Stanley Cup-lördag för fansen

Ibland önskar jag att jag också var supporter, höll på ett lag med otyglad hetta och inför och under matcher som de vi just nu avnjuter dagligdags kände den där otroliga nervositeten – på en gång outhärdlig och oemotståndlig – brusa i huvudet och bröstkorgen.
Då skulle jag också kunna se ut som mannen jag har intill mig på den här klassiska bilden.

Underhållande, inte sant?
Jag tror det här var första gången jag träffade Bamse Ekeliw, långt innan någon podcast hade startats – varmed han kunde leva ut sina blåvita böjelser på detta ogenerade sätt. Jag hade bara hört talas om att det börjat en ny NHL-nörd på redaktionen hemma i Stockholm och när det visade sig att vi befann oss i Tampa samtidigt stämde vi träff i Champions-baren på Marriott Waterside efter en Rangers-match.
Jag ryckte till när han presenterade sig, om vi säger så…
Nu sitter denne man – precis som alla andra fans över hela världen inför stora matcher – och trummar på knäna. Reser sig och går planlöst runt lägenheten. Sätter sig igen. Surfar på mobilen. Kollar om det kommit några nyheter om laguppställningen. Tar några djupa andetag. Trummar lite mer. Tänker: ”Tänk om vi förlorar: Då är det kris direkt. Åh, varför håller jag på så här. Varför låter jag att ishockeylag på en annan kontinent ha sådan inverkan på mitt välbefinnande? Fan”. Sedan drar han några ramsor – typ ”I believe that we can win”, eftersom han är just Ekeliw – tyst för sig själv.
Lite avundsjuk kan jag bli på det där.
Missförstå mig rätt. Jag älskar den roll jag har; att jag får sitta och registrera och förnimma alla känslor och stämningar och ljud och dofter – och se fantastisk hockey kväll ut och kväll in.
Men det är något med att uppleva att man själv har ”skin in the game” och därför blir så engagerad att det känns som inget i livet överhuvudtaget är viktigare än att laget man älskar triumferar.
Det är inte som att jag inte vet hur det känns. Jag har tidigare i livet varit så mycket supporter man kan vara.
Kolla bara.

Det är jag, i typ tolvårig tappning, till vänster – med min bäste kompis Anders Ljung, sedermera sångare, gitarris och låtskrivare i förträffliga banden Space Age Baby Jane och Casablanca (de senare med självaste Mats Rubarth på kompgitarr!)
Vi levde för IK Brage på den tiden, när de under Roffe Zetterlunds ledning gick från dåvarande Division 3 till Allsvenskt brons på fyra säsonger.
Här har vi ett annat exempel – från Tre Kronors guldfirande på isen i Wiener Stadthalle i Wien 1987.

Visst serru, det är 20-årige Biffen som – målad i ansiktet och med blågul hatt på huvudet – vrålar och skriker bakom Pekka Lindmark och Agne Jälevik; det var ju ändå Sveriges första VM-guld i hockey under min livstid…
Så dagens blogg – som börjar med öppningsmatinén mellan Tampa och Boston i Amalie Arena och fortsätter med Vegas och San Joses andra showdown på Strippen, och också täcker in det rafflande draftlotteriet – tillägnas de riktiga fansen.
Må ni få det ljuvligt och vidrigt hela dagen lång – som det ska vara.
• • •
Gårdagskvällen?
Jotack.
Eftersom några old timers som brukar leda trupperna under after game-aktiviteterna för första gången i karriären vek ner sig och gick hem hamnade jag på honky tonk-stafett med finska kollegorna Sami och Tommi.
Låter livsfarligt, jag vet – en ensam, försynt svensk som försöker dricka ikapp med två blåvita hårdingar…Aki Kaursmäki skulle kunna göra nattsvarta draman utifrån det upplägget.
Men faktiskt, jag sitter inte alls här och jämrar mig särskilt svårt idag.
Det är ju så satans mycket folk på de där Broadway-barerna om helgerna att man får slita som en Mattias Ekholm i tre-mot-fem-läge för att alls komma till bardisken och beställa och därför blev det aldrig så blodigt.
Ledsen att behöva göra er besvikna…
• • •
Hockeymatcherna är hur stora som helst, inget snack om det – jag ser fram emot bägge vi har på programmet med våldsam iver.
Men kvällens höjdpunkt är ändå draftlotteriet – och framförallt då slutklämmen, i andra pausen mellan Knights och Sharks.
Äntligen får vi veta var Rasmus Dahlin kommer tillbringa de kommande 20 år – om han nu stannar i samma klubb hela karriären, who knows.
Det troligaste är att det blir Buffalo Sabres och då kommer ni stånka och stöna och uttrycka ert medlidande visavi Rasmus.
Men honom är det i så fall inte så synd om; han är – snart – NHL-spelare och kommer ha mycket att lite att göra med det downtown Buffalo besökare kommer dit och ryggar tillbaka inför; Sabres-stjärnorna bor ju i affluent förorter där alla trivs finemang.
Men tänk på alla svenska journalister och bloggare som tvingas resa dit hela tiden..
Ur det perspektivet vore det betydligt trevligare om Arizona, Rangers, Montreal, Vancouver, Dallas eller Florida skrällde och fick förstavalet.
Men jag har sagt hela tiden att Detroit vinner.
Vänta ska ni få se.
• • •
Uj, nu blev jag lurad av att jag befinner mig i fel tidszon. Jag trodde Lightning-Bruins började först om en timme, men det är ju för faen nu.
Attans – det betyder att introt blir avsevärt mycket kortare än det var tänkt.
Men well, detta blir nåt att se, detta. Bolts och B’s har utkämpat brutala slag under hela grundserien – inte minst sista tre veckorna – och kommer inte lägga fingrarna emellan nu när det gäller allting.
Ha en fantastisk match.
Särskilt ni fans!