Vill mot Måste i Stanley Cup

Skillnaden mellan vill och måste.
Skillnaden mellan att önska sig och att vara tvungen.
Skillnaden mellan att att tycka att det vore fantastiskt att vinna – och att veta att världen går under om du inte vinner.
Ikväll fasas den faktorn med kraft in i de enda två serier som återstår av förstarundan i Stanley Cup-slutspelet 2018.
Om jag inte minns fel försökte jag dissikera den distinktionen – mellan viljan och den absoluta nödvändigheten – redan fjol, men den, och dess konsekvenser, hamnar i sådan blixtbelysning den här sortens kvällar att det inte skadar att använda den som litet inledningstema en gång till.
Vi har alltså två lag – Washington och Boston – som oerhört gärna skulle se att de avgjorde på bortaplan och undviker en skräckfylld Game 7 i respektive hemmahall på onsdag.
Samtidigt har vi två lag – Columbus och Toronto – som slåss för sina liv, som är piskade att segra ikväll, som står inför ett regelrätt ultimatum: Win – or go home.
Mellan hygglig jämbördiga motståndare – och jag vill nog hävda att det rör sig om det i bägge de aktuella fallen – brukar de senare villkoren in the end väga över och bli utslagsgivande.
Även den som inte akut hotas av det definitiva slutet kan intala sig, att jo, vi spelar också med hundraprocentig urgency, men det är lite självbedrägeri. Bara med knivseggen tryckt mot struphuvudet går det att ta fram den äkta, fullödiga desperationen och glöden och den ostoppbara nu-springer-jag-genom-tegelväggar-om-det-behövs-känslan. Eller ”ta fram”…det är fel uttryck. Det händer av sig självt – och händer inte utan att det verkligen är skarpt läge.
Now, det går förstås att hävda att exempelvis Capitals, med sin mörka Game 7-historia i betongbunkern i Chinatown, redan befinner sig i sådant skarpt läge – och Bruins har inte heller visat sig direkt bullet proof när allting dras till sin yttersta spets.
Men de dansar inte bokstavligen vid avgrundens själva kant just ikväll.
Därmed lutar det åt dubbel Game 7 på onsdag.
I så fall vet ni:
Två lag ville – och två var tvungna.
• • •
Tyvärr har föreställningen i Air Canada Centre ikväll – en av de viktigaste matcher Leafs spelat senare år – fått sorgkant.
Tidigare idag var det ännu ett vidrigt as som satte sig i en lastbil – den här gången i just Toronto – och körde över oskyldiga fotgängare. 
Enligt senaste uppgifterna från Toronto-polisen är nio människor döda och 16 skadade, många svårt.
Dessa satans mördare.
Ännu så länge har jag inte hört något annat än att matchen ska spelas, precis som den här i New York i höstas när åtta människor mördades på samma sätt i Tribeca, och utan att vara tvärsäker tror jag att det är rätt beslut.
Men stämningen kommer såklart vara dämpad och chockad och sorgsen.
• • •
Nu står Impalan i Hertz-garaget på 48:e gatan igen. Jag körde i det bedårande solskenet från Mount Laurel i morse och och sa hejdå med en vänlig klapp på motorhuven; aldrig igen lär vi ses.
Jag är en sån som tycker dylikt, att lämna ifrån sig en bra hyrbil efter en längre tid tillsammans, är lite vemodigt (ja, jag vet – jag är riktig softie!). Det här var i och för sig inte lika jobbigt som när jag under sju veckors tid sommaren 2014 hade kört en GMC-SUV till västkusten och tillbaka, och tagit den på både tvätt och oljebyte och what not. Då höll jag på att falla i går när jag slog igen dörren. Men Impalan gjorde sitt jobb den med, och servade ändå bloggen under fem hela matcher; två i Newark, två i Philly och en i DC.
Så stäm nu upp med yours truly Biffen i ett hjärtligt ”Tack, Impalan!”.
• • •
Jag har gott om vänner i Toronto och jag tror ni vet vilka somliga av dom är och jag kan tack och lov meddela att samtliga är i säkerhet, deras nära och kära likaså.
Men det är tammefan helt oacceptabelt att vi om och om om igen ska behöva skicka, eller få, sådana frågor – ”Are you safe?” – till och från alla världens hörn.
Fuck!
• • •
”Dyker Matthews upp ikväll?”.

Det är – den hockeyrelaterade – frågan i Big Smoke ikväll.
Han, liksom Lill-Nyllet, har anklagats för att vara MIA i stora delar av den här serien och efter senaste hemmaförlusten fick de skulden av charmige Babcock också, vilket slutade med att Wille skickades ner i fjärdekedjan.
Well, jag säger det igen – det är fruktansvärt svårt att vara ung stjärna i Stanley Cup, när motståndarna sätter en target på din rygg, bestämmer sig för att du är en av pjäserna som måste neutraliseras och tar bort all space och all tid och kväver dig med oavbruten uppvaktning.
Några ytterligt få klarar av det – eller lär sig efter några misslyckanden – men de flesta blir verkligen raderade i den stora striden.
Det är just därför det är så viktigt med djup och bredd och knektar i tredje- och fjärdekedjan som kan kliva fram och hold the line.
Har Leafs tillräckligt många såna?
Det är den verkligt brännande frågan.
• • •
Det finns få utmaningar svårare att uthärda för en homo sapien än crosstown traffic på Manhattan under dagtid – alltså att korsa den kaotiska ön i öst-västlig eller väst-östlig riktning.
Dubbelparkerade skåpbilar, medtrafikanter som vräker sig fram och praktiskt taget knuffas, fotgängare som trampar på hur som helst, idioter som fastnar i korsningar när trafikljusen slagit om, trängsel och irritation och vansinne.
Jimi Hendrix visste vad han gjorde när han använde just crosstown traffic som metafor för hur svårt det var att nå en lady han tyckte om – och då var det ändå sena 60-talets förhållandevis milda mess han upplevde.
• • •
Det händer att folk pekar på Bäckis som en sån som försvinner i playoff – och det råder inga tvivel om att han alltid är föremål för motståndarlagens uppmärksamhet.
Men i söndags blev han alltså förste svensk att avgöra en fjärde Stanley Cup-match i sudden death – och han leder just nu blågula poängligan i slutspelet med åtta poäng (2+6) på fem matcher.
Så jag skulle nog säga att han gör lite avtryck ändå…
• • •
Som väntat:
Bill Peters blir ny coach i Calgary.
Vad skönt för Taco-Eddie att han hann bli trejdad till New Jersey…
Den andra stora, ej Stanley Cup-relaterade nyheten för dagen är att Minnesota Wilds general manager Chuck Fletcher fått sparken.
Kanske på tiden.
Han har satsat hårt som satan i några år och ändå har det alltid känts som att Wild saknat några avgörande pusselbitar och det är nog inte så dumt att låta någon annan försöka hitta de bitarna.
• • •
Tårtan är i klassisk playoff-form och fortsätter dagligen leverera fina one-liners och oförglömliga små scener.
Idag fick han frågor om Matt ”Lord” Calvert och svarade token så här:
– Han har varit upp och ner under säsongen. Som en toalettsits.
Ha ha, what?
• • •
De nominerade för King Clancy – en per lag, utsedda av ligans bossar, och det handlar alltså om de som främst genom välgörenhet stått för humanitära insatser – presenterades idag och fem svenskar ingick i skaran:
Oliver Ekman-Larsson, Gabriel Landeskog, Henrik Lundqvist samt Daniel och Henrik Sedin.
Ska vi gissa att de två sistnämnda vinner, så att de får komma på en sista Awards-show?
• • •
På NHL-radion – som jag redan saknar svårt nu när jag lämnat tillbaka Impalan – var det i morse nån som talade om att Tuukka har skral statistik i elimination-matcher och de facto bara vunnit fem av 19, eller hur det var.
Men nu blev han utbytt senast, och fick se dansken briljera för Leafs, så ikväll tror jag den stolte burväktaren från Nyslott tar revansch.
Han och hans fokus på kvällens fajt kan rentav vara det som borde oroa Leafs-fansen allra mest.
• • •
På något sätt har det hunnit bli stökigt i holken igen. Jag har inte varit här sen i fredags, nej, men jag hann ju göra några Stanley Cup-kvällar mellan städning och ny resa och det räckte.
Och ja, Vanessa, väskan står i hallen…
• • •
Ute i väst hoppas de definitivt att de här serierna tar slut ikväll, för nu har Golden Knights och Sharks fått gå och vänta bra länge på att ta sig an varandra.
Vinner Caps och Bruins Game 6 får de i alla fall inleda andrarundan på onsdag, men annars blir det torsdag – för NHL vill klokt nog inte starta rond 2 innan rond 1 är helt över – och då har det gått, what, tio dagar sedan riddarna svepte Kings.
Det är ju lite bisarrt.
• • •
Hento, varför har de inte sparkat Hakstol ännu?
• • •
På lördag, folks, då är det säkerligen en jädra massa fantastiska matcher som spelas.
Men det stora dramat utspelas i en tv-studio i Toronto. Där hålls draft-lotteriet och då får vi veta var Rasmus Dahlin kommer spela.
Min magkänsla säger fortfarande Detroit eller Vancouver, men magkänsla hit och magkänsla dit.
Vi får se – och det blir satan så spännande.
• • •
Okej, here we go – Stanley Cup-slutspelets hittills mest spektakulära kväll, med Vill mot Måste i dubbel tappning.
Jag sitter i korresoffan och gör som tidigare och kommer med del 2 först när inledningsperren är spelad också i den andra matchen.
Men spåret väntar på er med öppna armar redan nu.
Let’s play!