Do or Die X 3

– Next time, there’ll be no next time.

Så säger Sopranos-karaktären Phil Leotardo när han skenmördar den obstinata Lorraine ”Lady Shylock” Calluzzo så att hon lär sig att skicka delar av intäkterna från sin ”racket” till Johnny Sack, inte till den imbecille Carmine Junior.
Tyvärr lyssnar hon inte och sedan går det som det går, men det är en annan historien.
Om det inte varit för att Walden Belfiore för elva år sedan satte en kula i tinningen på honom, och för att han några ögonblick senare fick skallen mosad av ett SUV-däck, hade Leotardo kunnat gå in omklädningsrummen i PPG Paints Arena i Pittsburgh, MTS Bell Centre i Winnipeg och Bridgestone Arena i Nashville och sagt samma sak åt bortalagen som sitter där och väntar på att årets mest ödesmättade match ska börja
Next time, there’ll be next time.
De kommer i och för sig inte bli whacked – allra minst just som de kommit ur duschen… – och ingen behöver understryka allvaret för dem genom att bokstavligen trycka en telefonkatalog mot deras skallar och avlossa en tomhylsa.
Men andemeningen är lika sann för dem som för Lady Shylock..
Nästa gång blir det ingen nästa gång.
This is it.
Do or die.
De vinner – eller åker hem.
Därför tror jag att det här bli hela slutspelets hittills mest infernaliska och underhållande giv.
Som ett Sopranos-avsnitt, rentav – från klassiska säsong säsong 5.
Alla såna matcher, när ett lag i bildlig mening har Phil Leotardos pistolmynning mot pannan, brukar laddas med e djävulsk nerv – och vi får alltså uppleva tre på en gång.
Maronn’, som de skulle sagt i världens bästa tv-serie genom tiderna.
• • •
I förmiddags satte jag mig åter min hyr-Impala, styrde ut på I-95 igen – och fortsatte den här gången helt vägen ner till Washington DC.
Här sitter jag nu, i ett rymligt rum på Renaissance på 9th Street, och laddar för matiné i Bentongbunkern ett par kvarter österut i morgon.
Men först – en afton med room service, Stanley Cup på platt-tv:n på väggen och en tionde session på raken med the good folks of kommentatorsspåret.

Det blir kort sagt en klassisk hotellrumsblogg ikväll.
Såna har en alldeles egen sorts tjusning och nerv, och de hör till, så det här blir skoj.
• • •
Vi kan alltså få se något så sällsynt som en trippel handshake under kvällens gång.

Det tror jag aldrig jag varit med om tidigare; vi snackar om Stanley Cup-versionen av en Royal Straight Flush.
Men min gissning är att det slutar just så.
Penguins, Jets och Preds kommer vinna — och Flyers, Wild och Avalanche gå på sommarlov.

Handshake 1 – i Pittsburg.
Ja, Flyers är ett egendomligt lag som envisas med att varva katastrofinsatser med episka matcher och det är inte helt uteslutet att de plötsligt bara exploderar och blir bäst i världen. Men troligen inte. Sedan segern i Game 2 har de sett direkt letargiska ut – samtidigt som mästarna bara blivit bättre och bättre.
• • •
Ett skäl till att hotellrumsbloggar har en särskild plats i mitt tappra gamla hjärta är att jag råkar vara en inpiskad Hotel Man.
Jag älskar verkligen att bo på hotell.
Det har jag gjort ända sedan mamma och pappa första gången tog med mig, då en så liten biff att jag inte kunde knyta skorna själv, till Anglais i Stockholm och jag blev så tagen av hela konceptet att de fick komma ner i lobbyn och hämta mig mitt i natten för där satt jag med stora ögon och bara tittade och kände och tänkte att ”oh, nattportier, det ska jag bli när jag blir stor”.
Idag bor jag 100 till 150 nätter per år på hotell och jag förstår fortfarande inte ett skvatt av det absurda begreppet ”hotelldöd”.
Det är något med det uttalat temporära i upplevelsen, med transit-känslan, med den givna anonymiteten och med förnimmelsen av att vara i rörelse och på väg som aldrig släpper mig.
Så yeah, jag mår bra såna här kvällar.
• • •
Handshake 2 – i Winnipeg.
Man kunde kanske föreställa sig att Jets skulle få lite stage fright när de ska smasha in matchbollen och bärga första slutspelstriumfen i organisationens historia – inför fans som håller på att förångas av förväntan. Men nä. Kolla på Patrik Laine. Han är lika oimponerad av världen runtomkring sig som idolen Zlatan och kommer vara som allra bäst ikväll. Wild sprattlade verkligen till i Game 3, men utan Zach Parise tappade de all sin edge och nu är säsongen över.
• • •
Carolina Hurricanes hann aldrig sparka Bill Peters. Han sa upp sig frivilligt idag.
I och med det lämnar han sista året på ett kontrakt som gett honom 1.6 miljoner dollar – 13.5 miljoner kronor – på bordet och det gör man ju inte om man inte vet att man har nytt jobb och allt tyder tydligen på att Peters tar över i Calgary Flames i sommar.
Vem som, tar över i Hurricanes kan man undra. De har varken general manager eller coach nu, men väl en ägare som vill lägga sig i allting.
Ledsen, Emil Ullbrand, men det känns inte så lovande..
• • •
Handshake 3 – i Nashville.
Är det någonstans bortalaget möjligen kan undvika att bli eliminerat är det här. Avalanche har stått upp otroligt bra mot mäktiga Preds och hade med lite flyt tagit åtminstone en av de två inledande matcherna i Bridgestone. Men jag tror på Predators – på LAGET, som en känd profil i kommentatorsspåret brukar säga, såväl som på individerna. De började varva upp i förrgår och när de gör det är de extremt svårslagna, i all synnerhet på hemmais.
• • •
Det var en fin ride ner längs 95:an i behagligt solsken under tidiga eftermiddagen, men det blir alltid en mess när man närmar sig huvudstaden.
De har av militärstrategiska skäl lagt upp det så att det ska vara svårt att ta sig in till centrala Washington från de omkringliggande motorvägarna med rullande fordon – jag skojar inte – och resultatet är the traffic mess från helvetet.
Och inne i själva stan blir det bara ännu värre.
Utan trafik ska det ta på sju-åtta minuter från påfarten vid New York Avenue till nionde gatan, men jag sitter i sirapsseg kö åtminstone en timme och därför får jag betydligt mindre tid till att smälla ihop det här inrot än jag hade planerat, varmed det blir lite kort för att vara en så stor kväll.
Men skyll inte på mig.
Skyll på the founding fathers och deras sätt att planera den här staden.
• • •
Jaha, Hakstol ställer Neuvirth i kassen från start idag.
Good luck with that.
Flyers har redan använt tre målisar tidigare under serien – inklusive Neuvirth – och Sidney Crosby har gjort mål på samtliga.
• • •
Man passerar Baltimore på vägen till DC från New York och jag kan glädja ”McNulty” i spåret med uppgiften att jag såg Bubbles i eftermiddags.
Han sålde skrot från sin kundvagn vid infarten till hamntunneln och när jag köpte en meter koppartråd, bara för att vara snäll, sa han ”much obliged”…
• • •
Det är några jobb lediga för de som vill coacha i NHL nu.
NY Rangers, Dallas, Carolina, Calgary (fast där blir det som sagt Peters) och Philadelphia har alla vakanser.
Nä, okej, Philly har inte sparkat Hakstol ännu.
Men de gör imorrn.
• • •
Jag hade ingen relation alls till Avicii, gammal gubbrockare som jag är, men fy fan vad tragiskt.
Mitt hjärta går ut till er youngsters som älskade honom.
• • •
Det bästa med att sitta och vänta på sena matchen från Nashville är att Kenny Alberts och Brian Boucher kommenterar den.
De har verkligen vuxit fram som NHL-sändningarnas verkliga Glimmer Twins.
• • •
Jag har inte hört något från Konsertpianisten idag och vet sålunda inte hur det gick på Scandinavia House igår, men vi får hoppas på en utförlig Game Report här i spåret under kvällens gång.
• • •
OK, time folks.
Första etappen mot The Triple Handshake ska precis till att börja i Pittsburgh.
Låt oss hoppas på blixtar och åska och bomber och granater – och sekvenser som får oss att jubla som Tony Soprano när han hör att Phil Leotardo drabbats av en hjärtinfarkt.