Game 7 i Boston

De kan försöka lura sig själva.
Intala varandra att det är som vilken match som helst.
Säga att nej, vi ska inte hålla på och uppförstora det här i onödan.
Men det är bara besvärjelser.
Bluff.
Fåfänga försök att desarmera och avdramatisera ett skakande explosivt ögonblick.
De 40 pojkar och män som just nu sitter i varsitt omklädningsrum i betongkolossen TD Garden i Bostons North End vet alla, i djupet av sina hjärtan, att det är en i det närmaste ohanterbar och fullständigt oförutsägbar larger-than-life-upplevelse som väntar dem.
Ja, några av dem – kidsen och såna som tidigare spelat i lag som aldrig befunnit sig i såna här situationer – har aldrig varit med om något större i karriären.
Eller livet.
Någonstans inuti dem är det förmodligen något som skälver till inför blotta tanken på begreppet Game 7.
För Game 7 är långtifrån bara matchen som slutligen avgör en playoff-serie.
Game 7 har en egen mystik, en egen aura, en egen nerv, en egen atmosfär, en egen…skönhet.
Game 7 förverkligar drömmar, skapar outplånliga minnen och kan definiera enskilda människors hela vandring här på jorden.
Vissa spelare – ibland helt oväntade – blommar ut i det ögonblicket, omfamnar den omöjliga pressen och börjar spela sin allra bästa hockey.
Andra spelare – ibland helt oväntade, de med – upplever att tyngden i stunden blir överväldigande, får svårt att andas normalt, kan inte riktigt hålla i klubban och blir osynliga, tidvis för att de inte vill ha pucken och åker och gömmer sig.
Det går aldrig att säga vem som reagerar hur – särskilt inte som det kan skilja sig från gång till gång, beroende, antar jag, på mental dagsform, välbefinnande och grad av allmän trygghetskänsla.
Allt vi vet är att det inte blir mer definitivt och oåterkalleligt och avgörande och fantastiskt än så här.
Som Jeremy Irons säger i slutet av sitt episka tal i Wall Street-filmen ”Margin Call”:
– This is it! I’m telling you! This. Is. It!
• • •
Fick ni lika mycket abstinens som jag igår, när NHL för första gången på två veckor ”went dark” och inte hade några matcher alls på schemat?
Jag försökte inbilla mig själv att det var avkopplande och skönt att få en night off och gick ut och tog några öl med vänner och bekanta, men blev snabbt rastlös och trött och var hemma redan innan midnatt.
Det ska inte vara några uppehåll just nu.
Det ska vara världens bästa hockey hela tiden – kväll efter kväll!
• • • 
I en krönika i Sportbladet idag (som ni som Plus-läsare kan ta del av – fint va!) kallade jag Frederik Andersen största danske målvakten, alla kategorier, sedan Peter Schmeichel.
Han förtjänar det epitetet efter de magnifika insatserna i Game 5 och Game 7.
Men skulle han leda Leafs till en tredje raka seger och hjälpa till att slå ut Bruins i en Game 7 räcker det inte med Schmeichel-liknelser.
Då är han – i alla fall i Kanada – en dansk av samma dignitet som Shakespeares prins, Helena Christensen, HC Andersen, de som har krogen Noma, Victor Borge, Aqua, Kirkegaard, Carlsberg, Karen Blixen, Lars Ulrich, Simon Spies, Kim Larsen, Lars von Trier, Margrethe Den Andra, Brian Laudrup, Suzanne Brögger och Gammeldansk – tillsammans.
Och mycket hänger verkligen på Freddy i denna ultimatumets obönhörliga timma.
Om han varit mer normal i de närmast föregående matcherna hade det inte blivit någon thriller i afton; Bruins låg ju på som indignerade kulturskribenter just som en ny ”debatt” exploderat och borde egentligen ha vunnit två gånger om.
Samma orimliga insats, och förmodligen ännu mer, kommer krävas igen för nu kommer de med all säkerhet med allt de har – Bergeron och Marchand och Pastrnak och Nash och Nash igen och Krejci och Chara och McAvoy och Krug och DeBrusk och allt vad de heter.
• • •
Yeah, folks, jag vet – när det nu inte blev någon Game 7 i Washington borde jag förstås vara på plats i Gaaaden ikväll.
Jag nästan lovade, till och med.
Men det hanns av olika skäl inte riktigt med – framförallt för att det snart blir det ett jäkla resande och att visst vardagligt tjafs måste tas om hand innan dess – så jag sitter i den sägenomspunna korresoffan igen.
Jag ber om förståelse.
Snart kommer det lukta ishall och fuktig trunk så det räcker och blir över i bloggen.
• • •
Historien har en tendens att göra sig påmind under Game 7-draman och i så fall…ja, i så fall vad?
Bruins har 2013 att luta sig mot, när de utsatte Leafs för det mest omskakande traumat i modern tid genom att hämta in 1-4-underläge under femton sista minuterna i en Game 7 – och sedan gick de på knock i sudden.
Men samtidigt har de egna kollapser i någotsånär färskt minne, som när de helt historiskt tappade 3-0 mot Flyers 2010, eller när de torskade Game 7 mot Canadiens – anförda av en fenomenal PK Subban – hemma i samma TD Garden 2014.
Vi får helt enkelt se vad hockeygudarna har in store för de gamla rivalerna.
För det ska man också komma ihåg.
De – hockeygudarna – lägger sig hemskt gärna i när den slutgiltiga potten ska fördelas.
• • •
Hej, jag heter Per och jag har blivit en surgubbe monumentale – en sådan som jag själv i knatteåldern blev jagad av efter ha pallat äpplen och slängt snöbollar på köksfönstren i Nedre Tjärna i Borlänge (vi hade en riktigt kolerisk fan i vårt kvarter och naturligtvis var det allra roligast att busa hos honom).
Idag fick jag helt enkelt nog av att grannarnas ungar använder trapphuset – ja, den gemensamma hallen – som lekplats och ringde ner till dörrmännen och bad dem ge föräldrarna en reprimand.
Det blev tyst snabbt och det var ju skönt, men nu sitter jag här och har dåligt samvete över att jag är en sån killjoy – och dessutom blir jag paranoid och väntar bara på nån form av hämnd.
Tur jag i alla fall inte har några äpplen de kan palla…
• • •
Det sitter, som de flesta som läser detta kan vittna om själva, människor över hela världen och svettas på överläppen i väntan på utgången i Gaaaaden.
En är Mats Sundin.
Min gode vän, Sportsnet-stjärnan Chris Johnston, har lyckats få tag i honom – inte det lättaste, kan jag meddela – och gjort en fin intervju om rysaren.
Sudden är, visar det sig, fast övertygad om att Leafs vinner och att han snart får åka till sin gamla hemstad.
”Jag kommer till Toronto längre fram i slutspelet”, säger han.
Ojvoj.
• • •
Hur mycket jag nu än vill att det ska vara playoff-hockey varje kväll har jag alltid gillat ett kort avbrott mellan omgångarna – så att man får en tydligare känsla av att vi kommit in i nästa fas.
Men det kan vi glömma i år.
Redan imorrn brakar andrarundan igång, med första matchen mellan Capitals och Penguins i DC – och senare med den första mellan Golden Knights och Sharks i Vegas. På fredag fortsätter det med öppningsnumret mellan Predators och Jets i Nashville och på lördag spelar Tampa sin första match i Amalie – 15.00 (lokal tid) om det är Boston som går vidare och 20.00 om det är Maple Leafs.
Upplägget ställer rent logistiskt till det lite för såna som mig, för jag hinner inte få in tips och krönika om andrarundan i print-upplagan innan den hunnit börja och det känns ju lätt frustrerande, men samtidigt är det inte så konstigt att ligan vill sparka igång så fort som möjligt.
De Gyllene Riddarna och Hajarna har gått och väntat löjligt länge på att få spela hockey igen.
Så, well, det får väl vara så då.
Resten av spelschemat för runda nummer två släpps för övrigt när kvällens match är spelad.
• • •
Inför Game 7 säger de inblandade alltid saker som orsakar gåshud.
Här är några exempel från morgonens skate i North End.
– Det är det här man drömmer om som barn, att få bli hjälte och vara del av de stora ögonblicken.
Torey Krug.
– Alla markerna är på bordet nu. Allt förstoras i Game 7, varje sekvens har betydelse, varje tackling fullföljs, varje puck måste gå in, varje skott måste täckas bort.
David Backes.
– Det är de här matcherna man drömmer om när man växer upp. Du ser dem på TV som barn och börjar drömma…
Auston Matthews.
– Det är för att nå det här ögonblicket vi tagit oss genom hela säsongen. Det är exalterande, vi kommer vara redo.
Mitch Marner.
• • •
Tammefan, nu är ungarna ute och hojtar och stökar i hallen igen – och stör farbror när han försöker komponera det här introt.
Snart går jag ut och hytter med käppen.
• • •
Jag kommer vara på plats när de släpper pucken i en av de ovan nämnda matcherna.
Ni får försöka gissa vilken.
• • •
Kul att ni uppskattar quizen vi lägger ut i bloggen med jämna mellanrum.
Jag kramade ur mig 50 frågor häromdagen – några rätt så underhållande, om jag får säga det själv – och de kommer portioneras ut när andan faller på.
• • •
Coach Sullivan har redan meddelat att vare sig Malkin eller Hagge spelar första matchen mot Caps i morgon.
Bägge åkte dock skridskor i PPG imorse, innan resten av laget – så det är i alla fall inte frågan om att någon av dem missar resten av sässen.
• • •
Fans med skin in the game håller förstås inte med, för de riskar ju att dö av anspänningen, men vi andra ser gärna en sudden death-thriller ikväll.
Sudden i Game 7…det är det allra yttersta av hockeyns Code Red-lägen, sällsynt som vita älgar och alldeles, alldeles oerhört.
Bring it on!
• • •
Nu kom namnen på de som nominerats till Jack Adams Trophy – alltså priset till årets coach.
De är Bruce Cassidy (Boston), Jay Bednar (Colorado) och givne vinnare Gerard Gallant (Vegas).
Det priset röstar radioreportrarna om, inte vi i PHWA, så eventuellt skäll får ni rikta någon annanstans.
• • •
Well then.
Nu kommer förstarundan i Stanley Cup-slutspelet till sin slutliga kulmen.
Vi låter Jeremy Irons säga det igen:
– This. Is. It!