Dubbel matiné i Stanley Cup

Det var Niklas Eriksson som nämnde honom första gången, under en sommarbjudning i trädgården på Movägen i Leksands vackraste grannskap.
– Vi har en otrolig talang på väg upp i LIF. Han kommer bli superstjärna. Filip Forsberg heter han, sa Västerviks Igor Larionov och hällde upp ytterligare några skvättar OP Andersson.
Några år senare, i samband med Stanley Cup-finalen 2012, träffade jag talangen i fråga själv.
Filip var det året, när New Jersey mötte LA Kings, en av de fem-sex top-prospects som NHL alltid bjuder in till en av finalerna och jag fick tillfälle att göra en liten intervju under en gemensam bussresa från Manhattan ut till The Rock.
Det gick sådär.
Han var extremt blyg, sa knappt halv sju och undvek ögonkontakt.
”Hur ska detta gå. NHL kommer äta upp den här försynte pojken”, minns jag att jag tänkte.
Sex år senare är det just den försynte pojken som, tillsammans med Sidney Crosby och Patrik Laine och Evander Kane, äger ett Stanley Cup-slutspel.
Jo, det är tidigt ännu, Filip och hans Nashville har bara spelat en match, men i den gjorde han ett av säsongens allra snyggaste mål.
Han ryckte åt sig en förlupen puck i egen zon, störtade iväg över banan, passerade offensiv blå, snurrade bort hyllade backbegåvningen Sam Girard med en förbluffande fint mellan benan och stänkte resolut in sitt andra mål för kvällen.
– This is just unbelievable, utbrast förre stjärnkeepern Brian Boucher, numer expertkommentator på NBC, helt spontant.
I sanning.
Och minen ögonblicket efteråt, när 23-åringen från Åkerö firade sitt mästerverk:
”Såg ni”, sa den, ”såg ni vad jag gjorde i ett avgörande läge i en Stanley Cup-match? Take that, världen”.
Så gick det för den blyge pojken jag träffade på en buss på Jersey Turnpike.
Det var han som åt upp NHL, inte tvärtom.
Ingen ska bli förvånad om det fortsätter likadant nu, när ett febrigt Nashville gör sig redo för eftermiddagssoaré i Bridgestone Arena och SVT trevligt nog slår på sina kameror.
För det verkar ju som att ”Flipper”, som han kallas i sin amerikanska hemstad, prickat in säsongens formtopp lagom till slutspelet.
Jag skulle inte kalla honom ”streaky”, för det begreppet indikerar att han skulle vara dålig när han inte vräker in mål och så är det inte, men han har alltid några sviter per år då han plötsligt stegrar och blir glödhet.
Nu, när drömmarna står på spel igen, är den tiden.
Så för guds skull:
Slå på SVT.
Begåvningen leksandslegendaren Niklas Eriksson – idag assisterande coach i Örebro, för övrigt – redan för tio år sedan identifierade som superstar i vardande ska uppträda igen och chanserna är stora att han hedrar sitt hemland med ännu en oförglömlig föreställning
• • •
Nu är det tätt på given, som croupiern på Bellagio sa.
Det har bara gått tolv timmar sedan vi stängde butiken efter maratondramat i Vegas och jag kan inte påstå att jag direkt är vad Simon & Garfunkel kallade the only living boy in New York.
Snarare tvärtom.
Men här klagas inte – för ett ögonblick.
En sån som jag SKA vara detroniserad under förstarundan i Stanley Cup – och gång på gång bli påmind om att det inte finns trötthet som inte lite hockeyporr och lite drag i bloggens kommentatorsspår kan bota.
• • •
Men hey.
Det är inte självklart att Flipper och de andra favoriterna från Music City bara går in och spolar av Colorado idag – heller.
De unga, vådligt energiska och rappa utmanarna från Klippiga Bergen var grymma i torsdags och har fortfarande inget att förlora, allra minst i Bridgestone, och har de bara lite mer flyt i avslutningarna finns definitivt potential för megaskräll.
Eller så här:
Det kan bli en kanonmatch SVT visar.
• • •
Det är en knakade sommardag i New York idag också.
En mer normalt funtad homo sapiens skulle vilja gå ut och sitta på en bänk och bara njuta av synen av en världsstad som efter fem månaders bister vinter får tuppjuck i värmen.
Själv skulle jag inte ens komma på tanken.

Det är ju Stanley Cup-party på tv.
Då sitter jag fastnaglad i korresoffan – och om något, till exempel lunch eller kaffe, behövs beställer jag hem på delivery.
En sån jävla lycka att jag är singel – ja, gammpojke, som de norr om Dalälven kallar äldre ungkarlar… – och alltid kan göra precis som jag vill, utan minsta dåligt samvete.
• • •
De har en eftermiddagsmatiné på menyn i downtown Tampa också.
Game 2 mellan Lightning och Devils spelas medan Florida-solen står i zenit.
Även där finns det fortfarande utrymme för upset.
Sure, unga Devils såg numret mindre ut när mäktiga Bolts vevade igång i första och tredje perioden i torsdags, men det är med dem som med Avalanche:
De har inget att förlora och nu, när de har första slutspelsmatchen någonsin under bältet, vet kidsen vad som väntar och hur de ska göra.
Min vän Ondskan Ekeliw, som älskar Tampa på samma sätt som påven älskar Jesus, har inga som helst skäl att känna sig lugn
• • •
Under de få timmar jag fick tillbringa hos John Blund – det gick ju i vanlig ordning inte att somna direkt inatt – drömde jag att de hade infört ett nytt system under slutspelet så att en ackrediterad journalist per match var tvungen att ingå i domarteamet och plötsligt var det min tur, lugubert nog i en match i gamla Joe Louis Arena i Detroit, mellan Red Wings och Blackhawks (jag hälsade på en flinande kapten Zetterberg i mittcirkeln precis innan jag vaknade)
Då vet man att det kanske blivit lite mycket hockey – och att gammpojken nog ändå behöver lite annat i sitt liv också…
• • •
Colorados främsta vapen är den sylvassa förstakedjan som Gabriel Landeskog – en äkta playoff-krigare om Sverige nånsin haft en – bildar tillsammans med Mikko Rantanen och MVP-kandidaten Nathan MacKinnon.
Det är en av de bästa formationerna i hela slutspelet, rentav.
Om jag fick kedjorna under de inledande matcherna skulle toppen se ut så här.
1. Brad Marchand-Patrice Bergeron-David Pastrnak (Boston)
2. Nikolaj Ehlers-Paul Stastny-Patrik Laine (Winnipeg)
3. Filip Forsberg-Ryan Johansen-Viktor Arvidsson (Nashville)
4. Carl Hagelin-Evgeni Malkin-Patric Hörnqvist (Pittsburgh)
5. Evander Kane-Joe Pavelski-Joonas Donskoi (San Jose)
6. Gabriel Landeskog-Nathan MacKinnon-Mikko Rantanen (Colorado)
7. JT Miller-Steven Stamkos-Nikita Kucherov (Tampa)
8. Kyle Connor-Mark Scheifele-Blake Wheeler (Winnipeg)
9. Jonathan Marchessault-William Karlsson-Riley Smith (Vegas)
10. Jake Guentzel-Sidney Crosby-Bryan Rust (Pittsburgh/första matchen…)
11. Claude Giroux-Sean Couturier-Michael Raffl (Philadelphia/andra matchen…)
Ja, Winnipeg och Pittsburgh imponerar mest med två kedjor i den sammanställningen – och andraformationerna rankade högst!
Men ni kanske inte håller med?
Synpunkter välkomnas i spåret.
• • •
Kvar i soffan på Manhattan för fjärde matchen i rad. Ska du inte ut och sända live snart, grymtar vän av bloggordning i ett mail.
Jo, det ska jag.
Imorgon eftermiddag sitter yours truly i Wells Fargo Center på Broad Street i Philly för att se fortsättningen av The Battle of Pennsylvania – och på måndag har vi Game 3 mellan Lightning och Devils i The Rockhhh i downtown Newark.
Så nu börjar det på riktigt.
• • •
Rolig, om än elak, tweet från i natt – eller i morse, kanske vi ska säga.
”Twitter, kan man vinna på övertid utan att avlossa ett skott mot mål. Frågar åt en kompis – som heter LA Kings”.
Ja, well, det var logiskt att det slutade som det gjorde på Strippen, men där ser man vilken oerhörd betydelse Drew Doughty, avstängd i Game 2 ju, har för det där laget.
• • •
Bästa målisarna so far:
Hm, jag säger i tur och ordning Martin Jones (San Jose), Connor Hellebuyck (Winnipeg), Marc-Andre Fleury (Vegas), Jonathan Quick (LA), Devan Dubnyk (Minnesota), Tuukka Rask (Boston) och Pekka Rinne (Nashville), Sergej Bobrovsky (Columbus).
Synpunkter välkomnas även i den frågan.
• • •
Klockan är bara 14.00 i Nashville och jag hör att någon undrar om det verkligen kan bli samma drag som vanligt på ett så barntillåtet klockslag.
Hallå – skrev den unge Springsteen om bilar? Blir det köer på Los Angeles freeways ibland? Har Martin Scorsese att regisserat några bra filmer?
Det är Nashville – där blir det ramalama ding-dong vilken tid på dygnet som helst.
• • •
Nä, ni får tyvärr inte se svenske rookien of the year Jesper Bratt in action i Amalie.
Coach Hynes har ännu inte förstått att också Devils skulle slå sig in på listan över bästa kedjorna om han återförenade Bratten med Taylor Hall och Nico Hischier.
Och Mojo Johansson är fortfarande day-to-day-skadad.
• • •
Lugubert nog brukar det så här i Stanley Cup vara mer tryck i kommentatorsspåret under nätterna än när det spelas matcher på så här Sverige-vänliga tider.
Men det ändrar vi på nu, va?
Fint.
En sak bara, för eventuella nytillkomna läsare:
Jag rapporterar inte kontinuerligt under matchernas gång, utan kommer med en samling intryck och påståenden och allmänt blaj i pauserna.
IRL-action pågår däremot oavbrutet i spåret.
• • •
OK, showtime i Nashville och Tampa.
Håll i hatten, för nu åker vi.