Late Early i Music City

Det var New York Yankees klassiska citatmaskin Yogi Berra som sa det första gången.
– It’s getting late early.
Bronx Bombers hade förlorat de två första duellerna i en fjärran playoff-serie, förmodligen mot Boston Red Sox, och den älskade vardagsfilosofen från Missouri sa som det var.

Slutet närmade sig fast sagan just hade påbörjats, skymningen föll mitt på blanka eftermiddagen, det blev sent tidigt…
Så är det – eller hotar att bli – för några av lagen i årets Stanley Cup-slutspel också.
Inte minst Nashville Predators.
Favoriterna.
Allas älsklingar.
Söderns ros.
De har laddat för en ny, lång Stanley Cup-vår på brusande Broadway i nästan ett år. Längtat. Drömt. Plågat sig för att bli ännu bättre, stålsatt sig för att klara den omänskliga pressen. Tränat, jobbat, svettats, lidit och krönt den långa, tidvis hopplösa vandringen genom vardagslunken med en grundserieseger.
Som emellertid bara var ett delmål; i praktiken helt poänglös om den inte följs upp med något ännu större.
Men nu måste de redan i Game 2 i slutspelets andrarunda kvittera den ledning Winnipeg Jets – bortsett från finalmotståndaren ifjol överlägset bästa motståndaren de stött på under de här två årens magiska playoff-resa – skaffade sig i Bridgestone Arena för ett par dygn sedan.
För vad händer annars?
Det blir late early – och allt kan ha visat sig vara förgäves.
Å andra sidan är det just sådana situationer som skiljer vinnare från losers och män från pojkar – och klarar man inte att vända på tiden och hindra för tidiga solgångar har man inget i den ultimata hockeystriden att göra
För som Yogi Berra – New Yorks kanske populäraste idrottsman någonsin, i synnerhet om man räknar bort de som verkligen var bra på baseball – också sa:
– It ain’t over til’ it’s over.
Det är alltså bara för Nashville att plocka fram sin allra, allra bästa hockey – och göra kväll till morgon.
• • •
En inställd honky tonk-kväll är också en honky tonk-kväll, försöker jag intala mig själv.
För nä.

Det blev ingen svängom på byn igår kväll
Klockan var halv ett när jag hade satt punkt och skickat det sista till Emilia och jag insåg det fullständigt omöjliga i att försöka jaga ikapp vänner som hade stått på sedan åttatiden.
Så nu har jag suttit och ugglat på rummet två av tre kvällar.
Det är verkligen inte så man ska göra Music City, Tennessee.
Men igen:
Jag kan jag åtminstone glädjas åt att jag, till skillnad från somliga mediauppbådet, kan gå på morning skate och intervjua hockeyspelare utan att knocka dem med min blotta andedräkt…
• • •
Yogi Berra sa mycket annat skoj, och sant, också. Här är några av hans mest klassiska ”yogismer”, som de kallas i New York – och ja, jag bara väntar på lämpliga ögonblick under slutspelet att använda dem till.
– It’s deja vu all over again.
– Nobody goes there anymore, it’s too crowded (om en restaurang i St. Louis).
– You can observe a lot by watching.
– A nickel ain’t worth a dime anymore.
– 90 percent of baseball is mental. The other half is physical.
– Always go to other people’s funerals, otherwise they won’t go to yours.
– If you can’t imitate him, don’t copy him.
• • •
Jag slog en grov indianare igår – på övertid – och glömde publicera slutrapporten jag faktiskt klämde ur mig.
Och nu är den borta, för jag inser inte misstaget förrän Yzz86 påpekar det i spåret och hinner radera ”originalet”.
Förlåt.
Kanske är det ett tecken på att jag behöver en night off snart…
• • •
Själva verkar Predators-spelarna inte särskilt stressade över att himlen börjat mörkna över Tennessee-slätterna.
– Nä, säger Eky Ekholm när jag träffar honom efter en morning skate som inte är någon morning skate utan ett simpelt lagmöte, vi har numer så mycket erfarenhet av playoff att vi inte får panik bara för att vi förlorar en match.
Han harklar sig lugnt och fortsätter:
– Vi ska inte säga att vi är nöjda och inte behöver ändra på nånting alls, vi fick ju stryk. Men vi tycker att vi gjorde väldigt mycket bra saker i första matchen och bör i stort sett fortsätta på samma sätt. Vi måste bara bli lite skarpare i avslutningarna.
Japp.
Det är en lysande idé.
• • •
Ser på bilder från Vegas att hundratals fans redan i arla morgonstunden radat upp sig utanför Golden Knights träningshall i Summerlin för att ge laget en rungande sendoff innan flygresan upp till San Jose.
I gamblingmekkat låter man sig inte nedslås av en kantrullare i sudden death. Där vet man att det bara är att fortsätta satsa tills Fru Fortuna ler igen.
• • •
Det är en ännu en ljuvlig förmiddag i Nashville – solen gnistrar på en himmel så knallblå att Tomas Ledin skulle kunna göra ett dubbelalbum om den – så efter värmningen som inte är någon värmning tar jag en stilla promenad i kvarteren runt Country Music Hall of Fame.
En lisa för själen, i sanning.
Fast dagen når sitt verkliga klimax när jag går in och rotar i museum-shoppen och hittar något så oväntat som en Gram Parsons & The Fallen Angels-T-shirt.
Gram har Nashville helt skandalöst alltid negligerat, men någon finns det tydligen som fattat hur stor och viktig och fantastisk han var – och denna T-shirt, ljusblå till färgen, ligger nu självfallet i min dataväska här under pressläktarbänken.
• • •
Paul Maurice talar så tyst under sin presskonferens att jag inte lyckas uppfatta några nya femplus-citat men han verkar ha kul för egen del för mellan små gutturala muttranden skrockar han gott för sig själv åt något han uppenbart tänkt på.
Jag hade ingen aning om att han var en sån entertainer, men placerar honom härmed nästan högst upp på listan över favoritcoacher.
• • •
Vart jag går idag är det kollegor som börjar klucka om att jag väl måste skaffa lägenhet i Buffalo i höst.
Yeah yeah, det hade för min del varit mer angenämt om, till exempel Arizona vunnit draftlotteriet.
Men jag gillar i alla fall KeyBank Center och really:
Alla som sedan i natt uttrycket sitt medlidande med Rasmus och skrivit saker som ”stackars pojk” ska ju veta att det han inte skulle ha minsta anledning att byta sitt liv mot deras.
Han får spela i NHL, kommer bli mångmiljonär, lär vad det lider bo i en fantastisk villa i någon av norra New Yorks mest affluenta lyx-enklaver – och bara det faktum att han kommer dit borgar ju för att Sabres snart är en playoff-contender igen.
• • •
Att Hackspetten från Kusmark fått Big Buf som överrock i den här serien känns inte alldeles fair.
Det är som att en talgoxe skulle tvingas slåss om födan med en flygödla från Jurassic Park.
Men potatisodlarsonen bara rycker, med ett snett leende, på axlarna när jag tar upp denna fysiskt sett något ojämna match-up.
– Jag är ju inne och röjer runt målburen rätt mycket och där befinner ju även han sig, så det blir en del möten. Men jag försöker hålla mig ifrån honom, jag har inte mycket att sätta emot i tacklingarna där, han är väldigt stor och stark och tung. Jag får försöka vara smartare än honom istället.
Och att det såg ut som att inte bara Buf utan hela laget faktiskt sökte upp honom för att försöka stoppa honom från att generera så mycket energi hela tiden?
– Ja, litegrann kanske. Trouba var på och slog på mig nån gång också. Men man får slå tillbaka och visa att man inte viker ner sig.
Som att nån inbillar sig att själve Arvy nånsin skulle göra det!
• • •
Viberg från Svenska Fans brukar beskriva sig själv som ”ond” och vidimerar riktigheten i den karaktäriseringen genom att DM-håna mig för att jag tvingas sitta på hotellrummet om kvällarna.
Nåja, jag ÄR i alla fall i Nashville – och han i Växjö.
Dessutom:
Kvällens match börjar redan 18.00 lokal tid och visserligen flyger jag vidare imorrn men inte så förfärligt bagarväckning-tidigt så lite honky tonk på Robert’s Western World ska vi ändå hinna med.
Hur är draget i downtown Växjö en söndagkväll?
• • •
Toby Enström har en otroligt snygg kostym – svart-vit-rutig, och såna kommer inte många undan med, men i Nordingrå har de sån stilkänsla att allt ser perfekt ut – på sig när han kommer lommande genom Bridgestone-environgerna efter morgonövningarna.
Däremot sportar han inte längre, som i yngre dagar, så mycket bling-bling.
– Nä, flinar han, det var i Atlanta, det. Nu bor jag ju i Winnipeg. Där är det viktiga att man pälsar på sig ordentligt.
Synd ändå.
Jag gillade de Biggie Smalls-inspirerade halskedjorna!
• • •
Det är inte bara i Vegas fansens hopp lever.
Här i Smashville blev det tyst i fredags, men bara tillfälligt.
Stan som tristessens vindar glömde har laddat för ny urladdning ikväll och kommer, om något, att vara ännu mer högljudda i sina sympatiyttringar.
Jag har hörselkåporna med mig.
• • •
När man går ut med finländska kollegor får man alltid höra livfulla anekdoter – och nu vill jag se Patrik Laine spela fiol på isen.
Han förnekar tydligen bestämt själv, men trovärdiga källor uppger att han efter ett av målen mot Wild åkte förbi motståndarnas bås och spelade fiol med klubban över armen (det ska vara nån Åbo-grej) för landsmannen Mikko Koivu.
Sånt är ju strängeligen förbjudet i NHL och just därför skulle jag älska att se reaktionen bland Nashvilles spelare.
Och fans.
Tänk bara HEK…
• • • 
Så tidigt som jag kommer till matcherna – jag är till exempelvis på plats långt, långt tidigare än några spelare och coacher – kunde man tro att jag skulle snika rätt på lite inside-info om vem som sjunger nationalsången.
Men icke.
Har inte en aning.
Eftersom det var han, den rätt träige, Dierk Bentley senast tror jag de kör med en kvinnlig vokalist ikväll och hoppet står till Kacey Musgraves, Miranda Lambert eller Lee Ann Womack.
Dolly vågar jag inte drömma om på så här tidigt stadium.
• • •
Lyssna på Vanessa, John J. Jag vet att du inte är nån fena på modern teknik, men du kan alltså med några enkla ingrepp ändra inställningar så du får kanadensiska kommentatorer och aldrig mer behöver höra Doc…
• • •
Det vore överdrivet att påstå att Flipper Forsberg är kort i tonen när han pratar med gamle Biffen efter lagmötet på förmiddagen.
Men han är samlad.
Fåordig.
Har fokus nån helt annanstans.
– Det är inte så mycket att fundera över. Vi ska spela som vi gjort hela året och göra mål. Till slut lossnar det, säger han med nåt i blicken som indikerar att puckarna som satt i stolpen i förrgår kommer sitta så jävla hårt i nättaket i kväll att alla bara kan sticka och brinna.
• • •
I grunden är det Johnny Cash-stil som gäller för er bloggare ikväll också, men jag har hängt en somrigt ljusblå kavaj över hela anrättningen.
Så helheten andas mer…Kenny Rogers.
• • •
Maurice pratar beundrande om hur bra Toby Orr och Big Buf är tillsammans.
– De två har spelat ihop så länge att de verkligen kan varandra innan och utan.
Tell me about it, redan hösten 2010 reste jag till Atlanta för att göra ett knäck om detta omaka par, fick ut dem på isen i Phillips Arena efter en träning, tog bild och slog upp stort med vinkel på ”Fyrtornet och Släpvagnen”.
– Toby är coolast i världen. Skriv det, sa Buf och spände blicken i mig.
• • •
Hörnqvists puck var ju inne, det är inget snack om den saken, men det blev inget mål i alla fall och de som hävdar att NHL och domarna och gud och regeringen och rentav Leif GW är på Penguins sida kanske ska hålla lite låg profil ett tag.
• • •
Min bänkgranne här på pressläktarens frontline är ingen mindre än förre målvaktskämpen Chris Mason, numer nåt slags tv-personlighet här i Nashville.
Har ni några hälsningar?
• • •
Ho ho, vad Hörnqvist och Devante-Pelley gormar och svär åt varann mellan utvisningsbåsen.
Man kan inte tro att de snart kommer skaka hand och säga snälla saker åt varann.
Men det ska de.
• • •
Brage är fortfarande obesegrade i Superettan, vill jag apropå ingenting påpeka.
• • •
Det är en särskild sorts känsla att sitta på en pressläktare och slita med ett sånt här intro och samtidigt följa en annan match laptoppen.
Det är det också – en aningen uppstressande – känsla att mitt i allt också trycka fram en liten krönika om matchen på laptoppen innan deadline…
Men allt går med kaffe, vilja och kärlek till såväl Stanley Cup-hockey som till redaktörerna hemma i Stockholm!
• • •
Nu åker vi igen – mot en horisont där solen väntar på ena laget och natthimlen på det andra.
Mycket nöje!