Nashville Stanley Cup Jamboree Revisited

Det finns saker det är alldeles berusande underbart att få återuppleva här livet.
Som när man sett sin första, chock-euforiska Springsteen-konsert och får gå på en till.
Som när man ätit på Eleven Madison på Manhattan och har bord på samma gudomliga krog igen.
Som när man som förlägen 14-åring dansat tryckare med Lotta Ernfridsson på kongressen i Borlänge och hon tackar ja till samma slags svängom även fredagen därpå.
Men ingenting i den vägen har någonsin glatt mig lika grundligt och djupt som att åka tillbaka till Nashville och ännu en gång få vara med om Stanley Cup-yra i kvarteren runt rocking South Broadway.
Vi hade några av historiens allra roligaste, mest oförglömliga dagar och nätter när Music City för ett år sedan förvandlades till Hockey City och varje inandning smakade fest, lycka, förväntan och ramalama.
Det ser ut att bli – eller snarare är redan – precis likadant i år.
Bara ännu mer, för nu har den här staden VERKLIGEN vittring på något stort så energin är ännu mer elektrisk på de knökfulla trottoarerna timmarna innan puckdrop den här gången, hoppet som lyser i ögonen på de tusentals som redan under tidiga eftermiddagen myllrar i grannskapet i färgglada hemma-jerseys ännu mer intensivt och honky tonk-svänget på de fullsatta barerna ännu vildare.
Hur det kommer låta och kännas när Flipper Forsberg, PK Subban, Ryan Johansen och de andra som övertagit rollen som the local heroes från countrymusikens superstars ikväll kommer in på den nyspolade isen för första framträdandet i andra playoff-omgången kan vi ännu så länge bara drömma om, men var redo – trycket lär slå det mesta vi någonsin erfarit tidigare.
En Stanley Cup-jamboree pulserar kort sagt ånyo i Nashville, yours truly befinner sig mitt i stormen och ni som följer den här bloggen får följa med in i extasens hjärta.
Livet kunde omöjligen vara bättre än det är just nu.
• • •
Det kändes lite beige att sitta kvar på hotellrummet hela kvällen igår – och sen hoppa rakt i sängen, nykter som en scoutledare.
Så gör man ju inte i Nashville
Men när jag kommer till morgonvärmningen i Bridgestone vid halv tio på förmiddagen är jag desto mer nöjd med att jag stannade inne.

Det visar det sig nämligen, högst väntat, att merparten av de hitskickade kollegorna inte gjorde och de ser utan undantag ut som räksallad någon spillde på trottoaren igår kväll.
Jag, däremot, är pigg som en torped och klappar de arma sjuklingarna hurtigt i ryggen.
– Ditt svin, svarar en och pustar på det sätt man bara kan pusta när man framåt 03.30 natten innan tyckte det var en lysande idé att sänka ytterligare en shot ljummen bourbon.
Ho ho!
• • •
Upphetsningen inför det äventyr som börjar här nu grundar sig emellertid inte bara i det faktum att Music City rustar för gränslös hallabaloo igen.
Så här på förhand framstår Nashville Predators vs. Winnipeg Jets dessutom som en av de mest episka Stanley Cup-serierna på flera år.
“Jag har Chicago-La-förhoppningar. Clash of the Titans”, som min gamle First Baptist Church-kompis Linus skriver i ett sms.
Ja, potentialen är enorm.
Det är ju ettan och tvåan i tabellen som står pannben mot pannben här – med samtliga huggtänder blottade – och de gick redan under grundserien upp i några av årets mest spektakulära battles; actionspäckade, knallhårda och egendomligt målrika.
– Ja, säger papa Ekholm och kliar sig i ett imponerade tätvuxet slutspelsskägg, med tanke på att det är två Vezina-nominerade målisar och två väldigt bra backbesättningar som mötts varje gång är det lite konstigt, men jag har ingen riktigt bra förklaring. Ingen har spelat dåligt, det har bara blivit så.
Kanske är det som Jets-coachen Paul Maurice säger efter att ha gjort klart att han contrary to popular belief haft stort utbyte av målfesterna i fråga eftersom det funnits fantastiska situationer att få puls av i varje byte:
– Både vi och Nashville har faktiskt spelat bra defensivt i alla matcher. Det är bara det att båda också har väldigt snabba, kreativa och inspirerade offensiva stjärnor som inte gått att stoppa.
Ni hör ju.
Vi kan få vara med om något överjordiskt här.
• • •
Fast jag ska väl inte bli för kaxig.
Det är fredag, Game 1 börjar 19.00 lokal tid och jag har inga andra matcher att bevaka vare sig före eller efter.
Risken är med andra ord överhängande att det är jag som pustar så där hopplöst imorrn, för Nashville är ju ändå Nashville och de där dåraktiga 03.30-stänkarna alltid extremt lockande just här.
• • •
Breaking News:
Toby Enström gör efter en dryg månads skadefrånvaro comeback i Jets backuppställning ikväll – av allt att döma intill självaste Big Buf.
Därför tvingas han möta media efter dagens morning skate – något den lille ångermanlänningen gör med ungefär samma entusiasm som Zlatan skulle visa upp sitt hem för Se & Hör.
– Men, flinar lagets trevlige PR-boss, vi har en livvakt här ute korridoren så han inte kan smita.
He he.
Bloggen har dock haft en utmärkt relation med Toby ända sedan debuten med Atlanta Thrashers i Phillips Arena hösten 2007 – som faktiskt också råkade vara Bäckis debut – så jag får honom lite för mig själv och kan på nära håll se hur han torkar eftersvett ur pannan när kanadensisk media äntligen lämnar honom ifred.
Men du gillar väl att vara the center of attention, skrockar jag.
– Eller hur. Jag hatar det, säger han med en grimas.
Att spela hockey tycker den 33-årige Nordingrå-sonen desto bättre om och han ser verkligen fram emot att för första gången i karriären få smaka på Round 2-hetta i Stanley Cup.
– Jag är en sån som vill spela varenda kväll och det här ska bli otroligt roligt, gör han klart.
• • •
”Men för helvete”, gastar The CEO of Everything i ett sms, ”så här ska jag också hålla på när jag flyttat till Florida nästa vinter!”.
Jag har då messat ett foto från dagens lunch i solskenet i trädgården på – just det – Martin’s BBQ.
Jag tar en Smoked Sausage-tray med coleslaw och bakade bönor och det är så gott att Rydaholms Captain America kan terra mig med beach-bilder genom varenda vidrig januaristorm i New York nästa år om han vill.
De påstått magiska solnedgångarna där nere kommer inte vara tillnärmelsevis lika förföriska som de rökta grisarna på sydstaternas bästa bbq-joint. 
Dessutom:
När nästa vinters nor’easters drar in över Manhattan planerar jag att ligga i gästrummet i nya Chez Sibner och softa…
• • •
Som sig bör är det runt Flipper Forsberg utsänd media från The Great White North bildar verkligt månghövdad media-scrum inne i det numer lätt futuristiska Nashville-rummet.
Han var ju en av hela inledningsomgångens största artister – och utgör största hotet mot Kanadas enda kvarvarande lag.
– Allt känns som det ska , upplyser han bloggen om och dementerar samtidigt med emfas att han skulle vara skyldig till att Ekholms ena skena satt lös under förmiddagsskejten.
– Jets är ett bra lag men det är vi också.
Att den här motståndaren är mer fysisk än den förra och har bamsingen Big Buffen – som körde över Minnesota Wild-spelare så de flög som konfetti över isen – skrämmer inte.
– Själv är jag kanske inte den som ska gå upp mot honom, mina 95 kilo räcker nog inte så långt mot hans 125, eller vad det är. Men vi har andra som kan stå upp om det blir fysiskt.
Visst.
Järnkrok är ju med och ingen har nånsin kaxat sig mot en Gävle-bo utan att få betala dyrt.
• • •
– Jag har hört att Roy Orbison sjunger nationalsångerna ikväll, flämtar en ivrig kollega.
Det vore verkligen nåt.

Särskilt som Roy Orbison dog 1988.
Men vi är inne i andra omgången nu och det betyder att Nashville kommer spänna musklerna och släppa loss en ny parad av superstars.
Steve Earle, som ju flög hit med bloggen igår, borde få den äran men han är för ruffig – och Dolly Parton, den ultimata drömmen i sammanhanget, spar vi till eventuella finaler.
Fast, well, nån som Chris Stapleton kanske vi ändå kan hoppas på ikväll.
• • •
Det kommer plötsligt till min kännedom att Calle Järnkrok egentligen heter Karl Åke Järnkrok.
Tror ni, eller tror ni inte , att han kommer kallas så i den här bloggen i fortsättningen?
• • •
Paul Maurice, Jets-coachen, är en sann underhållare visar det sig när han håller presskonferens efter morgonskejten.
Någon frågar om han tycker det känns som att laget klarat av att hantera det långa uppehållet på ett bra sätt svarar han:
– Ja. Men det tyckte nog Pete DeBoer inför matchen i går också…
Ha!
• • •
Pratar för första gången någonsin med Kevin Fiala, för mina kamrater på Hockeysverige.se har avslöjat att han pratar utmärkt svenska och visst.
Han har en liten Werner & Werner-brytning men allt sitter där det ska.
– Vi är redo. Big Buf? Vi klarar honom också. Jag lovar, säger han.
• • •
Någon frågar också Maurice, som är god vän med San Jose-coachen, om han ringde honom igår.
Jets-tränaren spärrar upp ögonen.
– Pete? Oh God, no. You don’t call Pete DeBoer efter a game like that.
Hi hi!
• • •
Nikolaj Ehlers, däremot, talar inte så mycket svenska.
– Jag förstår svenska , men prata…nä, inte riktigt, säger han.
Men jag gör mig faktiskt förstådd på engelska också och kan glädja honom med upplysningen att jag är från Leksand (lätt lögn, men varför krångla till det…) och älskade att kolla på hans farsa och radarpartnern Robert Burakovsky när det begav sig.
”De var kungar, både på och utanför isen”, säger jag.
– Ha ha, jag vet, skrattar dansken, jag har hört alla historier.
Alla historier….ojvoj.
• • •
Ett annat ämne som kommer upp under Maurice presser är det faktum att Preds och Jets spelar i ligans mest högljudda haller.
Han instämmer och förklarar att det absolut ger hemmalaget en extra push.
Sen säger han:
– Minnesota also got a wild arena…(kort konstpaus, snett leende)…well, there you go.
Han är helt klart my kind of snubbe, Jets-coachen!
• • •
Kolla, här sitter han – mannen som fick agera svarsalternativ i bloggen Quiz idag.

Jag hoppas verkligen någon trodde att Washingtons ägare heter Pierre LeBrun.
• • •
Så Mike Babcock har hamnat i konflikt med sin största stjärna.
Vilken skräll.
Det har ju aldrig hänt förr…
• • •
Det finns alltså en chans – en hyggligt god en, till och med – att vi får en konferensfinal mellan Nashville och Vegas.
I så fall kommer vi garanterat förlora medlemmar i Professional Hockey Writer’s Association.
Alla kommer helt enkelt inte överleva den backanalen, så är det bara.
Men ingen skulle komma på tanken att säga något annat än att det vore värt det!
• • •
Eky Ekholm tycker att Colorado inte fick tillräckligt med cred för sin insats i förstarundan – och han är samtidigt glad över att de gav Preds så pass hårt motstånd som de gjorde.
– Det är ett riktigt bra hockeylag och jag tror det gjorde oss gott att få sätta oss på planet och åka tillbaka till Denver en gång till. Där fick vi lära oss att vi måste knyta näva och spela vår bästa hockey hela tiden. Om vi bara avfärdat dem i fyra raka är jag inte säker på det gått fram på samma sätt, säger han.
Han är en klok man, lille Williams farsa.
• • •
Jag fick språkpoliserna på mig i morse – och det med all rätt.
Wild Bill sa igår att han och hans riddarkompisar tog kål på Sharks under första tio och jag lyckades skriva ”Vi tog kol på dem”.
Det var sent och jag höll på att somna, men det är ingen ursäkt. Sånt måste jag ha kol(l) på – häpp!
• • •
Patrik Laines amish-skägg gör intryck även på avstånd.
På närmare håll förstår man att det skulle kunna få huvudrollen i en egen skräckfilm.
Min skapare – vilken underbar styggelse !
• • •
Enligt Fiala är det mängden klasspelare i Jets två främsta kedjor som blir största bekymret för Preds.
– Avalanche hade MacKinnon, men Jets har sex jäkligt bra snipers. Vi får verkligen hålla koll på dem.
Ja, Boston må ha världens bästa kedja, men det är bara Winnipeg som har två regelrätta förstakedjor.
• • •
Får helt oväntat en kram av den gamla damen – en riktig farmorskaraktär – som basar över den trivsamma lilla loungen bakom pressläktaren i Bridgestone.
Jag visste inte att hon hade minsta koll på mig, men hon utbrister glatt:
– Dig minns jag. Du har en härlig aptit.
Hm.
• • •
Med Maple Leafs jagade från scenen håller praktiskt taget hela Kanada nu på Jets – och det märks i sanning på mediaintresset i Bridgestone.
Varenda outlet, från de franskspråkiga i Quebec till obskyra sajter i British Columbia, har folk på plats.
Mäktigt ändå.
Man får omedelbart den där känslan av att…nåt viktigt ska hända här.
• • •
Precis som ifjol får vi en liten godis med lokalt krimskrams vid våra platser på pressläktaren, men det ingår ingen alkohol den här gången.
Vilket fegspel!
Skicka upp en långtradare från Lynchburg, för tusan!
• • •
Det passar honom förmodligen alldeles utmärkt eftersom han bara vill bli lämnad i fred och inte är i behov av någon uppmärksamhet, men Toby Enström är en av våra mest underskattade och föräras alldeles för få rubriker.
Därom är jag och Tyler Myers helt överens.
– Det är en big deal att Toby är tillbaka, säger den gänglige backkollegan.
– Han är en väldigt intelligent hockeyspelare som hela tiden gör små, viktiga saker som han inte uppskattas tillräckligt mycket för.
Men nu är bloggen här och har stora rubrik-kanonen laddad.

• • •
Jag kör, som alltid i den här stan, Johnny Cash-stilen.
Svart kostym och svart skjorta och svarta skor – men så sätter vi sprätt på anrättningen med en slips i polkagris-tappning.
Har ni hart ZZ Tops ”Sharp Dressed Man”?
I’m just saying…
• • •
Det brukar vara bilar lackade med slutspelsmotståndarnas klubbmärke Smashville-fansen får dunka på med en slägga på plazan utanför Bridgestone.
Men nu är det Jets som kommer till stan, så istället har de som sköter det där släpat fram ett helt jävla flygplan.
Kom inte och säg att det inte är speciellt med hockeyfester i södern.
• • •
Det har blivit nåt litet fel med pressläktarplaceringen. Mig brukar de under så här stora matcher, när mediatrycket är så enormt, stoppa up i ett hörn längst upp på översta hyllan – men nu har jag istället fått sådan prime location på första raden att till och med Washington Capitals ägare (well, han kunde ha varit…) kommer förbi och grymtar om att det var värst vad bra The Swede sitter nu då.
Kanske är det bara nån i Preds-organisationen som insett att den som representerar Filip Forsberg måste behandlas kungligt…
• • •
Pojkar och flickor, ladies and gentlemen, fiender (nä, såna har vi inga men jag skriver så ändå) och vänner och U-båtar och alla andra.
Nu rättar vi till bolo-slipsen, drar upp boots-skaften och drar ner Stetson-hatten över öronen.
För det är dags.
Stanley Cup-serien med potential att bli årets stora klassiker börjar alldeles strax – i ett Nashville som glöder av hänförelse.
Enjoy the ride!