Friday The 13th: The Stanley Cup Edition

Det är fredag den trettonde – och det slår mig att det trots allt finns något jag har gemensamt med stjärnorna som utkämpar Stanley Cup-slagen vi håller på och febrar oss till hotande ljumskbråck över i den här bloggen.
Det är ju inte så särskilt mycket annars.
De är vältränade, rika, snygga – ja, med några undantag… – och tycker om Bon Jovi.
Jag är – sannerligen – inte vältränad, inte rik, inte snygg och tycker om Duke Ellington (”It don’t mean a thing, if it ain’t got that swing”!)
Men vi – jag och åtskilliga av NHL-proffsen – delar i alla fall vidskepelsen.
Ni skulle inte tro mig om jag berättade allt jag hört om hur de håller på.
Vänstra skidskon måste på först, följt av högra armbågsskyddet. Man kör den vägen till hallen efter förluster och den vägen efter vinster. Lunch måste intas på den pastarestaurangen när det är hemmamatch på torsdagar och den taco-grillen när Columbus kommer på besök. Den och den måste vara trea ut på isen för uppvärmning – och sedan näst sist för match. Och onsdagar under jämna veckor i februari när det är skottår…nä, nu håller jag på att snöa in på parkeringsbestämmelserna på Manhattan.
Å andra sidan är jag, olyckligtvis, inte så mycket bättre själv.
Egentligen förstår jag förstås att skrock bara är dumheter. Jag tror på vetenskap och fakta och vet intellektuellt att det såklart inte händer något för att jag går under en stege eller krossar en spegel .
Men emotionellt är jag slav under idiotisk gammal folktro; blir vansinnig om jag ser att någon lägger nycklarna på bordet (en lokal dalavariant tror jag, utlärd med eftertryck av min mamma…), spottar som en sprinkler på golfbanan om en svart katt går över vägen och skulle aldrig komma på tanken att döda en spindel.
Precis som hockeyspelare har jag dessutom utvecklat några egna varianter
Bland annat – och det här känns det som jag kan få ångra att jag berättar… – flyger jag bara i särskilt utvalda Calvin Klein-kalsonger, samtliga i samma behagliga, elastiska material och samtliga svarta. Ett par måste alltid vara rena, för man vet aldrig när jag måste kasta mig på en flight till nån kanadensisk stad där svenska tvillingar går i pension – för att nu ta ett färskt exempel.
Så ni fattar:
Att det spelas Stanley Cup-hockey på detta oturens oheliga datum är en prövning både för hockeykrigarna och för yours truly bloggaren.
De fruktar att de ska göra självmål, skicka pucken över plexit när de ska rensa vid ledning 3-2 med två minuter kvar och bryta fotlederna – och jag känner mig övertygad om att laptoppen ska braka ihop igen, bloggen sluta fungera och jag få en stroke mitt i alltihop.
Men nu gör vi korstecknet, slänger en nypa salt över axeln, ställer oss under hästskon – för en sån har ni väl upphängd ovanför en dörr; om inte leker ni ju med döden… – och hoppas allt går så bra som hjärnan vet att det kommer gå men hjärtat inte riktigt vågar hoppas.
• • •
Ikväll stiger insatserna på de blanka nordamerikanska isarna – i synnerhet emotionellt
Det är ju andra mötet i serierna som startade i onsdags – Penguins vs Flyers, Jets vs Wild, Golden Knights vs Kings – och när kombattanterna kommit så långt börjar de avsky varann med verklig hetta.
Det blir ju så.
Ju oftare man hamnar i hårda, svettiga närkamper med en jävel som försöker slå sönder ens dröm, desto mer börjar man hata den personen; hur han ser ut, hur han luktar, hur det låter när han flåsar, hur han sätter sin armbåge i veka livet på en…
Följden blir ofelbart ännu mer laddad , aggressiv, kittlande, sevärd hockey.
Hurra!
• • •
Se där, sommaren.
Den kom helt otippat till New York idag.
Tillfälligt bara, om man ska tro prognoserna.
Men ändå, med 28 grader i luften och gnistrande sol och ingen vind alls fick stan, efter drygt fem månader av elak kyla, fullständig fnatt. Uteserveringarna fylldes, fönster och dörrar öppnades på vid gavel och girls passed by in their summer clothes.
Herr Biffen tog sig under tidiga eftermiddagen friheten att lämna bubblan och gå ut, han också – i bara tunn kavaj för första gången här hemma sedan slutet av oktober.
Magiskt.
Jag hann bli klippt och få skägget ansat hos min ryska barberare, Lora, i East Village också.
Hon till och med fixade till ögonbrynen, skrapade nacken med rakblad – fredagen den trettonde-jinx till trots… – och duttade söt lukta-gott på halsen.
– Nu är du redo för helgen, sa hon på sin filmiska rysk-engelska och klappade mig på hjäössan.
Yeah, tell me about it!
• • •
Ett gäng som definitivt behöver veva igång adrenalinpumparna ikväll är Flyers.

Det var ju det allra konstigaste med förnedringen i onsdags.
De bara tog örfilen rakt över kinden – utan att reagera.
Flyers alltså – the goddamned Broad Street Bullies!
Wtf, liksom?
– Vi behöver visa mer attityd i nästa match, suckade Giroux efteråt.
I’d say.
Det är långtifrån säkert att det räcker för att kvittera serien, pingvinerna var löjligt bra i första mötet, men man måste ju ändå visa att man inte säljer sig billigt, att man har heder och kräver respekt – och, inte minst: Man måste sätta tonen inför matinén i Philly på söndag.
• • •
Plötsligt blinkar Lille Skutts namn på mobil-displayen och jag tror att jag ska få en utskällning för allt gyckel i bloggen under säsongen, huvudsakligen orkestrerat av två gemensamma bekanta från Njurunda respektive Järfälla.
Men han vill bara ringa sin gamle Borlänge-vän (…) och berätta att han ska spela VM.
– Jag känner att laget behöver mig, för jag är ju så bra, och då ställer jag upp, säger han.
Nääää, ha ha, jag skojar, så säger han inte alls; bara det vanliga om hur roligt det ska bli att representera landet och så,.
Men nu måste ju nästan Zäta ringa Commendatore Grönborg också.
Han kan inte låta hästpolo-fantasten gå omkring i Tre Kronor-land själv och låtsas att han är kung…
• • •
Jets tror jag kommer piska Wild riktigt duktigt ikväll.
De oerfarna kidsen har den första matchen bakom sig, är redo på ett helt annat sätt än senast och kommer bara explodera när de åter får uppleva den sagolika atmosfären de aldrig hade kunnat föreställa sig före Game 1 och nu längtat sig galna efter sedan slutsignalen i onsdags.
Särskilt gäller det, gissar jag, skägget himself – den rent unike Patrik Laine.
Jag har studerat skottet han smaskade in på Dubnyk och fan, det är ju helt otroligt. Klubban spänns på samma sätt som Robin Hoods pilbåge och hur den inte går av fattar jag inte för det gör ju de moderna komposit-klubborna vanligen lika lätt som tandpetare men det ser för jävla mäktigt ut och den som har ett sådant vapen, och nu fått se att det är verkningsfullt även i playoff, den blir mer och mer livsfarlig ju längre in i en serie han tränger.
• • •
I sista inlägget igår, skrev jag något om att jag skulle gå och lägga mig där?
Morsning korsning.
Vid sidan av utmattad är jag också uppe i varv efter de här galna förstarundan-passen – som Kimi Räikkönens Ferrari efter 78 rundor i Monte Carlo – och då går det att sova lika mycket som det går att få bilförare på Manhattan att inte fastna mitt i korsningar i rusningen.
Istället följde jag stegen i det som snabbt blivit årets ritual under Stanley Cup-sittningar hemma i soffan.
Först, när allt var färdigt och texterna lämnade och klart-slut signalerats från redaktör Hagman i Stockholm, hällde jag i mig ett – men bara ett – glas Woodford Reserve-bourbon och sedan la jag mig i soffan och kollade några gamla Lost-avsnitt.
Hurley, man. Hurley är fortfarande my guy.
Framåt fem-halv sex gick det till slut att somna och den rutinen blir det nu ett tag.
Stanley Cup-race i korresoffan , bourbon, Lost, läggdags vid fem – och så uppstigning framåt tolv.
Hur skulle en tillvaro kunna vara bättre?
• • •
Friday Night på Strippen i Vegas är alltid en rungande bash, vad som än står på programmet.
Men ikväll, när de gyllene riddarna som blivit talk of the town, spelar sin andra slutspelsmatch och har chansen att skaffa sig 2-0-ledning i serien mot LA Kings, kan jag inte ens med möda göra mig ett begrepp av hur den där delen av Las Vegas Boulevard pulserar.
Vilket liv det ska vara.
Vilken halabaloo
Vilken hysteri.
Och värre kan det bli, för med Drew Doughty avstängd känns det som att Wild Bill och de andra har en gyllene chans att skicka upp LA i brygga.
Kasino-golvet på MGM efter den triumfen framåt midnatt…oh boy!
• • •
Winnipeg får dock räkna med att Minnesotas Jason Zucker gör en av sitt livs matcher ikväll.
Jag menar Friday The 13th…det är, som alla filmkännare veta, Jasons dag det!
• • •
Så Ken Hitchcock går slutligen i pension.
Det är dags, tycker jag – men tack för all briljans, alla lysande presskonferenser och, inte minst, det ongoing upproret mot hur en NHL-coach enligt oskrivna regler måste se ut.
Frågan är vem som tar över i Dallas.
Jag har en gissning:

Badtofflan.
Skratta inte, han har fortfarande högt anseende i ligan och förmodligen skulle han göra väldigt bra saker för laget.
I två år.

Det är först efter ungefär den intervallen de han för befäl över brukar stagnera – och sedan börjar glida utför med en jävla fart.
• • •
Filip Forsberg!
Ja, jag ville bara säga det en gång till.
• • •
Här har vi ju skrockat överseende åt Flyers-fansens missmod i ett par veckor, men nu tror jag nog att jag sluter upp vid Hentos, Kung Kentas och Playoff Wills sida.
Vad fan pysslar coach Hakstol med?
Inte en endaste ändring i laguppställningen efter en av de mest fruktansvärda förlusterna i organisationens historia – ja, till och med den notoriskt opålitlig Brian Elliott får stå nkvar i kassen.
Det är ju, faktiskt, helt befängt.
• • •
Någon av målvakterna som uppträder ikväll borde datumet till ära spela i sån gammaldags mask som Jason Voorhees bär när han hugger ner sina offer runt hemsökta Camp Crystal Lake.
Flower, vad säger du?
• • •
Ännu har vi inte fått något word om hur lång avstängning Toronto-Kadri får för sitt försök att göra pitepalt av Tommy Wingels skalle igår.
Besked lär komma under kvällen och jag gissar på tre matcher.
Sure, han förtjänar fem-sex, men om Dops är outgrundliga och ologiska och fega under grundserien ska vi ju komma ihåg att de blir fullständigt kokobello under slutspelet.
• • •
Ha ha, kolla, de har till och med klätt den jättelika replikan av Frihetsgudinnan utanför New York-New York på Strippen, vägg i vägg med T-dojan, i Golden Knights-jersey.
Jag säger ju det – Wild Bill och hans polare är det största som hänt Sin City sedan Frank Sinatra, Liberace och Siegfried & v Roy.
• • •
Första målet ikväll?
Phil The Thrill Kessel.
I första matchen visade Malkin och Crosby vilka slutspelsmonster de är.
Nu är det hans tur.
Och första svenska målet?
Kan bli Bengan, kan bli Oskar Lindblom – men jag tror vi får vänta till småtimmarna, då just Wild Bill spräcker sin Stanley Cup-nolla.
• • •
Snyggaste målen hittills:
Flipper Forsberg och Artem Panarin delar förstaplatsen, tycker jag – med Malkin som pretty close tvåa.
Och nu när jag nämnt honom:
Hur i hela helvetet kunde Blackhawks trejda bort Panarin – mot Brandon Saad?
Det är inte lika illa som Filip mot Martin Erat back in the day, men illa så det räcker.
• • •
Idag har jag faktiskt lyckats ställa undan resväskan, för jag behövde lämna in tvätt, och tammetusan om jag inte körde en laddning glas och tallrikar och bestick i diskmaskinen också.
Men att påstå att det är välstädat vore en lika grov lögn som att påstå att Bruce Boudreaus lag alltid blomstrar i playoff.
Det är en Stanley Cup-kvart nu – och det är som en Stanley Cup-kvart den ser ut.
• • •
Connor McDavid, Mathew Barzal, Aaron Ekblad, Colton Parayko, Ryan Nugent-Hopkins, Jaden Schwartz, Ryan O’Reilly, Brayden Schenn, Bo Horvat, Jordan Eberle…jo, det är en rätt hygglig samling NHL:ers Team Canada skickar till Köpenhamn.
• • •
Gametime närmar sig – och bloggen vänder sig härmed direkt till hockeygudarna.
Please, låt inte det ödesmättade datumet put a spell on us.
Inte på isarna, inte utanför – och allra minst i lägenheter i östra Midtown på Manhattan i New York.
Vi vill bara ha en oförglömlig fest till, utan missöden, olyckor och wojne wojne-situationer.
Amen.