Dagen när det omöjliga kan hända, del 5 – The End

WINNIPEG – VEGAS 1-2 (Slut)
• • •
Det är 13 år sedan jag började följa NHL här borta och under den tiden har det hunnit hända mycket fantastiskt, sensationellt och oförglömligt.
Men inget – absolut inget – har varit tillnärmelsevis lika sanslöst som det just hände.
Fast det säger sig självt.
Att expansionslaget Vegas Golden Knights tar sig till Stanley Cup-final under sin premiärsäsong i världens bästa hockeyliga är den största skrällen i hela den nordamerikanska idrottshistorien.
Skulle under inga omständigheter kunna hända.
Hände ändå.
Vi kommer aldrig få uppleva något liknande under vår livstid, gissar jag.
Och ja, tråkmånsarna klagar och gnäller och ser riddarnas obegripliga framgångar som bevis på både det ena och det andra.
En massa okunnigt skitprat – som jag just skrev en krönika om och jag tror den finns ute på sportbladet.se nu
• • •
Och samtidigt vann alltså Tre Kronor VM-guld – igen.
Jag erkänner, jag blev snudd på tårögd när de bildade euforisk blågul jubelhög runt Anders Nilsson efter sista straffen.
Det är så många av de där gossarna jag unnar att få vara med om detta – Youngblood Adam Larsson kanske mest av alla efter det han tvingades gå igenom i vintras.
Så:
Ett rungande hurra från finalstaden Vegas!
• • • 
Deryk Engelland vet inte om han ska ta i Clarence Campbell-bucklan eller inte.
Då griper Marc-Andre Fleury in och och säger att jo, för fan!
Det är mycket historia i det ögonblicket. 2008 lät Crosby bli att ta i Prince Wales Trophy – östbucklan – och då förlorade Pittsburgh finalen mot Detroit. Sedan dess har kaptenen greppat tag i silvret varje gång pingvinerna vunnit en konferensfinal och därefter alltid segrat även i finalen – och Flower varje gång stått vid hans sida.
• • •
Jag måste berätta den här…en viss hästpolofantast i Tre Kronor började tydligen redan igår hota sina äldre landsmän i NHL-laget han tillhör med hån och kaxighet vid eventuellt guld i Köpenhamn.
Repliken kom snabbt;
– Snyggt. Nu har du bara OS-guld och Stanley Cup kvar…
Ha ha, fem plus!
Men vi är alla glada å hästpolofantastens vägnar, såklart.
Det här förtjänade han att få uppleva.
• • •
Finaler i T-Dojan…nä, jag kan inte ta in det.
Det kan inte vara sant.
Men det är det.
• • •
Ingen som såg dem vinna Game 7 i Nashville för exakt tio dagar sedan kunde tro något annat än att Jets skulle vinna även konferensfinalen.
Det rådde konsensus om den saken.
Men som de båda riddarna Gallant och Marchessault konstaterar efteråt slet de nog ut sig i serien mot Nashville och hade inte tillräckligt mycket energi kvar för de verkligt avgörande ögonblicken mot en motståndare som – återigen – visade sig vara otroligt mycket bättre än omvärlden ville fatta.
Stjärnorna på Manitoba-prärien kommer dock tillbaka, de har så mycket talang och en så bra coach och sådant djup att de lär utmana år efter år efter år det närmaste halvdecenniet.
Bara de byter attityd och inte, som Hällebucken, även efter fullbordat faktum står och idisslar om otur…
• • •
Jaha, det är fortfarande oklart hur mitt schema ser ut framöver. På tisdag flyger jag vidare – men var?
Antingen hem eller till Tampa för en episk Game 7.
Men imorrn plockar vi Game 6 i öst från tv:n, på traditionsenligt sätt.