Opening Night Stanley Cup Playoffs 2018

Halleluja!
Ah, vi tar det gång till – med ännu mer eftertryck:
Halleluja!!!
Efter sex månader, 27 veckor, 189 dagar och allt som allt 1271 grundseriematcher står vi äntligen, äntligen vid himmelrikets guldglänsande portar igen.
Stanley Cup Playoffs är här.
Som vi längtat.
Som vi drömt.
Som vi hungrat efter att få vara med om det här ännu en gång.
Mitt i serielunksmörkret strax före Lucia minns jag att jag tog en titt i spelschemat, såg att det var fyra långa månader kvar till slutspelet och suckade tungt.
”Det är en evighet dit, det går att inte ens att tänka på hur länge vi får vänta på den där sprudlande euforin”, hette det i ett deppigt sms till en mig närstående Tampa-fanatiker i Örby.
Men overkligt nog:
Här är vi nu – och euforin sprudlar i sanning.
Underbart monumentale!
Jag har många gånger försökt, men aldrig riktigt lyckats, återge de känslor som alltid sköljer genom systemet den här tiden på året, men det handlar om ett slags intensivt rus av upprymdhet och hänförelse.
Och det är ju bra märkligt. För fjorton-femton år sedan, innan jag kom hit, var det ingen big deal alls i mitt lilla liv. Jag gillade hockey, tyckte det var coolt med NHL, gick på matcher när jag var i New York under vinterhalvåret och höll hygglig koll på hur det gick för Sudden och Foppa och de leksingar som var här (det är en evig skandal att Calgary inte gav Tomas Forslund, den tuffaste av dem alla, fler riktiga chanser…). Men Stanley Cup-spelet passerade för det mesta utan att jag tog någon större notis – utom 1996, när Foppa och Colorado slog Garpens Florida, då var jag och min kompis Ljungen uppe på nätterna och febrade.
Nu finns inget större, inget jag ser som mer omistligt, inget i livet överhuvudtaget som generar samma välbefinnande, samma lycka, samma puls, samma känsla av att jag verkligen lever.
– Men det håller på i två månader, blir det inte för mycket, flämtar bekanta som har helt fel prioriteringar i livet och inte spenderar vårarna i vår bubbla.
Nej, tvärtom.
Det är det som är grejen.
Frossandet. Det orgie-artade i upplevelsen. Störtfloden av oförglömliga showdowns – kväll efter kväll efter kväll, vecka efter vecka efter vecka, månad efter månad efter månad…
Och nu börjar det.
Nu. Börjar. Det.
Ikväll, alldeles strax.
Stanley Cup Playoffs 2018.
Man, oh, man.
Bring it on!
• • •
Som ni förstått är det lite nyordning i bloggen den här tidiga våren.
Efter tio och ett halvt år måste man vara Plus-kund hos Aftonbladet för att kunna följa den under Stanley Cup-slutspelet 2018.
Jag inser att det kan te sig krasst och närigt i vissa ögon – och om det bara varit upp till mig hade det inte blivit så här.
Men then again – om allting bara varit upp till mig, om jag fått bestämma helt och hållet, hade det inte funnits någon tidning överhuvudtaget längre.
För jag har en femårings ekonomiska sinnelag och tycker bara man ska göra sånt man själv tycker är kul – och se till att alla som vill får vara med, utan att det ska kosta något alls.
Mediamarknaden är nu som den är, vi har begränsat med resurser och ska det här forumet fortsätta fungera som vi vill måste det helt enkelt generera lite intäkter.
Så:
Plus-texter it is.
Jag är oändligt tacksam visavi er som senaste dygnet hostat upp de 59 spänn det kostar för att få tillgång till bloggen och hoppas att vi kan få ännu fler att följa i era fotspår. Och ni som redan var abonnenter – känn er gränslöst uppskattade, ni med.
Jag lovar att ge allt, att pressa mig till det allra yttersta, för att ni ska känna att det var värt varenda öre att följa med fram till den gudomliga Stanley Cup-finalen i juni.
• • •
”16 Forever” heter ett aktstycke som magnifika Nomads från Solna på 80-talet tog av punkikonerna i The Dictators och gjorde till sin egen larmande hymn.
Den skulle kunna vara soundtrack under den berusande resa vi inleder ikväll också.
För det handlar om siffran 16 nu.
Sexton lag, av de 31 som inledde säsongen, stormar ut på slagfältet – och det av dem som först når sexton segrar får lyfta idrottsvärldens mest mytomspunna pokal framåt midsommar.
Nej, femton räcker inte – då har man vunnit tre rundor och nått Game 7 i finalen, men förlorat.
16 forever it is, baby.
Så ta nu och mata på med lite Nomads hemma i stugorna innan de släpper pucken i PPG Paints Arena och Bell MTS Place.
• • •
Ett skäl till att tidningen nu börjar ta betalt är att bloggen ska kunna fortsätta resa på samma sätt som tidigare.
Och var försäkrad – jag kommer snart ta ut den på turné; det är ju där ute, på vägarna och i hallarna, den verkligen får liv och och nerv och blir riktigt oemotståndligt rolig att skriva i.
Jag börjar dock i korresoffan, för dels är jag fortfarande lite utschasad efter den oväntade trippen till västra Kanada mitt i förberedelserna för den här urladdningen, dels är de här första dygnen så galet intensiva och frenetiska att det bara blir rörigt om man sticker iväg direkt.
Men hav förtröstan
Till helgen går vi live – på riktigt.
• • •
Varje år när vi spelar in vår first round-preview i podcasten kräver Ondskan Ekeliw att jag ska ”dra den om brorsan”.
Mm, jag minns inte längre var jag först hörde den men den är bästa liknelsen nånsin om skillnaden mellan grundserie och slutspel.
– Slutspelet är grundseriens elaka storebror som just kommit ut ur fängelset och är ute och letar efter trubbel.
För oss som kan vårt ”Sopranos” finns en variant jag just kom på:
– Grundserien är Bobby Baccalieri och slutspelet är Richie Aprile…
• • •
Vi inleder alltså med tre rungande klimax till matcher redan i afton.
Först, 19.00 här och 01.00 hos er, har vi Jets mot Wild i Winnipeg och – ojvoj! – Penguins mot Flyers i The Battle of Pennsylvania i Pittsburgh.
Och så rundar vi av med tidernas första Stanley Cup-match på Strippen i Vegas, mellan Golden Knights och Kings.
Vem, tror ni, gör första målet detta slutspel?
Jag säger Patrik Laine. Han är den typ av karaktär som redan under sitt livs första playoff-drama i världens bästa liga vill visa att han inte tycker det är så märkvärdig och smackar in en puck direkt.
Devan Dubnyk, you been told.
Eller så blir det någon mer oväntad som, tja, Filppula i Flyers.
• • •
Reaktionerna på Plus-tillägget har varit varierande, men i huvudsak avsevärt mycket mer positiva än jag hade vågat hoppas på. Jag förväntade mig en skitstorm, men bortsett från en och annan som känner sig sviken och vägrar vara med mer – vilket jag sörjer, jag vill inte vara dum mot någon och kommer sakna de som försvinner – har de allra flesta varit förstående, generösa och vänliga.
Tack som fan.
En och annan har varit rolig också – och då tänker jag framförallt på en Anders Eliasson, som på Twitter uttryckte sin syn på det nya uppägget så här:
”Alla gör ju självklart som dom vill.
Men att inte tycka att bloggen är värd 59:- är ju bara löjligt.
Betala och läs!
Lägre kilopris på kvalitetsbiff hittar du inte!”.
Ha ha, nä, kilopriset får verkligen ses som överkomligt…
• • •
Ryan Getzlaf, Zdeno Chara, Gabriel Landeskog, Nick Foligno, Anze Kopitar, Roman Josi, Andy Greene, Claude Giroux, Sidney Crosby, Joe Pavelski, Steven Stamkos, Alex Ovetjkin, Blake Wheeler, Tyler Bozak* och James Neal*
En av de sexton – ja, sixteen forever! – välsignade männen har en date med ödet om två månader.
För de jag räknade upp där är lagkaptenerna (plus två assisterande, eftersom Maple Leafs och Vegas inte har utsett någon lagkapten, och jag chansar på att just Bozak och Neal skulle få äran) i årets slutspelslag och en av dem kommer ofrånkomligen att få bucklan av Gary Bettman när sista finalen är spelad.
Vem?
Ja, säg det.
Jag tycker bara det är fascinerande att stirra på namnen och veta att, well, en av dem är det.
• • •
Inga namn, men jag kan ju avslöja att det i alla fall är en NHL-stjärna som hört av sig och muttrat om att det plötsligt ska kosta 59 spänn att läsa bloggen.
Jag var tvungen att fråga:
Har ni SÅ hög escrow i år?
Roligt, om jag får säga det själv…
• • •
Blue Jackets hakar på i dansen först imorrn, men coach Tårtan är redan i playoff-form.
Under en presskonferens i Washington – där han stått för några av sina greatest hits, med Brooksie såväl som fyllskallar på läktaren bakom bortabåset – idag började han klaga på att det fanns en mikrofon vid podiet,
– Varför behöver jag använda den här när jag står precis framför er, fräste han.
Well, John, i TV och radio är de lite noga med ljudet – i synnerhet när det finns anledning att misstänka att klassiska citat kommer levereras.
• • •
Förste svensken att hänga en kasse i Stanley Cup Playoffs 2018?
Han kommer från Sollentuna och heter Patric ”Bengan” Hörnqvist.
Tror jag.
Kom ihåg vem som trodde det först…
• • •
Alla – alla – tror att Jets spolar av Wild i serien som snart tar sin början i downtown Winnipeg.
Det måste kännas lite uppfriskande för Lille Fridolf Boudreau.
Hans lag förväntas ju alltid vinna och det känns inte alldeles långsökt att tänka sig att det ofta varit problemet.
Likafullt kan han, som det verkar, inte låta bli att bli lite stött.
– Jag förstår att de är favoriter, men, jag menar, även vi är här. Vi kommer spela matcherna. Vi är glada att vi bjudits in, halvfnyser den gamle keruben.
Han borde vara glad istället. Pressen ligger för en gångs skull på någon annan.
• • •
Här i USA går NBC som vanligt all in i slutspelet. Nä, de visar förstås inga matcher så här i veckorna på stora NBC-kanalen – så roligt ska vi inte ha det – men mobiliserar alla sina sub-kanaler. Ikväll sänds Penguins-Flyers och Golden Knights-Kings på renodlade sportkanalen NBCSP, medan Jets-Wild lustigt nog går på CNBC – affärskanalen där det vanligtvis sitter allvarliga talking heads och babblar om aktier. Och imorrn, när vi har en bonanza med fem matcher, drar de in subkanalen USA Network också.
I like.

Det ska vara hockey på alla kanaler hela tiden.
• • •
Jag tyckte det lät så osannolikt att jag anklagade den som berättade – vi kan kalla honom för The CEO of Everything – för att inte förstå att aprilskämt bara är tillåtna den första i månaden.
Men det visade sig vara sant.
Nye blogglegendaren Arvika-Anton har fått ett vikariat på Norran i Skellefteå och ska framgent kampera ihop med Lili & Susie – alltså Glimmer Twins Savonen och Marklund.
Jag har inte blivit så skadad av en trejd sedan blockbustern med PK Subban och Shea Weber.
• • •
Playoff-loggan på isen, övertidsdraman som pågår i en och två och tre extraperioder, hundraprocentiga satsningar precis hela tiden, vilda fans som viftar med små handdukar i fullsatta hallar, ”We Want The Cup-ramsan”, jubel och tårar…
Det är så mycket man hinner glömma som jag plötsligt inser att vi ska få ta del av igen..
Så underbart.
Men det allra bästa:
Så här någon timme innan they’re off and running är Stanley Cup Playoffs 2018 ett blankt ark.
Vi vet ingenting om vad som kommer hända, vi känner inte till ett skvatt om en enda av de storylines och intriger ödet har in store for us.
Men snart kommer vi vara alldeles uppslukade av glödande debatter om goaltender interference-situationer, coacher som hamnar i ordkrig, brutala tacklingar, avstängningar, dräpande uttalanden och de vackraste mål världen skådat.
Välkommen in i bubblan, alla!
• • •
Ah, dessa Flyers-fans – den svarta pessimismens apostlar och dystergökar.
Våra vänner Hento, Kung Kenta och Playoff Will står alltså redan med armarna i kors och inväntar en sweep, så de får sin bild av coach Hakstol bekräftad och kan skälla mer på honom.
Glöm det, pojkar.
Flyers kommer göra sitt bästa slutspel sedan 2010. För det borgar Giroux, Voracek, Couturier, Konecny, Ghost, Provorov, Lindblom, Patrick och en Brian Elliott i plötslig kalasform.
• • •
När man bor på 48:e våningen förväntar man sig inte att få se människor precis utanför fönstret, men det är precis vad jag gör medan jag sitter och hamrar på det här introt.
För några ögonblick befarar jag att jag till slut fått delirium, men i så fall en variant med fördröjd effekt för jag har inte druckit en droppe sedan jag satt på planet hem från Kanada – och det visar sig till slut vara handymen som deltar i renoveringen av husets balkonger.
Ändå:
Ett lätt omskakande ögonblick.
• • •
Man ska komma ihåg det här om playoff också:
Superstjärnorna, de som dominerar under vanliga grundseriefajter, blir ofta bortplockade och neutraliserade i slutspelsmatcher.
Så det är oftast de som har det bäst förspänt i tredje- och fjärdekedjorna som vinner.
Och där har ju Flyers ändå Jori Lehterä, ho ho!
• • •
Ekan, som försökt få tiden att gå genom att se Djurgården-Skellefteå på Globen, sms:ar.
– Alldeles. Snart. Börjar. Det.
Oh yeah.
• • •
Jag hade ett fel i quizen som legat i bloggen under dagen. Missade på den sista frågan, om vilket lag som släppte in minst mål i årets grundserie.
Goddamned, men det var ju också en typisk Ekeliw-fråga.
• • •
Igår skickade jag förresten in min röstsedel till NHL Awards – med fem namn i kategorierna Hart, Norris, Selke, Calder och Lady Byng, samt en jädra massa namn till All Star-lagen.
Inget får avslöjas på förhand, men när priserna är utdelade i mitten av juni kommer ju röstsedlarna för första gången offentliggöras, så ni får ladda för utskällningar tills dess!
• • •
Låt mig säga att jag hoppas att jag har lika fel om Golden Knights nu som jag hade innan grundserien.
William Karlsson får hemskt gärna bli playoff-kung monumentale.
• • •
Jag har inte hittat någon nytt, suggestivt Stanley Cup Opening Montage av den sort kanadensiska CBC brukar avlossa, så jag ber att få köra den här eviga gåshudsfavoriten från 2013 i repris – igen.
If I live, or if I die…

• • •
Vi har väntat i, vad sa jag, 189 dagar – men egentligen i 304, för så många har hunnit gå sedan sista finalen i Nashville förra sommaren.
För att nu inte tala om hur mycket, nervöst och otåligt jag väntat bara idag, detta 11 april-datum som varit inringat i almanackan så länge.
Jag hade svårt att sova och gick, trots läggdags först framåt småtimmarna, upp vid halv tio och har sedan bara gått fram och tillbaka, plockat lite rastlöst med papper och prylar, läst tidningen utan att kunna fokusera, velat att klockan ska gå…
Men nu är det tammefan dags.
Soffbordet är torkat så det skiner ikapp med den nyspolade isen i PPG Paints Arena, en rejäl kanna kaffe har precis puttrat färdigt, ett batteri iskalla Coke Zero ligger i kylskåpet och framför mig har jag tre dosor färsk Ljunglöfs Ettan, denna laptop, ett anteckningsblock och en påse svenskt godis som en vänlig själ var storartad nog att buda över igår.
Nu vänder jag mig, med några rader från David Bowies ”Space Oddity”, till de som ska utkämpa de bibliska Stanley Cup-striderna åt oss.

Take your protein pills and put your helmet on
Commencing countdown, engines on
Check ignition – and may God’s love be with you