The Day 2 Bonanza

Pang!
Pang!
Pang!
Pang!
Och pang igen!
Yes, brothers and sisters – i natt smäller det i Stanley Cup-dansen.
På riktigt.
Fem gånger om.
Ja, det gå att tycka att det var intensivt så det sjöng om det redan igår, men really:
Vi petade bara lite med fingerspetsarna på utsidan av den ursinniga virvelvinden under Opening Night.
Nu, den skoningslösa torsdagen 12 april, sugs vi in i själva cyklonen och får våra gestalter penetrerade av den chockerande elektriciteten från fem öronbedövande blixtnedslag på samma punkt inom loppet av några få timmar.
När stormen bedarrar framåt småtimmarna – ja, för några timmar i alla fall – kommer vi vara utmattade, medtagna och darriga
Samt lyckliga som Gene Kelly i ”Singin’ In The Rain” när vi dansar mot våra sängar (eller, i vissa fall där hemma, mot jobbet…).
För det är ju det här NHL:s slutspel verkligen handlar om.
Den överväldigande störtfloden av omistliga happenings, orgien i hockeysnask, känslan av att man inte hinner andas för att det händer så ofantligt mycket man måste se och uppleva.
Så ta nu era proteinpiller och sätt på er hjälmarna, som det hette i den avslutande Bowie-strofen introt för 24 timmar sedan.
Snart säger det verkligen – pang!
• • •
Jag vaknade idag till glödande mail-jubel från mina chefer hemma i Stockholm.
”Vilken jävla succé…vi är överväldigade”, stod det i första meddelandet.
Ja, det är jag med.
Fler än vi någonsin vågade hoppas har senaste dygnet haft vänligheten att köpa plus-abonnemang för att kunna läsa den här lilla bloggen – och som jag förstår fortsätter det ticka på.
Jag sa det flera gånger redan igår, men upprepar mig gärna hur många gånger som helst:
Tack, underbara läsare, tack!
• • •
Den klassiska om att slutspelet är grundseriens elaka storebror som just släppts ut ur fängelset drog vi igår – och jag är fortfarande nöjd med att jag spontant också kom på Sopranos-varianten om att grundserien är Bobby Baccala och slutspelet Richie Aprile.
Här är ett annat klassiskt talesätt, om målvakter, som ofta luftas den här tiden på året.
– Han kommer få se mer gummi än en död skunk på en Expressway i New York.
Jag får helt osökt en bild av dansken i Maple Leafs kasse, Frederik Andersen, på näthinnan när jag tänker på det.
I en av kvällens två inledande matcher kommer ju han att ställas mot en samling frustande grizzlybjörnar från Massachusetts och med dem är det så att de inte bara blivit vassare, snabbare och bättre i största allmänhet senaste året.
De har återerövrat den där förmågan att komma i våg efter våg, den ena mer brutal än den andra, i anfallszonen och skapa tryck som ingen kan stå emot i längden, i synnerhet inte när den fanatiska publiken i TD Gaaaaden ger eldunderstöd med sitt mäktiga muller.
Något säger mig att de kommer utnyttja den förmågan maximalt under de första minuterna mot Big Smoke-löven och då blir det inte nådigt för Fredde från mellersta Jylland.
Matchen, om inte serien, kan mycket väl avgöras av hans reaktion på denna den döda skunkens Long Island Expressway-upplevelse…
• • •
Japp, jag är nu som travhäst (en nordsvensk bruksvariant då…) som står och sparkar i spiltan, sjukligt ivrig att få komma ut på banan.
Det är ju där ute, i hallarna, playoff-atmosfären drabbar som en gudomlig drog.
Men jag tvingar mig själv att vänta ytterligare några dygn, för att spara på krut och hälsa och, framförallt, bygga upp ännu mer förväntan.
Så det blir sändning från korresoffan ytterligare några kvällar, om ni ursäktar.
• • •
Allt att förlora mot inget att förlora…
Ja, nu sitter jag och tänker på vilka utgångslägen som krockar i Amalie Arena i centrala Tampa i kväll.
Hyllade Tampa, ettan i öst från grundseriens start till – nästan – dess slutpunk, måste under alla omständigheter vinna och New Jersey kan bara åka ut och köra för ingen klandrar dem om de torskar.
Du som läser detta vet lika väl som jag att de premisserna kan vända upp och ner på allting – och jag har svårt att släppa känslan att Taylor Hall & co blir årets stora Stanley Cup-skräll.
Ja, Bolts är sett till helheten mycket bättre rustade för Stanley Cup, de har fler vapen och mycket större bredd, men det är nåt med den här upplagan av Devils. De har en sammanbiten karisma och ett lågmält självförtroende som indikerar stordåd – och som sagt:
De har, som varande ett lag som blivit bra långt tidigare än klubbledningen förväntade sig och har många år på sig att blomma färdigt, inget att förlora.
Watch out, Ekeliw Boys.
• • •
Det har bara gått ett dygn – eller okej, två om man räknar in att jag i tisdags satt här och producerade text från tidig morgon till två på natten – men lägenheten ser redan ut som något slags fegare variant av en knarkarkvart.
Det är skjortor och kavajer här och kaffekoppar där, utrivna pappersark fullklottrade med anteckningar från Wild Bill-intervjuer här och urdruckna Coke Zero-flaskor där, tomma snusdosor här och strumpor där…
Förlåt mamma, jag vet att du uppfostrade mig bättre än så – men det blir på det här viset när en gammpojke går in i sin årliga bubbla och bara, bara tänker på Stanley Cup.
• • •
Så många trauman som de gått igenom i playoff senaste decenniet kunde man kanske tro att Washington-stjärnorna bara sitter och hyperventilerar inför sitt inledande möte med Blue Jackets.
Men inte alls.
När jag ringde Bäckis igår var han ute och lekte med barnen och bad att få återkomma – och när jag väl fick tag i honom blev han inte alls, som förr om åren, trulig och ovillig att prata när slutspelshistorien kom upp.
Han tog den istället vid de så kallade hornen och förklarade lugnt att man inget kan göra åt att historien och det är bättre att se framåt och hoppas att de kan lösa de mentala spärrar som nog ändå spökat vid åtskilliga tillfällen tidigare.
Den nya, till synes mer avspända attityden tror jag kan hjälpa enormt i år.
Ja, sen är de ju bra på att spela ishockey också…
• • •
Ytterligare ett bidrag till slutspelskaoset här i lägenheten är stora resväskan.

Den står fortfarande i hallen efter hemkomsten från Kanada, öppnad lite på glänt sådär, för att jag behövt necessären och de rena kalsonger som följde med hem.
Så blir det alltid och jag tänkte att någon av er har djupare kunskaper om mänsklig psykologi och kan förklara det där.
Varför är det så kul att packa inför en resa – och så satans tråkigt att packa ur när man kommit hem igen?
• • •
Åh, Music City.
Nu sköljer vågor av vällust och pepp och tro på det omöjliga längs södra Broadway igen, från bron över floden upp till Bridgestone, förbi alla stojiga barer och larmande honky tonks.
Predators kliver åter in i ett playoff och ska ta hand om unfinished business från förra våren.
Redan i tipset häromdagen slog jag fast att de borde segla igenom förstarundan utan några problem, för de är ju faktiskt bäst och har mobiliserat för Stanley Cup som ingen annan, men sedan pratade jag med Gabriel Landeskog på telefon och nu känner jag mig inte lika hundraprocentigt säker längre.
Det lät så övertygande när han talade om vilken kärlek som finns inbyggd i Avalanche-truppen, om att de känner att de inget har att förlora (där är den faktorn igen, ja…) och att han odlat slutspelsskägg i en månad eftersom han uppfattat det som att inte spelat annat än playoff-matcher på slutet.
Tror Preds att det bara är att ställa ut grillorna dör drömmen om en ny final snabbt.
Det kommer behövas all in-satsning mot the upsetters från Klippiga bergen, utan tvekan.
• • •
Plötsligt har jag – just som jag sitter och randar det här introt – ett okänt nummer på mobilen, svarar motvilligt och blir grundligt utskälld av någon som, tror jag, pratar mandarin.
När jag till slut får en syl i vädret och förklarar för den skällande kinesen att han måste ringt fel tystnar han, säger ”oh, sorry” och lägger på.
Man får vara med om mycket i Amerika.
• • •
Kalifornien – ett litet mysterium ändå.
Det är den stora progressiva, fredliga, soliga hippiestaten.
Utom när det gäller hockey.
Inom det gebitet är The Golden State istället goddamned Hades – hemmaterritorium för de hårdaste, elakaste och fulaste.
Och när lagen som bor där går i clinch hamnar vi så långt från The Summer of Love som det bara går.
I synnerhet i slutspelet.
Med andra ord.
Det mest chockartade panget lär komma i kvällens Late Night Show, när Ducks och Sharks ställer sig panna mot panna i Honda Center.
Stämningen på isen kommer till och med vara mer infekterad än på ett möte med Svenska Akademien.
Jag ser orimligt mycket fram emot den matchen – orimligt eftersom jag vid det laget måste börja komponera fyra referat till redaktör Hagman och lär ha puls som harmonierar perfekt med någon av Strålle Strålmans favoritdängor med Slayer.
• • •
Ibland måste emellertid även en bloggare titta ut ur Stanley Cup-bubblan några timmar och tanken var att jag skulle hinna med en hel del pockande ärenden idag; gå till posten (jo, vi har fortfarande en sån här; visserligen med långa köer och grinig service, men ändå: den finns!), se till att bli klippt och rakad, lämna in kemtvätt och köpa några smågrejor.
Men jag hann bara till posten, sedan gick jag hem igen. Jag var för ivrig att få börja med det här intro och får stå ut med att jag ser ut som en blandning av Meatloaf och Brent Burns i ytterligare ett dygn.
• • •
Ha ha, man vet att Predators är på väg in i slutspelet när vår vän HEK avfyrar ett nervöst ”LAGET” i kommentatorsspåret.
Helt rätt, Tennessees bäste smålänning – det är LAGET som måste göra det.
• • •
Tårtan är on it idag också.
Två bra citat från mötet med media några timmar innan Jackets första batalj mot Caps.
– Jag sa till mina spelare idag: ”Efter tre dagar av förberedelser är jag less på att prata med er och jag är säker på att ni är less på att lyssna på mig också. Let’s just play”.
– Tomas Vanek har gjutit nytt liv i vår offensiv, helt klart. Men jag kan förstå varför han ger sina coacher mardrömmar ibland…
Sen blev han sur på mikrofonen på podiet i pressrummet igen.
– God this thing aggrevates me, muttrade han.
Ho ho – Tårtan forever!
• • •
Jag tror vi får några ”firsts” ikväll.
Första övertidsdramat, till exempel – och första bortasegern.
Det senare är dramatiskt.
Så länge alla lag håller sin serve har inget egentligen hänt (utom för de som förlorar med 7-0…) men torskar ett hemmalag blir det kritiskt direkt.
Exakt var och hur det händer nu vet jag inte – bara att det händer.
• • •
Min gode vän Scott Burnside har lämnat rollen som inhouse-reporter för Dallas Stars och är från och med nu anställd av The Athletic. Såklart. Alla riktigt bra hamnar där – eller på NHL.com.
I denna nya roll ska han nu täcka serien mellan Preds och AV’s och det är såklart ytterligare ett skäl till att jag sånär åker ut till LaGuardia och bara kastar mig på ett plan, men ännu mer är det ett skäl att lösa en The Athletic-prenumeration (som att jag inte uppmanat er att köpa abonnemang så det räcker senaste dygnet…).
• • •
Första målet ikväll?
Det gör David Pastrnak i TD Garden.
Och första svenska målet?
Hackspetten från Kusmark i Bridgestone.
• • •
Exakt vilka av de tidiga matcherna bloggen kommer fokusera på är oklart, det blir nog lite zappande hit och dit tills jag fastnar för föreställningen som verkar roligast.
• • •
Playoff Time is Jakob Silfverberg Time, så han blir – redan ikväll – förste svensken att göra två mål.
• • •
Nej, hörrni, folks, nu tar vi ett djupt andetag igen.
Det är showtime i Stanley Cup – dag 2.
Låt bonanzan rulla!