The Day 2 Bonanza, del 9 – The End

BOSTON – TORONTO 5-1 (Slut)
TAMPA – NEW JERSEY 5-2 (Slut)
WASHINGTON – COLUMBUS 3-4 (Slut, OT
NASHVILLE – COLORADO 5-2 (Slut)
ANAHEIM – SAN JOSE 0-3 (Slut)
• • •
Jag ber att få citera mig själv från introt för sex timmar sedan:
”När stormen bedarrar framåt småtimmarna – ja, för några timmar i alla fall – kommer vi vara utmattade, medtagna och darriga.
Samt lyckliga som Gene Kelly i ”Singin’ In The Rain” när vi dansar mot våra sängar (eller, i vissa fall där hemma, mot jobbet…)”
Exakt – exakt! – så känns det nu när det strax efter halv två är dags att sänka ridån.
Fem slutspelsmatcher hopklämda inom loppet av några timmar är en sjujävla utmaning för herr NHL-bevakaren. Som att lägga sig framför en skördetröska och blir manglad, ungefär.
Samtidigt bubblar det av välbehag i hjärtat, för vi har ju fått se sån magnifik hockey – om och om igen.
It’s the best time of the year, indeed.
• • •
Serven är bruten – i Washington och Anaheim.
Därmed har det blivit sent tidigt – som Yogi Berra sa – för Capitals och Ducks.
De är absolut piskade att vinna nästa match, annars blir det kris monumentale.
• • •
Det finns allmänna legendarer som Tomas Forslund, bröderna Abris, Kjell Brus, Niklas Eriksson, Peo Brasar, Djura Ohlsson och Mats Åhlberg, men de får ursäkta:
Filip Forsberg är den bästa hockeyspelare som någonsin spelat i Leksand, det kan vi ganska lugnt konstatera.
• • •
OK, nu ska jag stupa i säng – tänkte jag skriva tills jag kom på att just ja, jag har en nöjeskrönika som måste bli färdig i natt också.
Den får handla om Filip, Artem Panarin, Evander Kane och David Pastrnak, tror jag.
Jag menar, snacka om nöje!
• • •
Om 17 timmar är det returmöten från Opening Night i Pittsburgh, Winnipeg och Las Vegas.
Då samlas vi vid pumpen igen, ärade läsekrets.
Tills dess:
Fredens liljor!