Sir Stanley In The Rockhhh

Just det!
Welcome to The Rockhhh!
Här, i den extravaganta arenan i downtown Newark, har det faktiskt inte spelats Stanley Cup-hockey sedan 11 juni 2012 – när Devils gick upp i sista hemmamatchen, Game 5, i den blodfattiga finalen mot LA Kings.
Sedan dess har de landat under strecket gång på gång på gång.
2013.
2014.
2015.
2016.
2017.
Det låter lite konstigt, jag vet.
För bara något decennium sedan var ju New Jersey Devils ett lag som alltid gick att räkna med, alltid var bra och – nästan – alltid vann.
Med det var i en helt annan era, när organisationen hade en diametralt motsatt identitet, enväldigt designad av Old School Lou Lamoriello – och dessutom var det i en annan hall. Martin Brodeurs och Scott Stevens NJD bärgade sina titlar i Brendan Byrne Arena i Meadowlands ( senare känd som Continental Airlines Arena och Izod Center, numer lystrande till namnet Meadowlands Arena – i den mån byggnader nu lystrar)
Det lag som blev tillplattat av Kings 2012 var något helt annat – och det lag som nu, efter fem års vandring genom jämmerdalen, återvänder till hockeyns största scen är så väsenskilt att det knappt finns ord för det; ungt och modernt och (relativt) småväxt och tekniskt och skickligt och snabbt och fan så underhållande att titta på.
Men det viktiga är egentligen inte vad som hänt med klubbens ideologi och approach visavi världen under det halva decenniet sedan senast – även om det är en synnerligen fascinerande story.
Det viktiga är att Dev’s är tillbaka, att torkan är över, att playoff-hockey äntligen ska spelas i Newark igen
För det innebär att vi kan säga det – om och om igen:
Welcome to The Rockhhh!
• • •

Det är då fan vad det kan regna.
När jag vaknade borta vid Liberty-flygplatsen i morse vräkte det fortfarande ner.
Jag blir moloken av att se slikt direkt på morgonen. Då vill jag ha en sol och blå himmel som lovar stordåd under den stundande dagen.
När det är busväder blir dessutom som regel trafik-mess i de här delarna av världen och mycket riktigt – den sträcka som enligt GPS:n i går kväll skulle ta tio minuter tar i själva verket en timme i monsunregnet.
Är det något amerikaner inte kan, fast de tror att de är världsmästare i grenen, är det att köra bil…
Men jag ångrar inte beslutet att ta en Up In The Air-natt på vägen tillbaka från Philly.
Tänk vilken tid det hade tagit hit från Manhattan – jag hade varit som tre Tårtan Tortorella vid ankomst.
Och framförallt:
Nästa gång ni landar på Newark, vilket alla som flyger SAS till New York ju gör, kan ni kliva ut genom ankomsthallen vid Terminal B, titta rakt fram och tänka ”Ah, det var där Lajen såg Wild Bill Karlsson sätta matchavgörande i Game 3 mot Kings den där söndagen i mitten av april 2018…
• • •
Kolla här då – dagens mest värmande nyhet.

Jovisst, Marcus ”Mojo” Johansson gör comeback ikväll – och är som sig bör föremål för medial upphetsning.
Han har inte spelalt en match sedan Brad Marchand utsatte honom för säsongens andra hjärnskakning med en vidrig armbåge i plytet i januari men den gode skåningen tror inte att det blir en chock att kastas in mitt under pågående Stanley Cup-serie.
– Nä, jag tror det kommer vara så mycket adrenalin i kroppen att jag liksom inte hinner tänka efter. Det blir bara att gå ut och köra. Det kan rentav vara en fördel att komma tillbaka på det här sättet, säger han på svenska när det är klart med murvlarna ni ser på bilden.
Och ja, han mår bra nu.
– Ja, det sa jag redan från början. Jag tänkte inte spela förrän jag kände mig helt återställd. Två hjärnskakningar på en säsong…då tar man inga risker.
Och, ja, han är fortfarande förbannad på Marchand.
– Det fanns ingen som helst poäng med den där smällen. Den hade inget hockeymässigt syfte. Han ville bara skada mig. Det är så jäkla trist att vi fortfarande har spelare i den här ligan som håller på så.
Och ja, han är extremt peppad över att få baxa på sig utrustning och matchtröja igen.
– Det har varit en väldigt tung period, det här. Det är inget alls kul att sitta på läktaren och kolla på matcher. Jag är verkligen glad nu.
Bloggen hälsar en gammal favorit välkommen
• • •
Det bästa med morning skate och bil i Newark är att man kan åka hit och äta lunch innan eftermiddags- och kvällspasset.

Där har de, som på alla Ikea i världen, ni-vet-vad-.

Lite taffligt kryddade, kan jag tycka, men ändå.
Fosterlandskärleken sjuder ju i hela kroppen.
• • •
Inne hos Tampa är det efter morgonskejten så avspänt och ledigt och löst som det bara kan vara när man öppnat en slutspelsserie med två klara vinster och vet man har kniven tryckt mot motståndarens strupe.
Pojkarna och männen som sitter där vet ju:
När de håller blicken framåt och gör som de ska är de ju mycket bättre än Devils och kan vinna fyra raka.
– Mja, säger Tibros Rob Halford, också känd som Anton Strålman, och fingrar lite i getskägget, det krävs att vi spelar på samma nivå i 60 minuter också. Vi har haft vissa problem med och gått igenom sekvenser i matcherna när vi slappnar av för mycket.
Ja, jo, tell us – och framförallt Ekeliw – about it.
Den egenheten har förbryllat och förvirrat i månader nu.
Det kommer man kanske undan med i den här inledande serien, men längre fram – no way, brothers från solen.
• • •
En gång åt jag faktiskt en sån köttbullslunch på Ikea i Elizabeth med Johnny Oduya.
Jag och fotografen Höken hade, nån gång hösten 2007, gjort ett reportage om honom här i Newark och nämnde att vi skulle hugga in på Kamprads husmanskost-klassiker och Johnny bad att få följa med.
Så här i efterhand känns det som att ha varit på satanistmässa med Carolina innan hon blev frälst.
Sedan dess har ju Johnny blivit hälsofanatiker och är mer mer noggrann med vad han stoppar i sig än någon annan och skulle antagligen äta köttbullar med fet brunsås lika lite som Carola skulle göra en cover av Stones ”Sympathy For The Devil”.
• • •
Det är inte bara Mojo som gör comeback i hemmalaget i Game 3.
Corey Schneider får start får starta i kassen för första gången på ett tag också.
John Hynes spelar högt där, kan man lugnt säga.
Schneider har inte vunnit en match sedan – hör här nu – 27 december.
Ojvoj.
• • 
Jag shoppar lite på Ikea också och hoppas förstås att jag ska hitta stolen Kenta, soffbordet John (J), bokhyllan Hans-Erik, kökslampan Åsa, fåtöljen Mathias, potatisskalaren Julia (hon är ju i Boise…) och diskstället Idsint (det hade varit rätt oväntat…)
Men så roligt får vi tyvärr inte ha det.
Det enda riktigt underhållande jag ser är namnet på den här lampan.

Kul för Konsertpianisten om inte annat. Han kommer från metropolen i Kronoberg.
Nå, sen köper jag en ny skrivbordslampa och fyra Dubbel Dajm och åker tillbaka till The Rockhhh
• • •
Det inte bara regnade igår – och idag – utan blåste som satan också, så jag grimaserar och frågar Vigge och Strålle om det var en skakig inflygning under söndagseftermiddagen.
De bara rycker på axlarna.
– Han är ju pilot, så han bryr sig inte om sådant, säger Strålle och nickar mot Pansarkryssaren från Fäbodvägen
Say h-what?
Tro på fan, det visar sig alltså att Vigge tar flyglektioner och vill börja flyga själv.
Vilken dåre!
Så höll Alfie på förr också, och i samband med ett stort reportage uppe i Ottawa (vi vandrar glatt längs memory lane idag, märker jag, men det får ni ta) erbjöd han mig att åka med i ett tvåsitsigt litet as till plan med en enda motor, i form av en propell i nosen.
Mitt svar den gången kom från hjärtat:
– Du får hellre ställa mig i en målbur, utan skydd, och skjuta fem tusen slagskott på mig.
Men Vigge insisterar på att han också ska upp i luften på soloräder – som om det inte räckte alldeles utmärkt med de han utför på NHL-isarna.
– Det här härligt att flyga, och jag vet allt. Är det nåt under våra resor tittar alla i laget på mig. Vad äh, turbulens är väl ingenting, säger han som en sann galning.
Strålle nickar instämmande.
– Det är ju inget att göra. Störtar man så störtar man, tycker han.
Jo, det var just det…
• • •
Get this:
Det står 2-0 i samtliga fyra matcher som spelas ikväll – och när the fat lady sings framåt småtimmarna kan allihop mycket väl stå 3-0.
Nåt slags rekord skulle väl det ändå vara? Jag har då aldrig varit med om fem 3-0-serier i förstarundan – plus eventuellt en till, i Ohio, imorrn.
Fast åtminstone Avalanche reducerar i Pepsi Center, kan jag meddela.
• • •
Såg ni att jag skrev h-what här ovan? Med ett litet h före ”what”?
Det var medvetet.
Jag älskar när amerikaner blir så perplexa att de säger ”what” på det viset.
Nu har vi den lilla grejen att hålla på med också.
• • •
Med Devils tillbaka i slutspelet vet ni vem som dyker upp igen.

Oh, yes – Puddy!
Jag tyckte jag såg honom stryka runt Brodeur-statyn på Lafayette Street redan i morse.
Pilot Hedman får passa sig, The Diablo kommer messa med hans huvud!
• • •
Jag är Dan Rosen idag – ni vet legendaren på nhl.com.
Han ska inte hit idag men har ändå en plats i pressboxen, en är mycket bättre än min, så jag messar om jag inte kan ta den och det går bra – ”bara du inte lurar i mina kollegor att svenska räksmörgåsar är goda”.
Hi hi.
• • •
Det är först när jag tittar närmare på bilden jag ser vad det står på Mojos fina tracksuit-jacka.

New Jersey Devils vs. Everybody.
Enligt Konsertpianisten, som jag omedelbart messar och febrar om detta lysande valspråk, har de pumpat det i marknadsföringen i flera månader.
Det har jag helt missat, men det gör det inte mindre slagkraftigt – och harmonierar inte sämre med den rådande andan i den här klubben och den här delstaten.
Jersey i allmänhet, och Devils i synnerhet, har alltid sett sig lite styvmoderligt behandlat av omvärlden, sett över axeln av stroppiga New York och lite…ja, pissat på.
Självfallet ska man ta vara på den känslan och bygga in den som beståndsdel i klubbens själva karaktär.
Vi-mot-världen-attittyden är, rätt använd, kärnbränsle i idrott.
• • •
Ja vad fan, McNulty.
Du ser ju fler hockeycelebriteter på ett dygn än Proposition Joe gör dealer på en vecka.
Du får komma hit och hänga så vi går in i NHL-stjärnor hela tiden också.
• • •
När det nu är slutspel och allt tror man kanske att Bolts ska få bo inne på värsta lyxhotellet på Manhattan under en sån här tredagarsvistelse, men nope.
De får hänga i Jersey City.
Även därifrån tar det tydligen en evighet i förmiddagsregnegt.
– Så nu är vi några stycken som ska ta tåget tillbaka. Hoppas vi kliver av på rätt station, säger Vigge.
Åh, nej, snälla Tampa-pojkar, några till och med från Ångermanlands mörka skogar, på äventyr med PATH-tåget i ruffiga North Jersey…det kan sluta hur som helst och uppladdningen för den här matchen förstöras helt.
• • •
Undrar vad som hänt med kommentatorsspårets egen David Puddy, Victor Hällegerd.
Honom var det flera år sedan vi hörde av.
Var är du, Victor?
You gotta, you know, support the team!
• • •
– Vad gör ni här, hinner jag fråga innan jag inser att det inte är det minsta konstigt att de som har Rangers-beatet på lokaltidningarna skickats till The Rock idag.
Det är ju Rangers South som går upp mot Devils och när man ser sig omkring i den ohemult trånga gästkabyssen skulle man verkligen kunna tro att man befann sig i en nerkrympt version av Rangers-rummet 2014.
Där sitter Strålle, där sitter Ryan Callahan, där har vi Dan Girardi. Och Ryan McDonagh. Och JT Miller.
Sjukt, ju.
Naturligtvis lurar jag sms-ledes i Ondskan att jag hör Girardi säga ”Once a Ranger, always a Ranger” – och att Ondrej Palat böjer sig över och flikar in ”I wish I was one too”.
Reaktionen blir precis så kränkt som jag hoppas.
”Det där är INTE roligt!”.
Ho ho, detta måste vi spinna vidare på när vi spelar in podd i morgon.
• • •
Hur känner sig Toronto-falangen i spåret?
Samma doom & gloom som i resten av Maple Leafs Nation?
Där finns verkligen bara två lägen.
Antingen är Leafs världsbäst och på väg mot given finalseger – eller så är livet ett enda stort skämt.
Det är lustigt för oss andra…
• • •
Ohemult, är ett fint ord också.
• • •
Det är Michael Grabner Mojo petar idag. Han, österrikaren, har inte blivit den jackpot-trade Devils hoppades på.
Snarare tvärtom.,
Han har varit blek som en Albyl sedan han kom hit från Manhattan och nu hör jag folk muttra om att han gett upp och lagt av.
Vad faen, varför det?
Han är bara 30 år och skulle kunna få åtminstone ett fint NHL-kontrakt till.
Man blir förundrad ibland.
• • •
21.00 din tid, HEK.
Då vill det till att LAGET är redo!
• • •
Bratten får vi däremot inte se ikväll heller.
Han är ute och bag-skejtar med övriga ”extras” i träningshallen vägg i vägg efter den reguljära morgon-skejten.
Feg-Hynes.
Ge grabben chansen att få tillskansa sig lite erfarenhet av tuffaste hockeyn som existerar, vad det finns det egentligen att förlora i det här läget?
Bloggen och hela Trångsund undrar.
• • •
Räkna med förseningar idag. Wifi fungerar inte alls i pressboxen så jag tycks få åka ner i pressrummet och publicera härifrån.
Hur det ska gå med kommentarer vet jag inte men i värsta fall sitter jag här nere hela tiden.
• • •
I vilket fall – nu åker vi.
Bara en gång till:
Welcome to The RockhhH!