt kollegorna om att han hade en hockeyskribent som flugit in för avskedsföreställningen framför sig, taxichauffören in till stan höll på att köra av vägen när jag berättade att jag är svensk och känner bröderna, en hotellreceptionist ville göra high-five och en reparatör på Apple som hjälpte mig idag – eller snarare inte hjälpte mig, i alla fall inte på något annat sätt än att skilja mig och mina pengar åt… – berättade upphetsat att hon och hennes kompisar kommit över biljetter.
– Det är nästan omöjligt, för alla vill gå men min kompis har kontakter i Canucks så det ordnade sig, jublade hon istället för att skaka igång min döda laptop.
Med andra ord:
Detta är den största happening Vancouver upplevt sedan Game 7 i Stanley Cup-finalen 2011 – eller rent av olympiaden året innan.
Bloggen är på plats och rapporterar natten lång.
Det känns som ett stort privilegium.
Jag missade Kents sista spelning i Stockholm förra året och jag missade Suddens tröjhissningsceremoni i Toronto.
Men jag är med på The Last Waltz med Daniel och Henrik.
Underbart.
• • •
Det finns två saker som absolut inte får hända när man är ute på uppdrag i främmande land.
Men får inte tappa passet (som Ekeliw skulle sagt…) och datorn får inte gå sönder.
Jag har inte tappat passet – ännu – men tror ni inte på fan:
Igår kväll, just som jag anlänt, råkade jag spilla aldrig så lite vatten på tangentbordet och pang – sedan var den lika död som Rangers powerplay i januari.
Förhoppningarna om att den skulle ha ”torkat” när jag vaknade i morse visade sig snabbt vara fåfänga, så det var bara att storma iväg till närmaste Apple Store.
Där kom de fram till att den gamle trotjänaren nog går gå att rädda men att det tar tre dygn och yeah, inte riktigt vad en bloggare med ett av säsongens största arbetspass väntande fem timmar senare hade tänkt sig.
Så det var bara att hissa lädret och tjacka en ny.
Den sitter jag och hamrar på just nu och det är i och för sig rätt härligt med helt fräsch laptop, men fan – jag är ju inte gjord av pengar…

• • •
Man trodde ju kanske att bröderna skulle passa på att vara med på en sista morning skate hemma i Rogers Place timmarna innan sista showen men – nej.
Medan lagkamraterna är ute och svettas på isen (nåja…) sitter de i omklädningsrummet och softar.
– Ja, vi vill ju göra allt vi brukar göra en sista gång. Idag var det frivillig skate och sådana brukar vi alltid hoppa över, flinar Henke när han åndå kommer ut och pratar med influgna svenska murvlar.
Ja, he he, en sista skippad skate är också en skate!
• • •
Ni får dock ge mig – teknikidioten – lite cred för att jag klarat av att starta upp en laptop helt på egen hand.
Sånt jag gjorde jag förr aldrig utan Ekens benägna assistans, men han är ju inte här så det var bara att ta ett djupt andetag.
Gick bra.
Ett tag såg Disqus bra konstigt ut, men jag lyckades till slut få ordning även på ”ert” forum.
• • • 
Själva verkar bröderna inte riktigt ha greppat att de faktiskt spelar sin allra sista match ikväll.
–Lite börjar det kanske sjunka in nu när man är här på sista morgonskejten, säger Danne, men ändå inte. Det är nog först när man kommer in på isen efter andra pausen och vet att det är sista hemmaperioden i karriären som väntar, eller i bilen hem efteråt, men verkligen inser hur definitivt det här är.
• • •
Fint att vara tillbaka i Vancouver.

Det var ett tag sedan.
Såvitt jag inte glömmer nåt – ni vet bättre…– har jag faktiskt inte varit här sedan det där Game 7-dramat för sju år sedan.
Allt är sig likt, kan jag meddela.
Det regnar, pulsen i skyskrapedjungeln downtown är hög – och under de korta ögonblick de täta, grå molnen skingras är reaktionen fortfarande densamma:
– Just ja! De har ju berg i omgivningarna! Och satan vad vackert det är.
• • •
De identiska tvillingarna från Gullänget framstår inte riktigt som den typ av snubbar som börjar gråta hollywoodskt såna här gånger – de är, tror jag, alldeles för vanliga svenskar för det; blyga, anspråkslösa, med bägge fötterna på jorden.
Men var så säker:
Det kommer bli emotionellt i Rogers ikväll.
Monumentale.
– Jag tror jag får låta bli att titta på jumbotronen och läktarna. Det är nog bäst att bara stirra i isen, annars kan det bli för mycket, tror Henke.
Samma här.
Jag ska bara titta ner i tangentbordet…
• • •
Det är ändå anmärkningsvärt vilka stora matcher bloggen sett i den här hallen.
Först t Suddens konstiga hemmadebut i januari 2009, sedan OS-final 2010, därefter Stanley Cup, komplett med Game 7 och allt – och nu den här magnifika finalföreställningen.
Täta gamla Rogers är kort sagt de stora begivenheternas lada.
• • •
Alex Edler sitter efter morgonskejten med en matlåda vid sin omklädningsrumsplats och ser lite moloken ut.
Undra på det.
Han har spelat med sedinarna sedan 2006 och står dem så nära att han nästan skulle kunna vara en tredje broder.
– Det känns speciellt idag, det gör det, erkänner han.
– Och nästa år kommer det vara tomt. Jag har ju alltid hängt med dem, på bortaresor och så. Men jag får väl gå ensam på middag då, säger han med ett snett leende.
Nä, Elias Pettersson och Jonathan Dahlén kommer ju hit – och de behöver en stabil jämtlänning som kan visa dem the ropes, inte minst under middagar i flashiga NHL-städer.
• • •
När vi nu är här måste vi ju köra den här i repris:

Den – bästa bilden genom alla tider – togs av Tony Johansson, Canal Plus dåvarande fotograf, i just Vancouver 2010.
• • •
Varför The Sedins blivit så älskade?
Det är inte så konstigt.
De är briljanta hockeyspelare, med unik kemi, som varit samma klubb lojala i arton säsonger – och de råkar dessutom vara otroligt fina personer.
Därom har ni sett varenda människa som mött dem vittna de senaste dygnen, på sociala medier och i tidningar, och jag kan försäkra eder:

Det är inte bara artigt snömos så här när klockan slår fem i tolv.
De är verkligen exceptionellt välartade, vänliga och varma karaktärer – utan att för det nånsin köpslå med sin integritet.
• • •
Det var också då, i Vancouver 2010, Danne stod för repliken jag betraktar som höjdpunkten under mina göranden och havanden med bröderna under de här tretton åren.
Nucks och Bruins flög ju som galningar över kontinenten och jag höll under en press-scrum en utläggning om att det måste vara helvetiskt för dem för det var ju utmattande även för oss som inte behövde spela knallhårda hockeymatcher varannan dag
Då tittade han upp, log elakt och sa:
– Ja, och du är ändå du i så bra form…
Touché!
• • •
Vad gäller den omtalade kemin är det dock läge att ännu en gång understryka att det inte handlat om telepati eller nåt annat hokus pokus när Danne och Henke snurrat runt på NHL-isarna.
Det är inte för att de specifikt är tvillingar den ene hela tiden vetat var den andre befunnit sig.
Det är för att de är de enda två på den här nivån som spelat tillsammans, i samma kedja, sedan de var små gryn.
• • •
Jag lyckades tappa glasögonen på flygplatsen igår också.

Det var bara en sån dag.
De har dock kommit tillrätta – fina Delta levererade till hotellet i morse.
Så inga skäl till oro, jag kommer inte vara mer blind än vanligt ikväll…
• • •
Man vet att det är Sedin-kväll när redan en timme före första nedsläpp pumpar gamla klipp med Gullänget-gossarna i jumbon – oavbrutet.
Det är bland annat några roliga sekvenser när de möter varandra i frågeprogram a la Jeopardy – och båda är otroligt angelägna om att vinna, som idrottsmän som når den här nivån tenderar vara oavsett vad det gäller för nåt.
Henrik vet att Malmö är Sveriges tredje största stad, kan jag härmed avslöja.
• • •
Jag börjar förstå Flyers-fansens frustration när deras hjältar underlåter att gå ut och blåser Hurricanes av banan en sån här kväll.
Hur kan de inte göra det?
• • •
En annan höjdpunkt under Sedin-bevakningen var åren när de vann Art Ross, säsongerna efter varann.
09-10, då Henrik stångade sig upp på 112 poäng, minns jag som en enda magisk dröm.
Efter sista omgången ringde jag från Wells Fargo i Philadelphia, där jag råkade befinna mig, och gjorde en segerintervju som inte kan beskrivas som annat än euforisk.
Senare samma kväll gjorde Sidney Crosby fem poäng mot Islanders och höll på att komma ikapp och det blev rätt så nervöst för Sportbladet hade redan gått i tryck och vi riskerade att komma ut med decenniets präktigaste fel, men tack och lov stannade Sid på 109…
• • •
Det är, som sig bör, bra svensk uppslutning i pressboxen i afton.
Förutom yours truly Biff har vi självaste Lönta från Viasat på plats, liksom SVT-teamet Diljen och Johannes och Bildbyråns egen Robert Capa – Joel Marklund.
Det förtjänar twinsen.
• • •
Den sista matchvärmningen i Rogers har börjat.

Och ja, även den är Danne-och-Henke-festival.
Fansen längst ner vid plexit håller upp hemgjorda plakat med tack-för-allt-hälsningar, andra är klädda i Tre Kronor-tröjor och vikingahjälmar – och varje gång the men of the hour zoomas in i jumbon utbryter dånande jubel.
• • •
Och det är inte bara svenska journalister och fotografer som hastat hit för att få uppleva Last Night of The Sedin Show.
Mamma Tora och pappa Tommy, de två storebröderna och en hel skrälldus vänner sitter och njuter i Rogers.
Även det är twinsen värda.
• • •
Devils clinchar med kvällens 2-1-seger mot Maple Leafs.
Vackert – och välförtjänt.
Nu är det bara att köra, de har absolut inget att förlora mot Boston, Tampa, Washington eller någon annan.
• • •
Ja, Rogers jublar när Henke gör ett mål på värmningen också.
• • •
Och Predators säkrar President’s Trophy nu, right?
• • •
OK, let’s do this.
Den sista föreställningen kan börja.
Ett minne för livet väntar på oss.