Kittlingar för evigheten i Philly

Det är så här det måste ha varit.

Det är så här, som när de omvittnat råbarkade hockeyfansen i Philadelphia pilgrimsvandrar mot mäktiga Wells Fargo Center för första hemmaronden i The Battle of Pennsylvania i Stanley Cup-slutspelet 2018, det måste ha känts när antikens Rom gjorde sig redo för gladiatorspel i Colosseum.
Vi är mer civiliserade, eller åtminstone ”civiliserade”, idag. Vi kommer inte till våra arenor för att se samtidens gladiatorer, hockeygudarna, bli uppätna av lejon – även om det ibland låter som att somliga gärna skulle vilja se det hända Brad Marchand och Nazem Kadri.
Men instinkterna och bevekelsegrunderna och kittlingen är längst in i hjärteroten densamma hos de 19 500 som sitter här idag som hos de 87 000 som trängdes på stenbänkarna i romarrikets stolta amfiteater för 2000 år sedan
De vill se sina favoriter krossa motståndarna, de vill få utlopp för aggressioner och lustar och vrede utan att själva riskera minsta obehag, de vill se ett brutalt och dramatiskt skådespel, de vill skrika och håna och jubla och skratta och känns pulsen dunka i pannloben.
På många sätt kommer stämningen därför också vara rätt så identisk med den som sjöd i Colosseum när Spartacus drog sitt svärd.
Uppjagad och lysten, aggressiv och nervös, skränig och – let’s face it – blodtörstig.
Förfärligt, inte sant?
Jo, låt oss officiellt säga så.
Vi är ju civiliserade – eller ”civiliserade”.
Men i själva verket är det just därför förväntan och spänning och det euforiska ruset bubblar i bröstkorgen när jag tar plats på pressläktaren i denna moderna amfiteater i södra delarna av The City of Brotherly Love.
Somligt är för evigt och lockelsen i kampen, striden och allt-eller-inget-duellen fortfarande lika intensiv som i Rom 50 e.k.
Så som kejsare Nero sa då:
Ne ad ludos incipere!
Låt spelen börja.
• • •
Det var grått och blåsigt när jag strax efter 09.00 i morse styrde upp min blå Cheva Impala från Hertz ur Holland Tunnel, ut på Jersey Turnpike och I-95 South – och nånstans i höjd med New Brunswick började det duggregna.
Inte idealt, särskilt inte som vindrutetorkarna fungerade sämre än Torontos försök att stoppa David Pastrnak igår kväll – men i Biffens själ sjöng det ändå av upprymdhet och extas.
För korresoffan i all ära, och vi har verkligen haft fyra rätt så legendariska nätter på raken där nu – det är ändå live, på plats i hallar som Wells Fargo, slutspelet verkligen blir en larger-than-life-upplevelse och den här bloggen tar fyr.
Nu är jag framme och jävlar, bröder och systrar:
Idag blir det åka av.
• • •
Jaha, Sharks triumferade – igen – i den enda match bloggen missat i årets playoff, eftersom herr bloggaren igår kväll var tröttare än Phil Kessel skulle vara efter åtta övertidsperioder.
Därmed har de slagläge inför de två drabbningarna hemma i Sharktank.
Lite oväntat.
Men de är mycket bättre än de flesta av oss förstått – och Ducks har bara ögonblicksvis fått det att fungera hundraprocentigt den här säsongen.

Sweep?
Omöjligt är det inte.
• • •
NHL:s Sirius-kanal är förstås inrattad när jag susar söderut i duggregnet och på den säger någon morning show-nisse att dagens eftermiddagsmatiné i Philadelphia kan bli en sann klassiker.
Ja, det tror jag också.
Om Penguins vunnit även Game 2 i PPG Paints i förrgår hade den varit snudd på ointressant, men Flyers stod ju – med exakt samma manskap och barbapappa Elliott i kassen – för en förbluffande comeback och as of now är detta klart intressantaste serien i hela slutspelet.
Vad som kommer hända i Game 3 går verkligen inte att sia om, det känns som att vad som helst är möjligt. Vi vet bara att det blir en sjusatan till holmgång.
• • •
Stannar utanför Vorhees – holy Flyers-ground; det är där, lustigt nog i New Jersey, de sedan länge har sin träningsrink – och äter brunch på en solkig diner där stekoset hänger som morgondimman i Göteborgs kanaler en oktobermorgon.
Det är en ljuvlig scen.
Hårt sminkade tjejer med jättefrisyrer ala Adriana i Sopranos tuggar tuggummi medan pojkvänner i hockeyfrilla – I kid you not! – och frasiga träningsoverallbyxor beställer pannkaka och ber att få extra smör att ha på.
På en radio skräller nån Selena Gomez-dänga och en servitris i fläckigt förkläde gäspar och häller upp kaffe så vattnigt att jag ser botten i koppen.
Jag får nästan lust att skita i hockeyn och bara stanna i oset och titta.
Men bara nästan.
• • •
Det är omöjligt att kliva in i mighty Wells Fargo och göra sig redo för playoff-drama mellan Flyers och Penguins utan att tänka på The Shift.
Det kallas ju kort och gott så – Claude Girouxs inledande byte i Game 6 i förstarundan 2012, när han först knockade Sidney Crosby med en monsterpropp och sedan stänkte in 1-0.
Jag var här då också, 22 april det året, och tycker mig minnas hur jag liksom ofrivilligt reste mig ur stolen och bara…lät nånting.
Aldrig tidigare, och aldrig senare, har jag sett någon sätta tonen med ett dylikt statement i en hockeymatch.
Någon, i endera laget, får gärna skaka om oss på samma sätt idag.
• • •
Såvitt jag hört behövde Ondskan Ekeliw varken skriva autografer eller ställa upp på selfies på väg till jobbet idag.
Men att döma av odödliga kommentarer i spåret igår får han nog vänja sig med mer uppståndelse framöver.
Den unge Örby-legendarens stjärna är uppenbarligen on the rise.
Ja, mig förvånar det inte ens om han inom något år likt One Direction följs av skrikande tonårstjejer på väg till redaktionen om dagarna.
• • •
Jag är som vanligt den förste som tar plats i pressboxen och får därför se när de repar playoff-intro i hallen – och kan meddela att vi får vara med om rena rama månlandningen innan puckdrop.

Eller en Pink Floyd-konsert om ni hellre vill det.
Det sprutar eld runt jumbotronen, små lampor i orange och vitt blinkar i läckra mönster vid alla 19 500 stolar och den mest suggestiva musik jag hört i dylika sammanhang pumpar i högtalarna.

Coolt, kan jag inte låta bli att tycka.
• • •
Avalanche ändå.
Ja, de ligger programenligt under med 2-0 efter sammandrabbningarna i Bridgestone, men de har spelat otroligt bra, djärv, sprakande energisk hockey och hemma i Pepsi Center tror jag de kan ställa till det rätt så ordentligt för President’s Trophy-vinnarna.
Det blir synnerligen intressant att se imorrn kväll.
• • •
Mindre coolt är att Flyers också, av förövningarna i tom hall att döma, städslat ett antal trummisar som tydligen ska leda massorna i ramsor.
Meh, tuffa Flyers…ska de hålla på med sånt jönseri?
Som en kollega – okänd för mig – som reser sig på pressläktaren och skriker åt dem så det ekar under takåsarna:
– Really!?! Är det inte högljutt så det räcker här inne?
Precis.
• • •
Att Flyers-fansen kommer skrika lungorna ur sig åt Sidney Crosby är ”a given”; de har i ett decennium tagit emot honom med samma varma känslor som Dallas tog emot JFK 1963 – och därför hatar han att spela här.
Men idag har jag en känsla av att även Bengan Hörnqvist kan få sina fiska varma.
Han var, med sin brusande lidelse, en nagel i ögat på hela östra Pennsylvania i förrgår; tacklad alla han såg, hamnade i gurgel efter varje avblåsning, gapade och skrek och bråkade – och sånt har Philadelphia en tendens att inte glömma…
• • •
Det bästa med att komma hit brukar vara att få hälsa på Big Kjell Samuelsson – en alldeles särskilt sorts magisk tilldragelse eftersom han händer stora som traktordäck och nyper åt som bara seriösa smålänningar kan göra.
Men han har inte setts till ännu.
Skandal.
• • •
Förr om åren var den fientliga stämningen visavi Penguins i allmänhet och Crosby i synnerhet ett av Flyers främsta vapen under Battle of Pennsylvania-ronderna här i hemmahallen.
Sid, liksom Malkin, lät sig störas och kom ofta ur balans.
Men sedan Mike Sullivan – ligans bästa playoff-coach; det står han i begrepp att bevisa ännu en gång – tog över har de lärt sig blunda och svälja och vända andra kinden till.
De spelar bara på, oavsett vad som händer – till och med i Wells Fargo.
Det är därför – och för att de är så sjukt bra, förstås – de har chansen att slå tillbaka idag.
• • •
För första gången i år:
Slips på.
En gammal favorit i svart och blått i Paisley-mönster.
Är det Stanley Cup live så är det.
• • •
Det är faktiskt några Penguins-fans här, samlade vid bortalagets spelargång strax innan värmningen.
Då har man balls.
Ingenstans är det mindre hälsosamt att dyka upp i borta-jersey än här.
Brorsan till en svensk stjärna – vi kan kalla honom Storchen – fick exempelvis en gång, helt oprovocerat, både öl och popcorn hällt över sig för att han satt och kollade i Capitals-tröja.
You don’t mess with Philly, liksom.
• • •
Dan Rosen, räkmackans amerikanska ansikte utåt, brukar översätta den här bloggen på Google och tycks ibland ha lite kul åt det jag kacklar om.
Det förefaller dock inte så troligt att han ska lösa Plus-abonnemang på en svensk nyhetssajt för att kunna fortsätta följa mig.
– Men du måste berätta när du skriver om mig, skrockar han.
Ja, då får jag väl göra det nu då.
• • •
Under något slags Q&A med hemmaspelarna på jumbon innan värmningen dyker Sean Couturier upp och berättar att Tom Pettys ”Free Fallin’” är hans favoritlåt.
Nu gillar jag den tandlöse kanoncentern från Bathurst ännu mer.
• • •
Ha ha, Pierre McGuire måste gå över isen för att ta plats i den lilla kommentatorsfickan mellan båsen – och blir utbuad.
That’s Philly for you.
• • •
Vad gäller de sena matcherna ikväll får vi se hur mycket bloggen kan vara med.
Jag ska först sitta kvar och rafsa ihop texter efter den här clashen och sedan köra norrut mot Newark.
Jag lär därmed missa åtminstone någon period av Wild-Jets och Caps-Jackets (ojvoj, så Washington måste vinna den matchen), men till den verkliga Late Night-showen i La La Land ska vi kunna vara med från start.
Såvida det inte blir fem övertidsperioder här och vem vet…
• • •
Det är idag Phil The Thrill Kessel kliver in i det här på slutet och gör minst ett mål.
• • •
Klockslaget 15.00 är alltid relativt när NBC sänder hockeymatcher.
• • •
Det är å andra sidan också idag Oskar Lindblom gör sitt första Stanley Cup-mål någonsin.
• • •
I morrn, i The Rockhhh, ska jag vara med om slutspelets första morning skate också.
Då blir det ännu festligare.
• • •
Herregud, redan jublet när hemmaspelarna kommer ut för värmning är öronbedövande.
För att inte tala om ljudstyrkan i buropen när gästerna ögonblicket senare gör dem sällskap…
• • •
Folks, här är vi nu.
Flyers mot Penguins i – rätt så – avgörande läge i Stanley Cup-slutspelet.
Det blir inte vackrare.
Och för att knyta ihop dagens tema ber jag att få sparka igång showen med Maximus Russel Crowes odödliga citat från filmen ”Gladiators”.
– Brothers, what we do in life, echoes in eternity!