Stanley Cup-kriget: Vecka 2

Det har gått en vecka sedan The Battle of Stanley Cup utbröt och krutröken hänger som en tät dimma över det kaotiska slagfältet, fullt av kratrar och utbombade stridsvagnar och granatsplitter och blodpölar.
Det luktar svavel och död. Någon jämrar sig i plågor och någon annan skrattar hest i triumf. En fransig, lätt sotad vimpel med ett sköldmärke som ger associationer till en gyllene riddare smattrar i vinden.
Där är nedslagsplatsen – en veritabel grop, really – där en truppstyrka blev offer för en brutal 7-0-attack. Där borta är terrängen nedtrampad efter en närstrid som aldrig ville ta slut. Där är spåren efter soloräden överste Forsberg från Dalregementet med Medal of Honor-mod gav sig ut på för att rädda sina vapenbröder undan hotande undergång.
En pluton, bestående av åldrande kungar med bas i södra Kalifornien, har redan stupat och bärs iväg på likbårar – och deras grannar, en likaledes grånande flock ankor, är dödligt sårade efter att ha slitits i stycken av hungriga hajar och ligger hos fältskären och ber om att bli put of their misery, helst redan ikväll.
Inom den närmsta veckan får de, kungarna och ankorna, sällskap av fler kompanier som trodde att de var redo för den ultimata striden men inte hade det som krävs – dödsförakt, viljan att offra allt, skoningslöshet och blodtörst – i hjärtat. Ytterligare åtta fortsätter strida, med ständigt stegrande insatser och grad av fara för liv och lem, tills The Last Man Standing om någon månad kan göra anspråk på världsherravälde.
Först ska dock den inledande fasen i kriget avgöras och efter 15-16 timmars vapenvila, när de stridande parterna tillåtits hämta andan och fått åtminstone de allvarligaste skadorna nödtorftigt tillsedda, radar knektar och artillerister och partisaner nu upp sig på varsin sida om fronten igen.
General Cooper och General Sullivan och General Laviolette och General DeBoer – befälhavare över de förband som anses vara bäst rustade och tros ha flest vapen i sin arsenal – har dragit upp nya riktlinjer, mobiliserat allt de har av eldkraft för att tvinga den envisa fienden till kapitulation och medan kavalleristens stridssignal ljuder över slagfältet höjder de sabeln och skriker:
Lock and load!
Aim!
And – Fire!!!
• • •
Själv befinner jag mig, som observatör, på den flank – kallad The Rockhhh! – där Kommando Tampa Bay gör ett nytt försök att skaka av sig den gerillagruppering som kallar sig Devils och visat sig vara lika svårfångad och snabb på fötterna i besvärlig terräng som Viet Cong back in the day.
Ja, sorry, Flyers-fans.

Det blev så.
Nere hos er, på krigsskådeplatsen Wells Fargo, är det för all del risk att de konventionella vapnen byts ut mot kärnladdningar ikväll och det vore absolut något att se.
Men jag har mina order – herregud, nu börjar vi dra de militära metaforerna lite väl långt… – och måste i första hand rapportera om slagen där fosterlandets ära försvaras.
Men det här är ju, precis som Vietnamkriget, ett krig som sänds live på TV så ni är lika välkomna på den digitala läktaren som alla andra och jag räknar kallt med ingående, inlevelsefulla telegram från The Philly Demarcation Line.
• • •
Det tog sin lilla tid att få tag i Wild Bill efter den fulländade sensationen igår och undra på det, riddarna behövde – och förtjänade – lite tid att fira den största skrällen i modern tid, alla kategorier.
Därför blev det synnerligen sent innan jag joinade John Blund i hans drömrike – ja, jag tog en liten bourbon och kollade gamla ”Lost”-avsnitt också, enligt uråldriga traditioner – och när klockan ringde i morse tog jag ett tufft men nödvändigt beslut:
Vi skiter i morgonskejten i The Rockhh.
Sedan somnade jag om.
Inte helt kosher, jag håller med, inte helt i enlighet med den heliga skrift för hur Stanley Cup ska bevakas.
Men några wild cards per vår måste en besatt bloggare få, för utan sömn åker han till slut offside och vi ska nog få ihop det här på ett anständigt sätt även utan närgången förmiddagsrendezvous med Rob Halford Strålman, Pilot Hedman, Mojo Johansson och Bratten från Trångsund.
• • •
Tampaiterna tyckte att de var sina egna värsta fiender i matchen i förrgår.
Så kan man definitivt se det.
De tog många utvisningar och de tog korkade utvisningar och de började fokusera på annat än att spela så bra jävla hockey som möjligt och det fick de betala för.
Om de verkligen lär sig den läxan, om de tagit in vad det är de behöver göra, ska de sent ikväll kunna flyga tillbaka ner till Florida med en mighty 3-1-ledning i bagageluckan.
Ja, jag älskar också Devils hjärta och karaktär och energi och blixtrande spel, men i grunden är Bolts ett bättre hockeylag och borde kunna utnyttja det.
• • •
Jag har fortfarande kvar bilen – så bisarrt är det ju, att det är billigare att hyra veckovis än bara några dagar och dessutom är en liten tripp till The Nation’s Capital inplanerad under helgen – och nu ska vi inte bli för högmodiga här, men det börjar kännas som att jag hittar ut till downtown Newark och törs ignorera GPS:ens dummaste förslag om genvägar.
Det är hur stort som helst för en bonde med sämre lokalsinne än en blomkruka.
Tillika verkar det nästan som att vakten på en av parkeringsplatserna känner igen mig, lite vagt sådär.
Då blir jag rent mallig.
Det är förresten underbara Jersey-inrättningar, de parkeringsplatserna.
Det kostar skjortan att stå där och man kan endast pröjsa kontant.
Man bara vet ju:

Det är Paulie Walnuts och Big Pussies operation!
• • •
Det finaste med Devils är att de inte alls är nöjda.
Jag får nog erkänna att jag trodde det på förhand.
Det var ju inte meningen att de skulle vara redo för playoff redan i år, de är way ahead of schedule, och det vore inte alldeles konstigt om de, i alla fall undermedvetet, kände att det räckte med att skrälla sig genom dörren till det här partyt.
På sikt, med facit i hand, när de slutligen får packa trunken för sommaren, kanske de också kommer tycka att det i det här läget verkligen var fint nog.
Men nu?
Ingalunda.
Det syns på dem när man pratar med dem, det lyser i ögonen på Mojo och MVP-Taylor och Brian Boyle.
De tänker försöka slå ut Tampa och så är det bara med det.
Den elden kan räcka långt, i synnerhet när all press ligger på motståndare, och inför slutspelsstarten förra onsdagen sa jag ju att det är lite skräll-feeling över Jersey-laget.
Helt har jag inte övergivit den bilden.
• • •
Apropå bilkörning:
Om de talat svenska istället för engelska i USA skulle jag haft det perfekta namnet på en trafikkampanj som borde lanseras på Manhattan.
Sluta tuta!
Det är ju helt absurt hur de uppjagade, stressade, otåliga och uthärdligt självupptagna lallarna i stan ligger på tutorna precis hela tiden.
Ja, jag ville få det sagt.
• • •
Samtidigt:
Det är för Devils precis som för de andra två lagen som ligger under med 2-1, alltså Flyers och Avalanche.

De måste vinna ikväll.
Annars blir det extremt svårt – för att inte säga omöjligt – i Tampa, Pittsburgh respektive Nashville till helgen.
Ducks?
Dom har jag redan räknat bort. De ligger ju i tältet hos fältskären och kvider…
• • •
När jag under tidiga eftermiddagen parkerat och lufsar iväg mot backstage-entrén i The Rockhhh kommer en autografjägare plötsligt rusande mot mig, upphetsad som ett Juster Bieber-fan, och först när han är en meter ifrån mig inser han att jag inte är någon kändis och gör tvärt halt.
Skönt, jag hann bli lätt skärrad och trodde för några ögonblick att jag skulle tvingas ta till samma slags crosschecking på struphuvudet som på Borlänge HC-spelaren på uterinken i Kvarnsveden i Borlänge 1978, när jag räddade en poäng åt KGoIF men blev jagad av isen av domaren och sedermera avstängd.
Men – undrar vem han trodde att jag var?
Martin Brodeur?
Men SÅ vådligt har väl den gamle målvaktsikonen ändå inte förfallit…
• • •
Det blev inget disciplinärt ärende av Pilot Hedmans försök att hämma Hischiers reproduktionsförmåga i Game 3.
Kanske rimligt ändå.
Han har innan den incidenten varit inblandad i exakt noll situationer som föranlett DoPS att ens klia sig på hakan och the powers that be vet väl att han egentligen är snäll som Teskedsgumman och förmodligen inte hade för avsikt att smasha schweiziskt skrotum.
• • •
När vår vän Konsertpianisten – ”Per” i kommentatorsspåret, en av våra mest lojala, mångåriga stammisar – under matchen i förrgår blev nervös satte han sig ner och började spela Brahms på flygeln.
Då vände det för hans Devils.
Över det blev han så lycklig att han senare skickade länken med Yo Yo Ma nedan – och eftersom musiken vi därmed får ta del av är så överjordiskt vacker ber jag att få utnämna kvällens blogg till The Brahms sessions.

• • •
Pilot Hedman förresten…vad sa han i måndags?
– Äh, det händer väl aldrig nånting när man flyger.
Nähä.
Igår exploderade motorn på en Southwest-kärra just som den hade lyft från LaGuardia, en kvinna höll på att sugas ut genom ett fönster som krossats av splitter och senare, efter en nödlandning i Philly, avled hon på sjukhus.
Det får nog bli hyr-Cheva hela slutspelet, vad än piloten från Fäbodvägen påstår.
• • •
Jag vet inte vad han kommer att tycka om att jag marknadsför honom på det här viset, men det finns gott om Youtube-klipp på Konsertpianisten själv också – och den som vill bli förstummad av hans briljans kan ju
kolla på det här klippet.

I morgon kväll uppträder han på Scandinavian House på Manhattan och personligen hinner jag tyvärr inte gå, då befarar jag att blir lynchad av Leafs- och Bruins-fans som vill ha blogg, men den som är i stan och inte ska kolla hockey – se honom.
• • •
Jag vet inte om jag någonsin haft så mycket förväntan bultande i bröstkorgen inför en match i The Rockhh som ikväll.
Inte så mycket för att jag tror att jag ska få se mirakulös hockey, även om det nu inte heller är helt otänkbart.
Det handlar mer om att det ska bli rasande skoj att få återuppleva stämningen från i måndags.
Facepainter Puddy och hans fellow Devils-dyrkare var mer högljudda, febriga och på tårna än jag nånsin hört dem förr – och då var jag ändå här på samtliga finaler 2012.
Det är nåt med nya, sexiga, coola, underhållande Devils som gjutit nytt liv i supporterleden här ute.
• • •
En dryg timme före puckdrop står jag bakom Phil Esposito – eller EspÅsitå, som Ondskan Ekeliw skulle sagt – när han häller upp kaffe i media-pentryt.
Hade jag inte kunnat tror när jag satt framför tv:n i vardagsrummet på Slingergatan i Borlänge under Wien-VM 1977 och såg honom gurgla med Stig Salming.
Stort ändå.
• • •
Om Puddy är här ikväll också?
Klart han är.
Han fick blodad tand i Game 3, så nu har han tvingat med sig Jerry, Kramer och George också – och de kommer ha varsin bokstav i namnet Devils målade på sina bara överkroppar och med jämna mellanrum ställa sig upp och bilda just ordet Devila.
You gotta, you know, support the team!
Naturligtvis drar vi därför den här videon i repris. Det kan inte spelas playoff-hockey i New Jersey utan att den går på repeat.

• • •
Tyler Johnson kan spela trots att han har ont överallt men Ryan Callahan är skadad, meddelar Tampa.
Yeah, when isn’t he, höll jag på att säga.
• • •
Att Rangers redan befinner sig på golfbanan är inget som undgått Devils och deras fans, om man säger så.
Flera gånger under måndagsmatchen visades Manhattan-lagets klubbmärke på jumbotronen – och i texten under stod:
”Next Home Game: September 2018”.
Den lilla piken orsakade nästan lika mycket jubel som Stefan Noesens 3-2-balja.
• • •
Kolla, här är den – The Rockhhh

• • •
Radko Gudas satte alltså Sean Couturier ur stridbart skick på träningen igår – for real.
Förstecentern kan inte spela fjärde ronden i Pennsylvania-slaget.
Oerhört.
Ja, det var en olyckshändelse och oavsiktligt, men ändå – så jävla klumpigt och vårdslöst.
Nu har ju Flyers ingen chans alls.
• • •
På min ackrediteringsbricka står fortfarande att jag representerar ”Finland Media”.
Jag har glömt hur festligt det är – tills Vigge och Strålle får syn på laminatet som hänger runt halsen.
De skrockar glatt och tycker jag ska stämma Devils.
Ja, perkele, det kanske vore en idé…
• • •
Jag är Dan Rosen ikväll med, on prime location i pressboxen – och nu loadad med sladdar och adapters som en officer i ingenjörtrupperna (för att nu fortsätta på det militära temat…), varmed de tekniska problemen från i måndags ska vara eliminerade.
Går allt som det ska firar jag, som Dan hade gjort, med en juicy räkmacka.
• • •
Skoj att Adrian Kempe kommer till VM.
Han blir en trevlig upptäckt för den breda svenska hockeypubliken, törs jag lova.
• • •
I backstage-hissen här i The Rockhhh finns en knapp för våningsplanet UC (Upper concourse, står den förkortningen för).
När jag idag är på väg upp till pressläktaren kliver det på en dam, ser att jag jag står vid knapparna och tycker därmed att jag kan trycka åt henne.
Så hon säger:
– UC.

Då kan jag inte låta bli att leva ut min inre Glenn Hysén och svarar:
– No, I don’t.
• • •
Nu fick vi precis veta vilka som nominerats för Selke Trophy och ja, det är the usual suspects.
Patrice Bergeron, Sean Couturier (just han som lagkamraten Gudas hade sönder igår…) och Anze Kopitar.
Jag kan kanske tycka att Barkov förtjänade en nod här, men minns inte riktigt om jag hade honom Topp 3 själv, så det är nog bäst att jag håller truten.
• • •
Mojo gör mål ikväll – och det gör Pilot Hedman också.
Han kommer – häpp – flyga över isen och smaska in karriärens bomb till slagskott.
• • •
Nu ljöd stridssignalen över slagfältet.
Någon vrålar ”anfall”, styrkorna stormar upp ur skyttegravarna, en första kulsprutesalva avlossas…
Kriget är här igen.